Konsten att knarra och att hata varg

Finlandssvensken blottar sig själv genom sina favorithatobjekt – vare sig det handlar om bildligt eller bokstavligt knarr, småstroppiga röstmanér eller vargar.

Knarret förekommer nästan enbart bland svensktalande innanför Ring III. Ni vet, lätet från slappa, långsamt vibrerande stämband där talaren går ner i ton för att låta ironisk eller ta en tankepaus. I utbölingars öron kan den Helsingforstypiska röstbildningen verka ansträngd, falsk eller tillgjord – och därmed väcka misstänksamhet eller irritation.

Ett annat favorithatobjekt – där knarrets geografiska fördelning är den rakt omvända – är vargen. Alltsedan istidens slut har Finland varit ett hem för gråvargen, ett vilddjur förknippat med skräckmystik. Inom renskötselområdet är vargjakt tillåten en del av året, i övriga Finland är arten fridlyst.

Varje gång boskap eller jakthundar råkar ut för vargen börjar stickor och strån ryka i insändarspalten och i kommentarsfältet. Hårresande skenargument återkommer: vargen hotar landsbygden, slukar tamboskapen och kanske rövar bort barn ... En högljudd minoritet vill avreagera sig genom att införa licensjakt på vargen, men ventilerar i stället sin frustration mot mentala surrogatbilder: citygröna lattelapare eller verklighetsfjärmade byråkrater. Det överspända tonläget vid släktträffen eller i lunchrummet tyder på att varghatet stundvis bottnar i en ställföreträdande ilska mot huvudstadsbor eller övermakten.

Allra helst jagar vargen vilda djur, den är ingen ondsint mördarmaskin utan undviker människor så gott det går. Ingen människa har veterligen dödats av varg i Finland sedan 1881, en incident som sporrade Zacharias Topelius att efterlysa ”Skydd för Finlands barn!” i detta blad. Andra rovdjur som björnen eller havs- och kungsörnen slipper däremot både kritik och hat.

Likt människan är vargen ett rovdjur, vår rival inom näringskedjan, men också hotad. Djuret har på många håll utrotats. Finland avskaffade skottpengar och skyddade arten 1973 då endast ett fåtal individer återstod, huvudsakligen nära östgränsen. Fram till dess hade vargjakt rentav utgjort ett folknöje, där blodsport med kulspruta och flygplan ivrigt refererades av medier.

Låt oss varken bagatellisera boskapsuppfödarens frustration eller mata vargspöket. Vargen håller älgbeståndet i schack, vilket minskar antalet trafikolyckor och skador på skogsbruket. För att ge perspektiv: under 2015–2019 dog cirka 650 får vid vargattacker, på årsbasis 100–160 stycken. Under perioden 1877–1880 beräknades vargen ta hela 40 000 får, 7 000 kor och 14 000 renar.

Vargens mytologiska , rentav ondskefulla status konstrueras och reproduceras via folksagor och populärkultur. Det råder inga väsensskillnader mellan människor och djur, insåg redan Carl von Linné i Systema Naturae (1735). Våra känslor gentemot djurarter bygger på inlärning, vår relation till djurriket blottar vår människobild och våra mest primitiva känslor.

Kontrasterna blir extra tydliga då vi särskådar globala variationer i matkulturen. Medan den gemene finländaren tycker att renen hör hemma på tallriken tillsammans med potatismos och lingonsylt skådar andra kulturer djuret med exotifierande blick: julstämning och Disneyfilmer. Isbjörnar är ingalunda gulliga krabater, vet alla som besökt Svalbard, men framställs som oskyldiga och kramgoda av miljöorganisationer. Utrotningshotade reptiler eller insekter väcker däremot ingen sympati och får inte agera mannekäng. Vem vågar efterlysa faunapositivitet?

Det blir aldrig frågan om blommig harmoni eller symbios med vargen, som i Djungelboken. Men i stället för kompakta åsiktsmurar eller vulgärdebatt saknar Finland fler rovdjursstängsel, och eventuellt lättade restriktioner vid beviljandet av skyddsjakttillstånd, varvade med en påminnelse om att fästingar och vårdslösa bilister utgör betydligt större hot än vargen mot folkhälsan såväl som mot hundar.

Minns också Oden, den störste och visaste bland asagudar, som hade två gråvargar: Gere (”den girige”) och Freke (”den glupske”) i sitt följe. Han sades skänka all sin mat åt ulvarna, då han själv föredrog vin och mjöd.