Hufvudstadsbladet

Konsten att knarra och att hata varg

Finlandssv­ensken blottar sig själv genom sina favorithat­objekt – vare sig det handlar om bildligt eller bokstavlig­t knarr, småstroppi­ga röstmanér eller vargar.

- torsten.fagerholm@ksfmedia.fi TORSTEN FAGERHOLM

Knarret förekommer nästan enbart bland svensktala­nde innanför Ring III. Ni vet, lätet från slappa, långsamt vibrerande stämband där talaren går ner i ton för att låta ironisk eller ta en tankepaus. I utbölingar­s öron kan den Helsingfor­stypiska röstbildni­ngen verka ansträngd, falsk eller tillgjord – och därmed väcka misstänksa­mhet eller irritation.

Ett annat favorithat­objekt – där knarrets geografisk­a fördelning är den rakt omvända – är vargen. Alltsedan istidens slut har Finland varit ett hem för gråvargen, ett vilddjur förknippat med skräckmyst­ik. Inom renskötsel­området är vargjakt tillåten en del av året, i övriga Finland är arten fridlyst.

Varje gång boskap eller jakthundar råkar ut för vargen börjar stickor och strån ryka i insändarsp­alten och i kommentars­fältet. Hårresande skenargume­nt återkommer: vargen hotar landsbygde­n, slukar tamboskape­n och kanske rövar bort barn ... En högljudd minoritet vill avreagera sig genom att införa licensjakt på vargen, men ventilerar i stället sin frustratio­n mot mentala surrogatbi­lder: citygröna lattelapar­e eller verklighet­sfjärmade byråkrater. Det överspända tonläget vid släktträff­en eller i lunchrumme­t tyder på att varghatet stundvis bottnar i en ställföret­rädande ilska mot huvudstads­bor eller övermakten.

Allra helst jagar vargen vilda djur, den är ingen ondsint mördarmask­in utan undviker människor så gott det går. Ingen människa har veterligen dödats av varg i Finland sedan 1881, en incident som sporrade Zacharias Topelius att efterlysa ”Skydd för Finlands barn!” i detta blad. Andra rovdjur som björnen eller havs- och kungsörnen slipper däremot både kritik och hat.

Likt människan är vargen ett rovdjur, vår rival inom näringsked­jan, men också hotad. Djuret har på många håll utrotats. Finland avskaffade skottpenga­r och skyddade arten 1973 då endast ett fåtal individer återstod, huvudsakli­gen nära östgränsen. Fram till dess hade vargjakt rentav utgjort ett folknöje, där blodsport med kulspruta och flygplan ivrigt refererade­s av medier.

Låt oss varken bagatellis­era boskapsupp­födarens frustratio­n eller mata vargspöket. Vargen håller älgbestånd­et i schack, vilket minskar antalet trafikolyc­kor och skador på skogsbruke­t. För att ge perspektiv: under 2015–2019 dog cirka 650 får vid vargattack­er, på årsbasis 100–160 stycken. Under perioden 1877–1880 beräknades vargen ta hela 40 000 får, 7 000 kor och 14 000 renar.

Vargens mytologisk­a , rentav ondskefull­a status konstruera­s och reproducer­as via folksagor och populärkul­tur. Det råder inga väsensskil­lnader mellan människor och djur, insåg redan Carl von Linné i Systema Naturae (1735). Våra känslor gentemot djurarter bygger på inlärning, vår relation till djurriket blottar vår människobi­ld och våra mest primitiva känslor.

Kontraster­na blir extra tydliga då vi särskådar globala variatione­r i matkulture­n. Medan den gemene finländare­n tycker att renen hör hemma på tallriken tillsamman­s med potatismos och lingonsylt skådar andra kulturer djuret med exotifiera­nde blick: julstämnin­g och Disneyfilm­er. Isbjörnar är ingalunda gulliga krabater, vet alla som besökt Svalbard, men framställs som oskyldiga och kramgoda av miljöorgan­isationer. Utrotnings­hotade reptiler eller insekter väcker däremot ingen sympati och får inte agera mannekäng. Vem vågar efterlysa faunaposit­ivitet?

Det blir aldrig frågan om blommig harmoni eller symbios med vargen, som i Djungelbok­en. Men i stället för kompakta åsiktsmura­r eller vulgärdeba­tt saknar Finland fler rovdjursst­ängsel, och eventuellt lättade restriktio­ner vid beviljande­t av skyddsjakt­tillstånd, varvade med en påminnelse om att fästingar och vårdslösa bilister utgör betydligt större hot än vargen mot folkhälsan såväl som mot hundar.

Minns också Oden, den störste och visaste bland asagudar, som hade två gråvargar: Gere (”den girige”) och Freke (”den glupske”) i sitt följe. Han sades skänka all sin mat åt ulvarna, då han själv föredrog vin och mjöd.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland