Drabbande, mångskiktad, helt enkelt bra
Peter Sandström gestaltar det hans romanperson ”Sandström” säger sig ha misslyckats med. Hur livet finns i vardagen, i vardagssysslorna, och i tingen. ”Jag älskade min dotter när hon drack choklad. Det var så enkelt. Det var så svårt. Vad mera fanns att b
Men även om jag kan bli frustrerad på ”Sandström” måste jag i nästa stund kapitulera totalt när Sandström (utan citattecken) bjuder på en scen eller en formulering som är så fruktansvärt drabbande och mångskiktad och helt enkelt bra – stoppa in valfritt kraftord före adjektivet – att jag förlåter honom allt. Julia Tidigs recenserar Peter Sandströms nya roman Kärleken är ett tamdjur.
Är kärleken ett tamdjur? Tyr den sig till den som ger den föda, visar omsorg? Kan kärleken, trots detta, förvildas?
Titeln på Peter Sandströms nya roman säger så: Kärleken är ett tamdjur. Den inleds med ett avsked och ett möte. Jaget, ”Peter Sandström” (inom citattecken, för att skilja honom från författaren), ser sin hustru lämna honom. Han minns hur han förr brukade möta henne efter en arbetsresa, hur en vandring hemåt i morgonen blev till en stund av tyst närhet.
Familjelivets efteråt
Avsked och möten, avstånd och närhet genomsyrar romanen konkret, känslomässigt och symboliskt. Hustrun Darling och dottern Bonnie är rent fysiskt på väg bort, etapp för etapp tvärs över halva jordklotet, men avståndet ökar även på andra plan. Dottern växer upp, äktenskapet präglas av större avstånd. I Nykarleby har den förr så kraftfulla mamman åldrats. Hon behöver hjälp, och rollfördelningen mor och son emellan skiftar. När han tillbringar sommaren med mamma kommer också systern närmare inpå – och skaver, stör och tröstar.
”Välkomna igen till Peter Sandströms textuniversum” inleddes Pia Ingströms recension av föregångaren Mamma november. Åtta betraktelser (2018). När vi möter samma persongalleri, ibland i smått förändrad skepnad, i bok efter bok, skapas ett slags flerskiktad läsning där tidigare verk lever med i och fördjupar upplevelsen av den text vi har framför oss. En ”hologramliknande effekt” kallade Anna-Lina Brunell det mycket träffande i recensionen av Laudatur 2016. Lager på lager läggs till de relationer som gestaltas – och relationerna är författarskapets centrum.
I den nya romanen är känslan av tid som obönhörligen går påtaglig. Kroppen fallerar. Mamma ”var på väg ut ur vuxenheten igen, på väg att bli ett barn, åldrande, krympande, envist och trotsigt”. ”Sandström” befinner sig i ett familjelivets efteråt, där fantomtyngden av småbarnsårens hemburna matkassar sitter i armarna. Den medelålders mannens omsorg om modern väcker minnen av den yngre mannens omsorg om barnen.
”Sandström och kvinnorna”
Romanen kunde kallas ”Sandström och kvinnorna”. Pappan är borta, sonen i annat land, vännen Jansson upptagen med sin fru. I stället omges ”Sandström” av kvinnor: mamma, hustru, syster och älskarinnor (eller vad man ska kalla dem), främst av dem Karhu. Trots att han har en aktiv del i alla dessa relationer upplever han sig själv som kvinnors egendom, passivt utsatt för deras krav och förväntningar, något som förstärks genom paralleller som dras mellan då och nu, barndom och medelålder. En kvinnas själ heter en bok ”Sandström” försökt skriva, men det är inte en kvinnas själ han begrundar. De 29 kvinnor som tar kontakt med honom efter en tidningsintervju kodar han från A till Ö: exemplar av samma, från honom väsensskilda, art. Indirekt drabbar detta även Darling, modern, systern. Alla blir variationer på de ”damer” som lyfte den lilla pojken från famn till famn en gång för länge sedan. Det hela ramas in av att kvinnor är så underbara att man måste älska dem, allihop, på en gång. Ett praktiskt sätt att slippa förhålla sig på riktigt till en enda, kan man invända.
Men även om jag kan bli frustrerad på ”Sandström” måste jag i nästa stund kapitulera totalt när Sandström (utan citattecken) bjuder på en scen eller en formulering som är så fruktansvärt drabbande och mångskiktad och helt enkelt bra – stoppa in valfritt kraftord före adjektivet – att jag förlåter honom allt. För enkelheten är skenbar. Inget av detta är enkelt att genomföra. Det är förbluffande hur Sandström utan stora åthävor, utan mångordighet eller högstämt patos lyckas ge
stalta hur relationerna till våra närmaste är både plågsamt intima och ständigt skiftande. Våra närmaste är sammanvuxna med oss själva och samtidigt fullständigt främmande. Enkla, konkreta ord byggs samman och laddas till bristningsgränsen – men inte bombastiskt, utan stillsamt vibrerande.
Vi bortskämda Sandströmläsare
Sandström är tveklöst en av de absolut främsta finlandssvenska prosaisterna under 2000-talet och jag bara väntar på att den vidare omvärlden ska inse det på riktigt. Med Kärleken är ett tamdjur inser jag för första gången också hur bortskämda vi Sandströmläsare har blivit. När han bjuder på ännu en scen som är vemodig, akut och dråplig på en gång, så är effekten dubbel. Scenen spelar mot tidigare, besläktade scener, och hologrameffekten uppstår. Samtidigt måste scenen konkurrera med dessa andra, lika vemodiga, akuta och dråpliga. Å ena sidan: Jag ser greppet. Detta är en variation. Å andra sidan: Greppet behärskas till fulländning.
Om Darling förflyttas längre bort genom boken – från Moskva via Vladivostok mot Seoul – sker i motsatt riktning ett återupptagande in i barndomsfamiljen. ”Sandström” och syster skriker, slåss, super – och består i varandras liv. Och mamma: mamma är romanens egentliga nav. Hon var den slutliga famnen att landa i, och gentemot henne luckras gränserna upp. ”Ho ska du klaar de utan me”, säger den alltmer hjälplösa mamman, och har förstås rätt, i djupare mening.
Vardagsföremålens kraft
Jämfört med tidigare verk är de absurt humoristiska dragen nu mer nedtonade. De finns där, men rätt så lågmält. Det metapoetiska stråket, med kommentarer om ”Sandströms” författarskap som också kommenterar boken självt, löper starkt. Direkt anslående är vardagsföremålens och vardagssysslornas kraft. ”Sandström” önskar sina böcker oskrivna eftersom inget i dem är lika verkligt som ”ett kök med knarrande golv, en trasmatta med urtvättade fransar, målarfärgen som fått ett lager av fett av all den mat som kokats på spisen, ljudet av den gamla kvinnan som donade med äpplen vid bordet, hennes lätta andhämtning, min mamma, och så en enkel klocka på väggen, en apparat som mätte tiden utan att någonsin kunna ange när den var slut.”
Just genom dessa ting lyckas Sandström gestalta det ”Sandström” säger sig ha misslyckats med. Hur livet finns i vardagen, i vardagssysslorna, och i tingen. ”Jag älskade min dotter när hon drack choklad. Det var så enkelt. Det var så svårt. Vad mera fanns att berätta?” I tingen syns livet, mellan dem utspelas relationerna och kärleken, som likt mörk materia aldrig själv syns annat än på dem den utövar sin kraft.