Prosaiskt betitlad diktsamling
När det är som allra bäst, och bättre än kanske nånsin förr, hänger det inte så lite på att frestelsen att briljera tycks tyglad, på den framgångsrika bildhushållningen, den avspända diktionen, på det chosefria tilltalet – som når rakt in, konstaterar Håkan Möller om Niklas Rådströms nya diktsamling.
POESI Niklas Rådström Då, när jag var poet Albert Bonniers förlag 2020
För tjugo år sen återvände Niklas Rådström till poesin med samlingen Om att komma tillbaka till dikten (2000). Nu är han tillbaka igen, med en diktbok lika prosaiskt betitlad: Då, när jag var poet. När han nu ännu en gång söker sig till författarskapets utgångspunkt, lyriken, sker det med både förundran och säkerhet. Vad förmår inte poesin för den som väntar in den?
Långa stycken är det mästerligt, som hans fönster mot poesins rymder alltid stått på glänt. Rådström har sedan genombrottet med den lyriska biografin över en florentinsk renässanskonstnär, Dikter kring Sandro della Quercias liv (1979), ett enastående gesällprov med fullfjädrade sonetter, madrigaler, berättande dikter, fragment och kortdikter, oförtrutet breddat sin repertoar. Han intar i dag med sin lyrik, dramatik, sin växlingsrika romankonst, och sina konstartsöverskridande samarbeten med musiker och konstnärer en unik ställning i svensk kultur.
Litteraturhistoriskt sett har han inte brutit ny språklig mark och blivit inbegreppet av en ism eller korats till förste representant för en generation, men han har kommit att behärska många litterära konstformer och trots bredden är hans lägsta nivå hög inom alla genrer. I det avseendet har han i sin generation få medtävlare. Efter den senaste serien romaner, Månens anförvant (2010), Boken (2013), En Marialegend (2016), var och en ett veritabelt kraftprov, kommer nu som ytterligare en bekräftelse på vidden av hans litterära förmåga en överflödande rik diktsamling.
Skönskriften kan ta över
När jag läser baklänges i hans lyriska författarskap slår det mig att han då och då hamnar i det preciösas grannskap. Skönskriften kan ta över, de lyckade formuleringarna hopar sig, som hade han glömt det välgörande ”skorret” i dikten. Det inträffar nu mycket sällan, men i vissa av den nya samlingens prosadikter kan den eggande upptakten som ger löfte om en fortsatt aforistisk pregnans i stället löpa vidare i en terräng dominerad av anaforiskt ordnade och skönt klingande fraser. Jag tror att många av prosadikterna också hade vunnit på att återförenas med den grafik av Nils Kölare som de en gång publicerades ihop med. Jag saknar också bildkonsten av Catharina Günther-Rådström som tolkas i avdelningen ”Örhängen” – det är
Det är ingen hemlighet att Niklas Rådström för ungefär tre år sen drabbades av leukemi. Nu rapporterar han ur den inlagde patientens perspektiv om den rädsla som vi alla delar när vi väl står öga mot öga med den död som inte vill oss nåt och som vi inte ens kan spela schack med.
lysande tolkningar som nu står på egna ben, men som läsare anar jag att jag går miste om ett spännande samspel mellan bild och dikt.
Att publicera tillfällesdikter har alltid varit förenat med risken att den i efterhand tryckta dikten förlorar glansen som den spred över det högtidliga tillfället. Här finns ett par dikter medtagna som alldeles säkert fick stunden att skimra men som nu framträder i ett annat ljus. Det banala skuggar obönhörligen varje i efterhand tryckt tillfällesdikt.
Men inför en diktsamling med avdelningar som ”Då, när jag var poet”, ”Liten serenad i fem stycken”, ”Huddinge sjukhus, höst som vår, sommar som vinter” och ”Sånger” förblir dessa invändningar marginella. När det är som allra bäst, och bättre än kanske nånsin förr, hänger det inte så lite på att frestelsen att briljera tycks tyglad, på den framgångsrika bildhushållningen, den avspända diktionen, på det chosefria tilltalet – som når rakt in.
Rådström slår an en metapoetisk ton i bokens inledande stycken, som tog han vid efter den vackert reflekterande ”Ett manifest” i den föregående samlingen. Poesin sägs där veta ”allt om världen”. Nu är poesin ”en klyfta att klättra genom, / inte för att komma ner i eller upp ur, / utan för att hitta en plats att tappa fotfästet i.” Och dikten tillskrivs en särställning som uttrycksmedel – den är den ”visa” som tar vid när ”språket tagit slut”, vilket gör den till musikens syster. Med dikten förstår vi världen eller annorlunda uttryckt: dikten förstår oss – Rådström är och förblir en förvaltare av 1800-talsromantikens erfarenhet.
Den inlagde patientens perspektiv
Döden har alltid varit en av Rådströms tematiska följeslagare, och vid ingången till sitt åttonde livsdecennium har de döda vännerna naturligt nog blivit fler och poeten har också fler att biträda med sin minneskonst. Han gör det med en osentimental känslighet som torde få de i livet kvarvarande vännerna att hoppas på att en gång få bli porträtterade just av sin vän Niklas. Men de döda gör sig också påminda i drömmen, liksom döden i den skrivandes eget liv – därom Huddinge sjukhus-sviten.
Det är ingen hemlighet att Niklas Rådström för ungefär tre år sen drabbades av leukemi. Nu rapporterar han ur den inlagde patientens perspektiv om den rädsla som vi alla delar när vi väl står öga mot öga med den död som inte vill oss nåt och som vi inte ens kan spela schack med. Men han ger oss också den uppbyggliga bilden av den vård som varje dag utförs i det tysta till välsignelse för de sjuka och döende. Det är resignation och tröst i en rättfram dödsberedelsesvit.
”Liten serenad i fem stycken” är en serie kärleksdikter till den älskade, till livskamraten; ett av många exempel på den direkthet som inte tar omvägen om den alltför eleganta vändningen. Som kärleksdikter har de kvaliteter som borde göra dem självklara i framtidens utökade upplagor av den på sin tid bästsäljande antologin Mannens dikt om kärlek, och stå sida vid sida med dikter av Lagerkvist, Vennberg, Forssell och Espmark.
Avdelningen ”Sånger” samlar texter skrivna för att tonsättas. Det tillhör det vanskligaste en poet kan ge sig in på, men Rådström lyckas med konststycket att skapa existentiellt hållbar sång för vilsegångna själar och ambitiösa körer. Hans sånger utmärks av en enkelhet och sångbarhet som aldrig kantrar över i platthet och stundtals är det i klass med C. J. L. AlmqvistsSonges. Återstår att hoppas att Niklas Rådström ännu många nätter ska finna det värt att dröja med sitt trollspö vid poesins öppna fönster.