Borde vi tacka Trump?
Synnerligen obefogat, är väl det spontana svaret på frågan. Men efter att under fyra års tid ha undfägnats med alla hans destruktiva, polariserande och hårresande utspel, kan det vara hälsosamt att ställa frågan om han möjligen gjort något som kunde rendera honom ens ett uns av erkännande.
Innehavaren av den amerikanska presidentposten har under dramatiska skeden i världshistorien ofta innehaft rollen som den västliga demokratins försvarare. När Trump i januari förhoppningsvis lämnar posten är frågan: Hur bidrog han? Det uppenbara svaret är att han försvagade och urholkade demokratin. Men samtidigt måste man konstatera att han gjort demokratin en tjänst genom att så tydligt väcka oss till insikt om dess skörhet och sårbarhet.
Redan atenarna var medvetna om att demagoger kunde förföra och vilseleda folket och därefter utropa sig till envåldshärskare. Även om USA:s konstitution erbjuder spärrar, har Trump målmedvetet tänjt på sina befogenheter.
Låt oss därför hoppas att såväl amerikaner som demokratianhängare överallt har sett tecknen på väggen: Den liberala demokratin får aldrig vara så liberal att den fåraktigt låter sig ledas in i en auktoritär tvångsfålla av en populistisk eller karismatisk ledare. Andra mini-Trumpar står beredda: De tackar Trump för att han visat att ett Machtübernahme är en möjlighet även i en demokrati. Vi andra kan tacka Trump för att han förhoppningsvis öppnar våra ögon och får oss att stärka de demokratiska fundamenten.
Jag kunde egentligen avsluta denna så kallade tacksägelse här, men frågan om maktbalansen i världen oroar många. När Trump nu utmanar Kina och kräver att spelreglerna respekteras, kan det bli en väckarklocka med konsekvenser utöver hans fyra år. Även om han knappast har altruistiska och demokrativänliga motiv – mera handels- och maktpolitiska sådana – kan hans efterträdare bygga vidare på öppningen. USA behövs fortfarande för att återskapa och bibehålla balansen mellan stormakterna, såväl den ideologiska, ekonomiska som militära.
En världsordning som domineras av det kommuniststyrda Kina med dess syn på folkstyre, dess minoritetsförtryck, dess militära expansion och landets deklarerade världsomfattande förbud mot all Kinakritik under hot om handelspolitiska konsekvenser, är ingen attraktiv ordning. USA, med sina fel och brister, behövs för att tillsammans med EU, skapa en motkraft. Kanske borde vi tacka Trump för att han tagit bladet från munnen.
Man kan naturligtvis diskutera hans metoder, kan de få till stånd en bestående förbättring av spelreglerna? Han har fokuserat på handelsfrågor och cybersäkerhet samt skärpt tonläget när det gäller Taiwan och Hongkong. Peking har inte retirerat nämnvärt och väntar på USA-valets utgång, såsom många andra aktörer. Om Trump skulle försöka göra en av sina självtillräckliga dealar med Kina strax före valet skulle det bädda för en katastrof.
En detalj återstår: Valutgången den 3 november. Varje uns av tack går upp i rök om Trump skapar kaos efter ett nederlag.
”Den liberala demokratin får aldrig vara så liberal att den fåraktigt låter sig ledas in i en auktoritär tvångsfålla av en populistisk eller karismatisk ledare.”