Hufvudstadsbladet

Drab­ban­de, mångskik­tad, helt en­kelt bra

Pe­ter Sand­ström ge­stal­tar det hans ro­man­per­son ”Sand­ström” sä­ger sig ha miss­lyc­kats med. Hur li­vet finns i var­da­gen, i var­dags­syss­lor­na, och i ting­en. ”Jag äls­ka­de min dot­ter när hon drack cho­klad. Det var så en­kelt. Det var så svårt. Vad me­ra fanns att b

- JU­LIA TI­DIGS Arts · Books · Naoto Kan · Pontus Jansson · Moscow · Seoul

Men även om jag kan bli fru­stre­rad på ”Sand­ström” mås­te jag i näs­ta stund ka­pi­tu­le­ra to­talt när Sand­ström (ut­an citat­tec­ken) bju­der på en scen el­ler en for­mu­le­ring som är så fruk­tans­värt drab­ban­de och mångskik­tad och helt en­kelt bra – stop­pa in val­fritt kraft­ord fö­re ad­jek­ti­vet – att jag för­lå­ter ho­nom allt. Ju­lia Ti­digs re­cen­se­rar Pe­ter Sand­ströms nya ro­man Kär­le­ken är ett tam­djur.

Är kär­le­ken ett tam­djur? Tyr den sig till den som ger den fö­da, vi­sar om­sorg? Kan kär­le­ken, trots det­ta, för­vil­das?

Ti­teln på Pe­ter Sand­ströms nya ro­man sä­ger så: Kär­le­ken är ett tam­djur. Den in­leds med ett av­sked och ett mö­te. Ja­get, ”Pe­ter Sand­ström” (in­om citat­tec­ken, för att skil­ja ho­nom från för­fat­ta­ren), ser sin hust­ru läm­na ho­nom. Han minns hur han förr bru­ka­de mö­ta hen­ne ef­ter en ar­bets­re­sa, hur en vand­ring hemåt i mor­go­nen blev till en stund av tyst när­het.

Fa­mil­je­li­vets ef­teråt

Av­sked och mö­ten, av­stånd och när­het ge­nom­sy­rar ro­ma­nen kon­kret, känslo­mäs­sigt och sym­bo­liskt. Hu­strun Dar­ling och dot­tern Bon­nie är rent fy­siskt på väg bort, etapp för etapp tvärs över hal­va jord­klo­tet, men av­stån­det ökar även på and­ra plan. Dot­tern väx­er upp, äk­ten­ska­pet präglas av stör­re av­stånd. I Ny­kar­le­by har den förr så kraft­ful­la mam­man åld­rats. Hon be­hö­ver hjälp, och roll­för­del­ning­en mor och son emel­lan skif­tar. När han till­bring­ar som­ma­ren med mam­ma kom­mer ock­så sys­tern när­ma­re in­på – och ska­ver, stör och trös­tar.

”Väl­kom­na igen till Pe­ter Sand­ströms tex­tu­ni­ver­sum” in­led­des Pia Ing­ströms re­cen­sion av fö­re­gång­a­ren Mam­ma no­vem­ber. Åt­ta be­trak­tel­ser (2018). När vi mö­ter sam­ma per­son­gal­le­ri, ibland i smått för­änd­rad skep­nad, i bok ef­ter bok, ska­pas ett slags fler­skik­tad läs­ning där ti­di­ga­re verk le­ver med i och för­dju­par upp­le­vel­sen av den text vi har fram­för oss. En ”ho­lo­gram­lik­nan­de ef­fekt” kal­la­de An­na-Li­na Bru­nell det myc­ket träf­fan­de i re­cen­sio­nen av Lau­da­tur 2016. La­ger på la­ger läggs till de re­la­tio­ner som ge­stal­tas – och re­la­tio­ner­na är för­fat­tar­ska­pets cent­rum.

I den nya ro­ma­nen är käns­lan av tid som obön­hör­li­gen går på­tag­lig. Krop­pen fal­le­rar. Mam­ma ”var på väg ut ur vux­en­he­ten igen, på väg att bli ett barn, åld­ran­de, krym­pan­de, en­vist och trot­sigt”. ”Sand­ström” be­fin­ner sig i ett fa­mil­je­li­vets ef­teråt, där fan­tom­tyng­den av små­barn­så­rens hem­bur­na mat­kas­sar sit­ter i ar­mar­na. Den me­del­ål­ders man­nens om­sorg om mo­dern väc­ker min­nen av den yng­re man­nens om­sorg om bar­nen.

”Sand­ström och kvin­nor­na”

Ro­ma­nen kun­de kal­las ”Sand­ström och kvin­nor­na”. Pap­pan är bor­ta, so­nen i an­nat land, vän­nen Jans­son upp­ta­gen med sin fru. I stäl­let om­ges ”Sand­ström” av kvin­nor: mam­ma, hust­ru, sys­ter och äls­ka­rin­nor (el­ler vad man ska kal­la dem), främst av dem Kar­hu. Trots att han har en ak­tiv del i al­la des­sa re­la­tio­ner upp­le­ver han sig själv som kvin­nors egen­dom, pas­sivt ut­satt för de­ras krav och för­vänt­ning­ar, nå­got som för­stärks ge­nom pa­ral­lel­ler som dras mel­lan då och nu, barn­dom och me­del­ål­der. En kvin­nas själ he­ter en bok ”Sand­ström” för­sökt skri­va, men det är in­te en kvin­nas själ han be­grun­dar. De 29 kvin­nor som tar kon­takt med ho­nom ef­ter en tid­nings­in­ter­vju ko­dar han från A till Ö: ex­em­plar av sam­ma, från ho­nom vä­sens­skil­da, art. In­di­rekt drab­bar det­ta även Dar­ling, mo­dern, sys­tern. Al­la blir va­ri­a­tio­ner på de ”da­mer” som lyf­te den lil­la poj­ken från famn till famn en gång för länge se­dan. Det he­la ra­mas in av att kvin­nor är så un­der­ba­ra att man mås­te äls­ka dem, al­li­hop, på en gång. Ett prak­tiskt sätt att slip­pa för­hål­la sig på rik­tigt till en en­da, kan man in­vän­da.

