Vart tog den nordiska tilliten vägen?

Det nordiska samarbetet befinner sig på en historiskt låg nivå. De nationella Norden-föreningarna hoppas tilliten kan byggas upp igen utifrån statsministrarnas gemensamma Vision 2030 och kritiserar beslutet att skära ned anslagen för kultur.

För det nordiska samarbetet har coronaviruset varit en väckarklocka. I kristider står enskilda länder i allmänhet sig själva närmast, men icke desto mindre har frånvaron av koordinering varit ett bakslag för den nordiska gemenskapen. Och dessvärre en uppföljning på misslyckandet i samband med flyktingkrisen hösten 2015.

Tillit till varandra och till myndigheter brukar anses höra till de nordiska värderingar som skiljer vår region från de flesta andra. Enligt en rapport (2017) från Nordiska ministerrådet är tillit Nordens guld. Tilliten till de nationella myndigheterna har förvisso varit stark i alla nordiska länder sedan krisen bröt ut, medan tilliten mellan de nordiska länderna, såväl stater som befolkningar, har försvagats kraftigt. Politikers och andra beslutsfattares kommentarer, för att inte tala om diskussionen på sociala medier, har varit dyster läsning och nordisk gemenskap har lyst med sin frånvaro.

Hur skall tilliten byggas upp igen och gemenskapen stärkas?

Statsministrarna beställde 2019 en ny vision för det nordiska samarbetet 2030, som de nordiska samarbetsministrarna och Nordiska ministerrådet utarbetat i år. Visionen, som syftar till att Norden skall vara världens mest integrerade och socialt hållbara region 2030, presenterades före coronakrisen och har tre grundpelare:

Ett grönt Norden (en grön omställning av samhället som bygger på koldioxidneutralitet och en hållbar cirkulär och biobaserad ekonomi), ett konkurrenskraftigt Norden (grön tillväxt baserad på forskning, innovation, mobilitet och digital integration) och ett socialt hållbart Norden (en inkluderande, jämställd och sammanhängande region med gemensamma värderingar och stärkt kulturutväxling och välfärd).

Målsättningen är självfallet lovvärd, men krisen har visat att det finns stora brister i samarbetet och visionens mål ter sig avlägsna. För att visionen skall bli verklighet krävs stärkt samarbete i miljö- och klimatfrågor och det betyder i praktiken stora omfördelningar i den officiella nordiska samarbetsbudgeten.

De första åtgärderna har redan skrivits ner i budgetplanerna för 2021–2024 och visar att kultur- och utbildningsområdet nedprioriteras. Enligt förslaget skall 23 procent av anslagen för det nordiska kultursamarbetet avskaffas och fördelas på miljöprojekt i stället. Särskilt skrivningen om ett socialt hållbart Norden rimmar illa med planerna på att spara in på kulturområdet som sedan över 100 år tillbaka betraktas som den nordiska gemenskapens sammanhållande kitt.

Sedan Föreningarna Norden (i Danmark, Norge och Sverige) grundades 1919 har de nordiska länderna ibland stått i olika läger och valt olika (säkerhetspolitiska och ekonomiska) lösningar, men den folkliga sammanhållningen och solidariteten har byggt på en gemensam historisk och kulturell bakgrund.

I sviterna av coronakrisen är det inte motiverat att försvaga det sammanhållande kittet. Utan kunskap om och förståelse för varandra är det svårt att effektivera samarbetet på nya områden. Miljö- och klimatsamarbetet skall naturligtvis stärkas, men det får inte ske på bekostnad av kultur och utbildning.

Risken är stor att vi får se åtgärder som skadar kultur- och utbildningsområdet rejält, men som innebär liten eller ingen långsiktig nytta på miljö- och klimatområdet.

Gemensamma nordiska gröna lösningar inom transport och infrastruktur kan hur som helst inte genomföras inom ramen för den officiella nordiska samarbetsbudgeten som går på drygt 129 miljoner euro (en kostnad på cirka 5 euro per nordbo per år), utan kräver skilda satsningar från varje land.

Det krävs långsiktiga investeringar och här kunde regeringarna involvera Nordiska investeringsbanken och dess dotterbolag Nefco som är en framgångssaga när det gäller gröna investeringar och grön tillväxt.

För att återuppbygga tilliten mellan länderna krävs en medveten satsning på program och projekt som stärker gemenskapen. Föreningarna Norden förvaltar tre betydelsefulla program: – Nordjobb (förmedling av säsongsarbete, bostad och fritidsprogram åt nordiska ungdomar), – Norden i skolan (en undervisningsplattform på fem huvudspråk i Norden med syfte att stärka den skandinaviska språkförståelsen), – Litteraturveckan (som genom högläsning lyfter fram nordisk litteratur i Norden och Baltikum).

Alla tre är finansierade av Nordiska ministerrådet. Det är en välfungerande treklöver som stimulerar mobiliteten i region, stärker språkgemenskapen och kunskapen om grannländernas kultur. Det sistnämnda programmet har Ministerrådet för kultur strukit i sitt budgetförslag för 2021.

Nordiskt samarbete behöver mera medel, inte mindre. Nordiska ministerrådets budget har minskat under de senaste decennierna i synnerhet om man jämför med tillväxten i de nordiska ländernas bnp.

Arenor för fördjupat samarbete finns. De så kallade nordiska pärlorna, de bilaterala mötesplatserna Hanaholmen (Finland), Biskops-Arnö (Sverige), Voksenåsen och Lysebu (Norge) och Schaeffergården (Danmark) lämpar sig bra för ändamålet. Dessutom håller sig Nordiska ministerrådet med kulturinstitutioner i Helsingfors, Mariehamn, Reykjavik, Tórshavn och Nuuk. Föreningarna Norden täcker hela regionen med sina distrikt och lokalföreningar.

Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Utgångspunkten bör vara att vi ska bygga upp tilliten mellan de nordiska länderna och självstyrelseområdena på det vi har gemensamt och öka förståelsen för det som skiljer oss åt.

”För att visionen skall bli verklighet krävs stärkt samarbete i miljö- och klimatfrågor och det betyder i praktiken stora omfördelningar i den officiella nordiska samarbetsbudgeten.”

Föreningarna Nordens förbund