Svjatlana Tsichanouskajas ovilja att bli president har varit uppenbar från början. Och det verkar vara till hennes fördel. När hon tvingades lämna landet två dagar efter valet på grund av hot blev hon inte anklagad för att ha lämnat sina väljare i sticket
Anna-Lena Laurén om oppositionens kandidat Svjatlana Tsichanouskaja som tog över maken Siarhei Tsichanouskijs politiska kamp när hon ställde upp i Belarus presidentval.
Hon läser nästan alltid upp sina tal från ett papper. Hon tycker inte om att uppträda för publik. När hon gör det talar hon helst om sin man. Den belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja har antagit ett av de farligaste tänkbara uppdragen i Belarus – att utmana diktatorn Aleksandr Lukasjenko. Hon har kallats Jeanne d’Arc, men det här är inte ett krig hon har valt.
– Jag är säker på att många av er har blivit intervjuade av min man, Siarhei Tsichanouskij. Ni har fått uppleva hur vänlig och öppen, modig och ärlig han är.
– När jag träffade Siarhei var det kärlek vid första ögonkastet. Jag kände mig som skyddad av en stenmur.
– Att jag står här framför er är min mans förtjänst. Det hade varit bättre om han hade stått här i stället för mig.
Citaten är från Svjatlana Tsichanouskajas valtal. Jag lyssnar igenom dem på Youtube, ett efter ett. Från städerna Gomel, Baranavitjy, Minsk.
Överallt talar hon om samma person. Sin man. Hans namn upprepas gång på gång.
Det var egentligen Siarhei Tsichanouskij som skulle ställa upp i presidentvalet i Belarus den 9 augusti. Men han fängslades, precis som alla andra opponenter mot Lukasjenko. Att diktatorn i stället tillät hustrun att ställa upp berodde på att han betraktade henne som ofarlig.
Ofarlig och skrattretande. Kvinnor har inget i politiken att göra.
När man lyssnar på Svjatlana Tsichanouskaja får man ibland känslan av att hon håller med Lukasjenko.
– Egentligen har jag inte förtjänat detta.
– Jag hade aldrig tänkt ställa upp i något val, jag var en vanlig hustru och mor. – Jag är ingen politiker. Svjatlana Tsichanouskaja har kallats Belarus Jeanne d’Arc. Men Jeanne d’Arc valde att gå ut i krig, att ställa sig i fronten. Tsichanouskaja brukade inte ens rösta i val innan hon blev presidentkandidat. Innan dess hade hon röstat en gång, efter att hon blev myndig – för att få uppleva det. Därefter stängde hon ut samhälle och politik ur sitt liv, precis som majoriteten av belarusierna har gjort under de senaste 26 åren.
Tsichanouskaja förkroppsligar på många plan den belarusiska medelklass som i åratal låtit sig tystas av Lukasjenko. Hennes man, Siarhei Tsichanouskij, drev en framgångsrik reklamfirma i Moskva. Själv har hon studerat engelska och jobbade som tolk innan hon valde att stanna hemma för att ta hand om parets två barn. Den i dag tioårige äldsta sonen föddes nästan döv. Tsichanouskaja lade ner all sin energi på att han skulle få så god medicinsk behandling som möjligt.
Hon har inte talat om för barnen att deras far sitter i fängelse. Att hålla barn i ovetskap är vanligt i postsovjetiska samhällen. Det är så man gör.
– Barnen tror att pappa är på arbetsresa. De frågar mig hela tiden när han ska återvända, säger Tsichanouskaja i en intervju för den oberoende ryska nyhetssajten Meduza.
Har gjort som alla andra
Större delen av sitt liv har Tsichanouskaja gjort som alla andra i Belarus. Hon har klarat tillvaron i en diktatur genom att fokusera
på sitt eget liv. Under flera år levde hennes man Siarhei Tsichanouskij både i Ryssland och i Belarus – han hade en relativt framgångsrik reklambyrå i Moskva. Men 2017 bar det sig inte längre och han blev tvungen att återvända till Belarus. I stället startade han ett nytt projekt – att resa omkring på den belarusiska landsbygden med en kamera och rapportera om fattigdom, korruption och nöd. Programmet, som lades ut på Youtube, döptes till Strana dlja zjizn (Ett land att leva i) och den ursprungligen okände Tsichanouskij blev plötsligt kändis. I dag har hans kanal ca 302 000 prenumeranter.
När Tsichanouskij försökte registrera sig som kandidat i presidentvalet 2020 vägrade valmyndigheterna godkänna honom. Då lämnade i stället hustrun Svjatlana Tsichanouskaja in sin kandidatansökan – och blev godkänd. Varför är en fråga för spekulation. Det troligaste är att Lukasjenko, precis som alla andra diktatorer, vill att valet ska se ut som ett riktigt val. Därför godkänns kandidater som inte bedöms ha någon chans. Och som man kan göra sig lustig över.
– Vår grundlag är sådan att det är tungt till och med för en karl att vara president. Om man lägger den bördan på en kvinna knäcks hon, stackaren, sade Lukasjenko inför valet.
När valfusket ledde till protester kallade han demonstranterna får.
– Från Polen, Storbritannien och Tjeckien styr de våra, ursäkta uttrycket, får. Annars vet de ju inte vad de ska göra, sade Lukasjenko dagen efter valet.
Svjatlana Tsichanouskaja skulle aldrig uttrycka sig på det sättet. Det är tveksamt om man någonsin har hört henne säga ett enda nedsättande ord offentligt.
Varandras motpoler
Tsichanouskaja och Lukasjenko är på många plan varandras motsatser. Han var en bråkig skolelev med dåliga betyg, hon gick ut skolan med högsta betyg. Han växte upp i en fattig sovjetisk avkrok på landet utanför Vitebsk. Hon hade visserligen ingen lätt barndom eftersom hon tillhör Tjernobylgenerationen. Men tack vare välgörenhetsorganisationer som jobbar för de här barnen fick hon tillbringa flera somrar på Irland där hon lärde sig engelska. Han är en populist med vulgärt språk och en frisyr som försöker dölja flinten, hon är välklädd, artig och förbindlig.
Framför allt ger Tsichanouskaja ett pålitligt och ordentligt intryck. En duktig skolflicka, en språkkunnig yrkeskvinna, en dedikerad mor, en solidarisk hustru. Detta står i skarp kontrast till Lukasjenko som skriker och domderar, ljuger och fintar, aldrig uppträder i sällskap med hustrun (de lever åtskilda sedan åratal tillbaka) och hemlighåller mamman till sin yngsta son.
Det råder inget tvivel om av vem man hellre skulle köpa en begagnad bil.
En historia som berör
Men varför vill väljarna ha Tsichanouskaja? Hederlig och uppriktig, visst. Men hon kan med bästa vilja i världen inte kallas en särskilt spännande politiker.
När Svjatlana Tsichanouskaja träffar sina supportrar på valmöten är hennes uttalanden ofta mycket allmänna. Hon tilltalar dem med ”kära belarusier”, hon gratulerar arméns fallskärmshoppare på deras jubileumsdag i bästa sovjetstil. Samtidigt är hennes budskap mycket enkelt: De politiska fångarna ska släppas fria och landet ska ha fria, rättvisa val. Det är en fråga där hela oppositionen enas.
– Hon är verkligen ett fenomen. Många belarusier har berörts av hennes historia som människa – att en hemmafru som vill tillägna livet sina barn och sin man väljer politiken för att hennes man fängslas. Den hårda verkligheten tvingade henne att agera, säger Aljaksandr Klaskouski till HBL i en telefonintervju. Klaskouski är politisk analytiker och leder Belapan, en oberoende nyhetsbyrå och tankesmedja i Minsk.
I en belarusisk kontext är hustrun som kämpar för sin fängslade man – och samtidigt alla andra politiska fångar – berörande. Mycket mer berörande än valsloganer om att gå med i EU och kämpa för demokrati.
– Många belarusiska oppositionspolitiker upprepar ständigt samma fraser. Men hon gick ut på scen oslipad och nervös, och hon fick en oerhörd kontakt med väljarna. När hon stakade sig applåderade folk uppmuntrande. De uppfattade henne som en av dem, säger Klaskouski.
Också journalisten och författaren Sabin Brilo i Minsk tror att Tsichanouskajas oförställdhet gjorde henne populär.
– Jag tycker att hennes man är populistisk i sina videofilmer. Men det är inte hon. Hon är otroligt sympatisk, säger Sabina Brilo per telefon.
Att Tsichanouskaja ofta ger ett lite osäkert intryck under sina uppträdanden stör inte Brilo alls. Tvärtom.
– Hon kan inte tala som ett proffs. Hon talar emotionellt. Det står helt klart att hon inte visste vad hon gav sig in på, men hon är ärlig och modig, en enkel person, öppen som en bok. Det finns inget kalkylerande hos henne. Jag röstade på henne framför allt därför att hon var alternativet till Lukasjenko, hon ställde egentligen inte upp i valet som en person utan som en symbol. Det är så de flesta ser henne, säger Brilo.
Motvillig kandidat
Tsichanouskaja saknar dock inte politiska åsikter. Hon anser till exempel att Belarus inte behöver vara i union med Ryssland och att det är viktigt att stöda det belarusiska språket, som i dagens Belarus är starkt marginaliserat. Samtidigt använder hon själv bara ryska i sina tal. Hennes program när det gäller maktskiftet är enkelt: De politiska fångarna ska friges och nyval ska genomföras. Detta nyval får inte arrangeras av Lukasjenkoregimen.
Tsichanouskaja erkänner öppet att hennes team övertog en stor del av kampanjtaktiken av de portade kandidaterna Viktor Babariko och Valerij Tsepkalo. Till exempel uppmanade Tsichanouskaja sina supportrar att inte förhandsrösta utan rösta på valdagen då det är mycket svårare att manipulera rösterna på grund av högre antal valobservatörer. Detta visade sig stämma. Att så många väljare reagerade på fusket med raseri beror på att det var mycket väl dokumenterat.
Svjatlana Tsichanouskaja kritiseras ofta för att ha lyfts till framgångar tack vare det som på ryska kallas politteknologi – en blandning av pr och politisk strategi. Helt osant är det inte. Tsichanouskaja säger själv att hon ingenting vet om politik och hon har haft stor hjälp av det erfarna teamet omkring henne, framför allt bestående av medhjälpare från kandidater som inte fick ställa upp i valet: Babarikos kampanjchef Maria Kalesnikava och Tsepkalos hustru Veronika Tsepkalo. Expertteamet kring Babariko och Tsepkalo har stått till hennes förfogande. Samtidigt var det mycket som sköttes på en höft. Valtalet som Tsichanouskaja höll i belarusisk tv (alla kandidater har rätt att uppträda två gånger) skrevs färdigt i bilen på väg till tv-studion.
Hennes ovilja att bli president har varit uppenbar från början. Och det verkar vara till hennes fördel. När hon tvingades lämna landet två dagar efter valet på grund av hot blev hon inte anklagad för att ha lämnat sina väljare i sticket. I stället överöstes hon med sympatier. Ingen förväntade sig att hon skulle stå emot hoten. Hon var ju ingen politiker, hon var en vanlig människa, en mor som var tvungen att åka till sina barn i Litauen dit de av säkerhetsskäl hade evakuerats tidigare.
Hundratals sjöng utanför fängelset
I den belarusiska kulturen finns ett kvinnligt ideal av renhet. Kvinnor uppfattas som moraliskt högre stående än män. Svjatlana Tsichanouskaja har lyckats med konststycket att vara en politiker som ingen betraktar som politiker – och just därför bli en populär politiker.
Därför uteblev den demoraliserande effekten som Lukasjenko hade hoppats på då han tvingade Tsichanouskaja att lämna Belarus. Tiotusentals belarusier över hela landet gick i stället ut på gatan för att protestera, med fara för sitt liv och sin hälsa. Tsichanouskaja har i efterhand gett dem sitt stöd i nya videomeddelanden, där hon uppmanar demonstranterna att inte ge upp och att inte bruka våld.
Det senaste meddelandet har hon spelat in den 18 augusti.
– Min man och de andra politiska fångarna sitter i fängelse. Men han ber er att ni inte ska sitta hemma. Sitt inte hemma. Gör allt ni kan för att leva i ett bättre land!
Datumet är valt för att hedra hennes mans födelsedag. Den firade han i fängelse, med hundratals aktivister sjungande ”Har den äran” utanför dess portar.
Tsichanouskaja har upprepade gånger sagt att när Lukasjenko har lämnat ifrån sig makten och nyval har hållits drar hon sig tillbaka. Det är inte hon som är politikern i familjen. Hennes man får fortsätta när han kommer ut.
Men det är inte han som symboliserar förändring. Svjatlana Tsichanouskaja, en av de passiva, hon som ville fokusera på det lilla livet, är revolutionens ansikte. På det sättet förkroppsligar hon den belarusiska revolutionen bättre än någon annan.
❞ Många belarusier har berörts av hennes historia som människa – att en hemmafru som vill tillägna livet sina barn och sin man väljer politiken för att hennes man fängslas. Den hårda verkligheten tvingade henne att agera.
Aljaksandr Klaskouski
Politisk analytiker