Men även om jag kan bli fru­stre­rad på ”Sand­ström” mås­te jag i näs­ta stund ka­pi­tu­le­ra to­talt när Sand­ström (ut­an citat­tec­ken) bju­der på en scen el­ler en for­mu­le­ring som är så fruk­tans­värt drab­ban­de och mångskik­tad och helt en­kelt bra – stop­pa in val­fritt kraft­ord fö­re ad­jek­ti­vet – att jag för­lå­ter ho­nom allt. För en­kel­he­ten är sken­bar. Ing­et av det­ta är en­kelt att ge­nom­fö­ra. Det är för­bluf­fan­de hur Sand­ström ut­an sto­ra åt­hä­vor, ut­an mång­or­dig­het el­ler hög­stämt pa­tos lyc­kas ge

stal­ta hur re­la­tio­ner­na till vå­ra när­mas­te är bå­de plåg­samt in­ti­ma och stän­digt skiftande. Vå­ra när­mas­te är sam­man­vux­na med oss själ­va och sam­ti­digt full­stän­digt främ­man­de. Enk­la, kon­kre­ta ord byggs sam­man och lad­das till brist­nings­grän­sen – men in­te bom­bas­tiskt, ut­an still­samt vi­bre­ran­de.

Vi bort­skäm­da Sand­ström­lä­sa­re

Sand­ström är tvek­löst en av de ab­so­lut främsta fin­lands­svens­ka pro­sa­is­ter­na un­der 2000-ta­let och jag ba­ra vän­tar på att den vi­da­re om­värl­den ska in­se det på rik­tigt. Med Kär­le­ken är ett tam­djur in­ser jag för förs­ta gång­en ock­så hur bort­skäm­da vi Sand­ström­lä­sa­re har bli­vit. När han bju­der på än­nu en scen som är ve­mo­dig, akut och dråp­lig på en gång, så är ef­fek­ten dub­bel. Sce­nen spe­lar mot ti­di­ga­re, be­släk­ta­de sce­ner, och ho­lo­gram­ef­fek­ten upp­står. Sam­ti­digt mås­te sce­nen kon­kur­re­ra med des­sa and­ra, li­ka ve­mo­di­ga, aku­ta och dråp­li­ga. Å ena sidan: Jag ser grep­pet. Det­ta är en va­ri­a­tion. Å and­ra sidan: Grep­pet be­härs­kas till full­änd­ning.

Om Dar­ling för­flyt­tas läng­re bort ge­nom bo­ken – från Moskva via Vla­di­vostok mot Se­oul – sker i mot­satt rikt­ning ett åter­upp­ta­gan­de in i barn­doms­fa­mil­jen. ”Sand­ström” och sys­ter skri­ker, slåss, su­per – och be­står i varand­ras liv. Och mam­ma: mam­ma är ro­ma­nens egent­li­ga nav. Hon var den slut­li­ga fam­nen att lan­da i, och gente­mot hen­ne luck­ras grän­ser­na upp. ”Ho ska du klaar de ut­an me”, sä­ger den allt­mer hjälp­lö­sa mam­man, och har för­stås rätt, i dju­pa­re me­ning.

Var­dags­före­må­lens kraft

Jäm­fört med ti­di­ga­re verk är de ab­surt hu­mo­ris­tis­ka dra­gen nu mer ned­to­na­de. De finns där, men rätt så låg­mält. Det me­ta­po­e­tis­ka strå­ket, med kom­men­ta­rer om ”Sand­ströms” för­fat­tar­skap som ock­så kom­men­te­rar bo­ken självt, lö­per starkt. Di­rekt an­slå­en­de är var­dags­före­må­lens och var­dags­syss­lor­nas kraft. ”Sand­ström” öns­kar si­na böc­ker oskriv­na ef­tersom ing­et i dem är li­ka verk­ligt som ”ett kök med knar­ran­de golv, en tras­mat­ta med ur­tvät­ta­de fran­sar, må­lar­fär­gen som fått ett la­ger av fett av all den mat som ko­kats på spi­sen, lju­det av den gam­la kvin­nan som do­na­de med äpp­len vid bor­det, hen­nes lät­ta and­hämt­ning, min mam­ma, och så en en­kel kloc­ka på väg­gen, en ap­pa­rat som mät­te ti­den ut­an att nå­gon­sin kun­na ange när den var slut.”

Just ge­nom des­sa ting lyc­kas Sand­ström ge­stal­ta det ”Sand­ström” sä­ger sig ha miss­lyc­kats med. Hur li­vet finns i var­da­gen, i var­dags­syss­lor­na, och i ting­en. ”Jag äls­ka­de min dot­ter när hon drack cho­klad. Det var så en­kelt. Det var så svårt. Vad me­ra fanns att be­rät­ta?” I ting­en syns li­vet, mel­lan dem ut­spe­las re­la­tio­ner­na och kär­le­ken, som likt mörk ma­te­ria ald­rig själv syns an­nat än på dem den ut­ö­var sin kraft.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? RO­MAN
Pe­ter Sand­ström
Kär­le­ken är ett tam­djur Schild­ts & Sö­der­ströms 2020
RO­MAN Pe­ter Sand­ström Kär­le­ken är ett tam­djur Schild­ts & Sö­der­ströms 2020

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland