Vart är EU på väg?

EU På ett märkligt sätt beskrivs brexit ibland som en strikt brittisk företeelse – ett misslyckande för öfolket. Men brexit kan i själva verket riskera att markera slutet för EU och dess ambitioner. Unionen är tillbaka i en utökad variant av det den tidigare franska presidenten Charles de Gaulle försvarade: en kontinental union.

Man kan tycka att britterna fattade fel beslut om sitt medlemskap, men det var knappast deras, utan EU:s, misslyckande. Det var EU som förlorade en viktig medlemsstat. Det var EU som inte klarade av att samla Europa.

Det här är mer än hårklyverier, för begriper man att brexit också berättar något om EU:s tillkortakommanden, inte bara om britternas egenhet, begriper man också att de krafter som ledde till brexit fortfarande är i full rörelse. Klyftan mellan exempelvis nord och syd handlar på ytan oftast om pengar – lån eller bidrag, reformkrav eller ej? – enligt närmast stereotypa linjer.

Men det är inte skillnaden mellan de spendersamma sydlänningarna och de frugala nordborna som är det verkligt intressanta.

Det intressanta är Frankrikes och Tysklands sätt att använda motsättningarna för att föreslå kompromisser som egentligen inte alls handlar om pengar. Det följer ett gammalt mönster inom EU: driv på för ytterligare förflyttning av makt från medlemsländerna till EU, när kriser så tillåter. Till exempel genom att i praktiken ge EU beskattningsrätt, låta unionen låna och försätta unionen i en situation där följderna av dagens politik, inte minst lånen, nästan oundvikligen leder till ytterligare förflyttning av makt uppåt under de närmaste decennierna.

Det är detta som leder till misslyckanden som brexit. Det är en bekväm myt att brexit enbart handlade om främlingsfientlighet och populism. Brexit lämnade mycket att önska, men i botten låg också en motiverad misstro mot EU:s glidande, ansvarsundvikande utveckling mot federation och den tysta urholkningen av den egna suveräniteten.

De krafterna är tydligare än på länge och exempelvis

Frankrikes president Emmanuel Macron gör ingen hemlighet av sin vision för ett mer federalt EU. Den attityd som ledde till brexit är lika provocerande i andra medlemsländer. Skillnaden är att de flesta av dessa är stora nettobidragstagare, inte nettobidragsgivare såsom Storbritannien var.

Då EU grundades fanns ett tydligt mål: ett fredsprojekt förverkligat genom ekonomisk integration, vilket man gjorde framgångsrikt. Däremot saknar vi i dag en genomgripande diskussion om vad EU ska spela för roll i vår tid, och det skulle behövas för att undvika nya utträden ur unionen.

Ett första steg är att de nordeuropeiska länderna gemensamt ger ett alternativ till Macrons vision – ett starkt mellanstatligt samarbete med fokus på ekonomiskt samarbete. EU lider av låg produktivitetstillväxt där vi teknologiskt halkar efter både USA och Sydostasien.

Det finns ett grundläggande strukturellt problem i Europa, men EU-kommissionen förhindrar nödvändiga omstruktureringar i exempelvis telekomsektorn som skulle öppna för 5G. Industrin säger detta, men man håller fast vid ett föråldrat synsätt och förefaller hellre vilja bråka med amerikanska teknologibolag. EU behöver en ny berättelse relevant för vår tid. JESPER CARLSSON Mariehamn