En tålmodig dialog med buskar och träd
Hårt arbete går som en röd tråd genom Antti Laitinens konstnärskap. På Galleri Anhava berörs HBL:s kritiker Camilla Granbacka mest av videoverket där en upplyst fura abrupt sjunker ihop för att sedan mödosamt resa sig upp igen.
Få arbetar i dag på det sätt bildkonstnären Antti Laitinen (f. 1975) gör, det vill säga bygger en egen ö av sandsäckar, seglar över till Estland med en egenhändigt gjord, skranglig barkbåt eller röjer 100 kvadratmeter skog som han sedan i över fem månader för hand omordnar till en ”katalogiserad” skogsplätt, till enorma rutmönster som resulterar i Mondrian-lika bilder.
Laitinens tålmodiga och storskaliga arbetsprocesser har gett honom uppmärksamhet. Det hela resulterar i fotografier och videoverk och själva processen är lika viktig som slutresultatet i hans konstskapande. Här finns inget manipulerat eller konstlat, allt är gjort med hårt arbete och detta går som en röd tråd genom hans över sextonåriga produktion.
Laitinen är i dag ett uppmärksammat namn på konstarenan och han representerade Finland på Venedigbiennalen 2013. Hans performancer som testar fysiska och psykiska gränser har en ådra av sjuttiotalets extrema och kroppsplågande performancekonst och jag ställs inför frågan: Vad allt är en konstnär beredd att göra för att överleva i den moderna konstterrängen av i dag?
Håligheter i buskage
Laitinens nya verk i Galleri Anhava är dock inte resultat av så pass extrema performancer som han gjorde i början av seklet, men det hårda arbetet lyser fortfarande igenom, liksom en rogivande ärlighet och direkthet.
Det ligger något asketiskt och filosofiskt över dessa nya verk, med sin konceptuella betoning. Via ett ihärdigt handarbete har konstnären Antti Laitinen bearbetat, böjt och klippt livskraftiga buskage och trädkronor så att finslipade håligheter framträder. Genom dessa öppningar ger han oss inträden till nya platser. Men både insidan och utsidan blottas: även själva urholkningarna ställs ut som ett slags negativ, det vill säga ris och kvistar som prydligt ordnats till cirkelformationer. Fotografiernas streck påminner om blyertsteckningar med okonstlade streck och verken ter sig på så vis grafiska.
Laitinens sätt att omforma naturen för fram en diskussion kring gränser och skillnader mellan natur och kultur. Hålen framstår för mig som ett slags fastgrodda kulturella vanor. Buskaget kan ses som ett filter som vi ser verkligheten igenom, som döljer vissa saker medan det synliggör andra.
I utställningen visas också ett antal trädrötter på vilka Laitinen har spikat ett fjällaktigt mönster eller skydd. I träet kan man urskilja olika spår av både människa och natur: de tusentals spikar som konstnären pietetsfullt hamrat in, yxhugg samt årsringar, hål och sprickor.
En fura faller
Jag berörs speciellt av det 11 minuter långa videoverket Fall and Rise (2019). En upplyst fura mitt i skogen sjunker abrupt ihop för att sedan mödosamt resa sig upp igen. Inget är manipulerat, allt har iscensatts i verkligheten i skogen.
Även i detta fall laddas verket av hårt arbete; här finns inga lätta och snabba lösningar utan allt är uppbyggt för hand. Laitinen låter tråden som håller fast bitarna synas i videon. Man kan ana en viss miljöpolitisk ådra i det hela, men jag ser inte den som det enda elementet. Det är mera mångdimensionellt. För mig ter sig trädet, livets symbol, som en människa som kollapsar och sedan mödosamt försöker bygga upp bitarna av det som rasat samman.
Detta med byggande är centralt i Laitinens produktion, men också dekonstruktion och återuppbyggande. Målet med att dekonstruera är inte att komma fram till en objektiv sanning, utan konstnären visar att man kan ha flera tolkningar och att verkligheten går att förstå på mer än ett vis. Överlag kan man hävda att vetskapen om konstnärens ihärdiga insatser för honom till en slags hjälteposition. Men trots blod, svett och tårar briljeras det inte med de insatser som gjorts. Det vill säga informationen om hur verken formats är inte uttryckligen nerskrivna eller framlyfta i anslutning till bilderna.
Styrkan i utställningens verk ligger i att de bär upp sitt uttryck som sådana, samt att man kan uppleva dem på många olika plan.