Där vattnet oupphörligt kväller fram
Detaljerat och sakkunnigt beskriver Birgitta Lillpers i sin nya bok hur dikternas jag rengör och frilägger en igenslammad källa. Det är en lång process präglad av arbete och upprepning.
POESI Birgitta Lillpers Kälda Pequod press 2020
”Vad är det / som sker, vad är det som sker / när man asfalterar källor?” Den frågan ställde redan Gösta Ågren för länge sen. Birgitta Lillpers motsvarighet lyder:
När istället för hjärta längst in är en handelskammare
vad ska en dag då komma upp här runt källan
För vardera handlar det om insikten att det som är verkligt värdefullt, särskilt om värdet inte mäts i pengar, förr eller senare tas ifrån en och förstörs av ”utvecklingen”. Birgitta Lillpers nya diktsamling Kälda är helt ägnad en källa. Titeln är Orsamål för källa och förankrar tillsammans med andra dialektala fraser dikterna i poetens hemtrakter. Genom åren har det varit en viktig princip för Lillpers att i poesin gestalta ett sätt att leva och det seende som följer därav. Hon är själv verksam som fårbonde på sin släktgård i Orsa, Dalarna.
Nästan rituellt upplagd
Kälda är trots sitt vardagliga idiom nästan rituellt upplagd. Detaljerat och sakkunnigt beskrivs hur dikternas jag rengör och frilägger en igenslammad källa. Det är en lång process präglad av arbete och upprepning. Dikterna är fulla av saklighetens poesi, runt källan växer med små medel fram en biotop i växlande årstider och väderlekar. Parallellt med arbetet återhämtar sig jaget från ett existentiellt bottenläge:
Klev alltså ner och kände efter: finns det överlevnad här?
Det fanns åtminstone tröst
så att det blev för en överlevnad: /- - -/ tänkte så länge vatten rinner upp här så länge stannar jag iallafall så länge stannar jag.
I utkanten av skeendet finns de som vill exploatera naturen och därmed utplåna både källan och den livs
hållning Kälda står för. Trots det är det ständigt sig förnyande vattnet en obändig kraft som delar med sig av sitt liv. Men Lillpers är noga med att påpeka att hon inte skriver i symboler: ”Nej, jag pratar inte / om gud. / Jag pratar om källan. / Det är som med höet: / det är inte om kött jag talar då, eller / om förgänglighet, utan om ibland svårbärgad, / doftande / föda.” Vad hon uttrycker är förundran inför något som finns, bortvänt och helt oberoende av henne själv men ändå tillgängligt.
Kälda är med sin lågmäldhet och sitt enkla, sakligt kraftfulla språk en märkvärdigt stark och suggestiv diktsamling. Det för en, nästan i förbigående, in i en värld där existensens grundvillkor blir synliga. Där vattnet oupphörligt kväller fram, starkt men ändå hotat.