Sjöfarten presenteras i Kotka med fokus på södra Finland
Vilka historier ska få höras? Museichefer och en historiker kommenterar Finlands sjöhistoriska museum som lyfter upp livet till sjöss.
Som en massiv våg sveper Maritimcentret Vellamo in över kajen i hamnstaden Kotka. En av de fasta komponenterna i komplexet är det sjöfartshistoriska museet.
Då Finland skulle få ett nationellt sjöfartsmuseum för drygt tio år sedan tvistades det om var det skulle stå. Till slut blev det Kotka. På Maritimcentret Wellamos webbplats står det att museet uttryckligen ska representera hela landet.
Och visst finns detaljer från hela Svenskfinland men i det stora hela verkar sjöfarten sedd ur Kotkaperspektiv vara en sydfinländsk berättelse.
Ålands stolta sjöfartshistoria är nästan helt förbigången och om österbottningar besöker museet kan de bli bestörta: frakt- och passagerartrafiken över Kvarken nämns inte med ett ord. Däremot finns trafiken över Östersjön, Finska viken och Finnjet med i överflöd, visar det sig.
Till exempel kan en som åkt med Finnjet år 2004 leva sig in i minnen då en hel hytt, komplett med till och med obäddade sängar, från fartyget byggts upp i museisalen.
Mycket historia, mindre nutid
Det är gott om besökare i den dunkelt upplysta utställningslokalen. Längs smala gångar står de mest fascinerande föremålen från sjöfartens historia utställda, och allt finns beskrivet också på god svenska.
Här finns åländska tatueringar och en miniatyrmodell av ett tremastat, fullriggat fartyg från 1864 som var i österbottnisk ägo. De österbottniska skeppsredarna på 1700och 1800-talen finns med, likaså ett vrak från Svartså i Borgå som dateras till 1400-talet.
I ett sammanhang nämns alldeles kort att Österbotten var centrum för tjärbränning på 1700-talet. Men här skulle antagligen en Uleåborgsbo reagera över att staden som tjärbränningscentrum inte alls nämns.
De många fyrarna längs kusten representeras med miniatyrmodeller. I samband med att den internationella fraktmarknaden avhandlas nämns det österbottniska skeppet Hercules som var först i Finland med att segla jorden runt.
Historikern Nils Erik Villstrand har inte sett utställningen och kan inte kommentera i detalj, men påminner om att sjöfarten i det bottniska området har långa anor, vilket också delvis syns i utställningen. Men i modern tid har passagerar- och frakttrafiken haft stor betydelse i stora delar av Österbotten, inte bara i Vasa.
Villstrand säger att det låter som att den bottniska världen kan ha kommit oförtjänt i skymundan.
Österbotten står för en obruten tradition av fartygsbygge, en viktig roll som alternativ rutt västerut i kristider och en viktig ångbåtstrafik – bland annat. Med produktion av tjära från 1600-talet och senare cellulosa, socker och bomull bedrevs också mycket handel på området.
– Det är svårt att glömma bort Österbotten när man talar om sjöfart i Finland, säger Villstrand.
Tematiska helheter
Finlands sjöfartsmuseum är en del av Finlands nationalmuseum och ett av grunduppdragen är att representera hela landet. Dessutom visar museet hur förutsättningarna för sjöfarten har skapats med till exempel fyrar och farleder.
Tiina Mertanen som är museiservicedirektör vid Nationalmuseet välkomnar kritiken.
– I en basutställning som den här lyfter man upp ett urval teman som inte i sig ska ge en alltomfattande bild av den finländska sjöfarten.
Hon nämner att de stora segelfartygens blomstringstid med Gustav Eriksson finns med. Men när det handlar om långa tidsplan och ett land så stort som Finland faller mycket bort.
Många historier som vore värda att berättas har inte berättats här, säger hon.
– Om utställningen var en bok kunde verkligheten beskrivas såsom den är men nu har vi byggt upp utställningen kring tematiska helheter.
Man har försökt greppa två övergripande teman: hur betydande sjöfarten varit för livet i Finland genom historien, och världen under havsytan med vrak och andra historiska fynd.
Förlitar sig på lokala museer
Eriksson säger att man tagit i beaktande det mångsidiga nätverket av sjöfartsmuseum som finns speciellt längs med den svenskspråkiga kusten. De sköter sitt jobb så väl och berättar så detaljerat om den lokala sjöfarten att man upplevt att behovet att berätta samma sak inte finns lika starkt på det nationella museet.
Här ser Mertanen en möjlighet till ökat samarbete mellan de lokala museerna, samlarna och museet i Kotka.
– Det kan bli en ny sorts dynamik om också de svenskspråkiga aktörerna längs kusten tog oss till sig.
Passagerartrafiken till Tallinn och Travemünde är välrepresenterad på Kotkamuseet. Likaså får besökaren se en nostalgisk och detaljerad video om en färd till Hull men ingenting om Kvarkentrafiken.
– Passagerartrafiken till Estland och Tyskland har tagits upp så att den ska motsvara det som intresserar vanliga människor som varit passagerare på färjorna.
Utställningen präglas av det som råkar finnas i samlingarna. Tiina Mertanen medger ändå att utställningen har en stark betoning på södra Finland.
– Det råder inget tvivel om att södra Finland är starkare representerat än resten av landet.
Bra med diskussion
Ett av museerna som lyfter upp den mer lokala historien inom sjöfart är Ålands sjöfartsmuseum.
Den åländska sjöfarten är viktig för den finländska sjöfarten i stort – den är en riksangelägenhet. Det säger Hanna Hagmark, museichef vid Ålands sjöfartsmuseum.
– I stort är sjöfartsnäringen starkt präglad av Åland, det är viktigt att det syns också nationellt.
Historiskt sett har passagerartrafiken och industrin skapat många jobb för sjömän från kustregionen. Efter kriget var Åland också snabbt med att modernisera sin flotta.
– Det är bra om Åland lyfts upp i nationella sammanhang, inte bara för Åland utan för alla människor vars liv påverkats i synnerhet av våra färjor.
Men det är ingen enkel match att få med allt i ett nationellt museum, säger Hagmark. Vellamo gör enligt henne ett gott jobb med att visa upp den stora bilden, medan mindre museer fördjupar och går in på detaljnivå. Ett nationellt museum måste försöka få med de stora dragen ur ett utspritt material.
– Det är inte lätt att vara ett nationellt museum. Hur utställningen blir påverkas i hög grad av vad som finns i samlingarna.
För Ålands del sitter det lokala sjöfartsmuseet på en stor del av det material som representerar den åländska sjöfartens historia. Museerna lånar material sinsemellan, men ger inte ifrån sig det permanent.
– Med jämna mellanrum gäller det att se över basutställningar, bjuda in mindre museer till diskussion och fundera på vad som kunde göras ännu bättre och vilka röster som får höras, säger Hagmark.