Välfärd på nedfärd
Finland är inte längre samma välfärdsstat som landet en gång var, visar en ny rapport.
Efter kriget och de tunga efterkrigsåren började Finlands väg mot ett nordiskt välfärdsland. Utvecklingen gick raskt inte minst under 1960- och 1970-talet. Sociala förmåner skapades, inkomstklyftorna minskade och i den riktningen fortsatte det i några decennier, ungefär fram till 1990. I och med de hårda nedskärningar som den djupa recessionen då krävde vände utvecklingen och den har därefter inte vänt uppåt igen.
Rapporten Ojämlikheten i Finland 2020 publicerades på tisdagen. Den visar att de två perioder som jämförs, 1966–1990 och 1990– 2017, ur inkomstutveckling i det närmaste är spegelvända. 1966– 1990 steg den disponibla inkomsten procentuellt mer ju längre ner man gick i inkomstklasserna. 1990–2017 gick det tvärtom, ju högre inkomstklass, desto större procentuella inkomstökningar.
20 forskare har på uppdrag av Kalevi Sorsa-stiftelsen gjort ett digert jobb. Stiftelsen fungerar som socialdemokraternas tankesmedja men de 20 författarna har inte en gemensam socialdemokratisk bakgrund.
I rapporten konstateras att en central orsak till att inkomstskillnaderna har ökat är skattereformen som gjordes 1993, då klyftan i beskattningen mellan löneinkomster och kapitalinkomster växte. Specialforskare Marja Riihelä på VTT och forskningschefen vid Tammerfors universitet Matti Tuomala föreslår att skillnaderna i skattesats för löne- och kapitalinkomster slopas och att samma progressivitet införs.
Så länge de som förtjänar mest kan ta ut en stor del av sin inkomst som kapitalinkomst gör de det om beskattningen inte förändras.
Insynen har nu dessutom blivit sämre även om alla beskattningsuppgifter är offentliga. EU:s allmänna dataskyddsförordning har gjort det möjligt att den som inte vill figurera på skattemyndigheternas listor kan få sitt namn struket och syns då inte på de toppinkomstlistor som medierna publicerar varje år. I år har redan ett tusental personer anhållit om att de inte vill vara med.
Välfärden förbättras inte automatiskt av att de som förtjänar mest tvingas betala mera skatt, men den kan förbättras om staten fungerar som Robin Hood och använder de ökade skatteintäkterna på ett sätt som gynnar dem som har det sämst.
Tyvärr är höginkomsttagarna i alla fall så få i vårt land att även om skattesystemet förändras så att kapitalinkomster och löneinkomster beskattas mer rättvist så skulle det statsekonomiskt inte ha en stor effekt. Det är mera fråga om en åtgärd ur rättvisesynpunkt.
Finland är i ett europeiskt perspektiv fortfarande ett jämlikt välfärdsland. Men i ett historiskt perspektiv har stämpeln som välfärdsland fläckats på grund av att alla skador som nedskärningarna åstadkom under 1990-talet inte har reparerats.
Välfärden hade 1990 nått en topp och det finns ingen anledning att inte sikta på att erövra den igen.
Välfärden är fortfarande på hög nivå i Finland, men det gäller att notera de senaste decenniernas utveckling och bromsa den.
Förändringarna har skett med samtliga partiers goda minne. Högerpartier, mittenpartier och vänsterpartier, liberala och konservativa – de har alla varit många år i regeringsställning i olika konstellationer under den här perioden. Men välfärdens nedfärd har fortsatt och klyftorna mellan de rikaste och fattigaste har fortsatt växa.
Ojämlikhet baseras inte enbart på inkomster och ekonomiska resurser även om de är av en central betydelse under hela en persons livstid. Jämlikhet gäller också bland annat möjlighet till utbildning och sociala relationer som i sin tur har betydelse för en persons ekonomi, hälsa och resurser att delta aktivt i samhällslivet.