Inga glåpord som "apa" eller "svartskalle", bara det faktum att ett dån av ilska går genom publiken varje gång den svarta högeryttern nuddar vid någon – medan jag, som vit man, får trampa folk på tårna till lust och leda.

Bille Sirén om strukturell rasism i krönikan

Jag minns dagen vi möttes. Han var 20 år, jag var 20 år. Vi satt lutade mot ett grönt staket på en konstgräsplan, i den stad som var min, som skulle bli hans. Han ville spela fotboll, men hade inga skor. Han fick skor. I dag är han bäst i stan men får inte spela fotboll.

En på miljarden.

Det var nog chanserna att hans väg från Sydsudan skulle korsa min, som börjat i Helsingfors och sedan decennier kretsat i en liten bana kring lilla Lovisa.

En dag i mars 2015 var för mig dagen då världen kom till Lovisa. Insikten uppenbarade sig som gud för en profet. Finland var inte vitt längre.

Det kändes underbart.

Låt oss kalla honom George.

George hade lirat boll förr, det såg alla nyfikna ögonpar i Lovisa. Så det lokala laget haffade honom. Han fick snabbt lära sig fraser som ”far’ bara”, en behändig östnyländsk term för en uppsjö av aktioner: ”gör en löpning”, ”dribbla med bollen” eller ”sätt press”. Frasen satte inte bara fart på hans kvicka fötter, utan prydde honom också med ett brett leende.

Alla älskade ”far’ bara”. Både vi infödingar och George.

Han blev den klarast lysande stjärnan på den nattsvarta himmel som division fyra är. George hade en sällsynt förmåga att befinna sig på tio ställen samtidigt. Han gjorde mål. Han spelade fram till mål. Han stoppade mål.

Och vi vann. Vi vann så jävla hårt, med George på innermitten.

Det var innan östfinnarna från ödemarken lärde sig att tackla honom. Och då menar jag inte tackla, som i fotboll.

Vi bläddrar fram i boken. Året har hunnit bli 2020 och George bor sedan fem år i Lovisa.

Solen steker i juli när ett 50-tal ortsbor samlas för att se FC Lovisas hemmamatch. I dag ställs den lokala stoltheten mot ett lag som förra året lyckades övertyga domaren om att George slagit någon i ansiktet, och fått honom utvisad för det.

George har nummer 10. Det är en tuff match och lagen stämplar varandra. Det handlar trots allt om en plats i övre slutspelsserien, om att kvala till division tre.

Men efter ett tag blir 30 grader och en George för mycket för motståndarna. De börjar peka ut honom som syndabock och våldsbejakare. Domaren står emot i en halvtimme.

Sedan fäller George någon på mittplan. Personen rullar runt flera varv i gräset för att med all önskvärd tydlighet visa hur han dör av smärta. ”NU RÄCKER DET”, vrålar han med spottet sprutande ur munnen.

Vita domaren förstår Vita mannens smärta och visar gult kort åt Svarta mannen.

Vid halvtid kommer lagen ut igen. En avbytare ska in för Lovisa, i stället för George. Han har blivit etniskt rensad. Utbytt för att inte riskera utvisning, kommer det heta i eftersnacket, men George håller inte med.

”Jag är så trött på de här rasisterna”, säger han.

Han ler. Men han rår inte för det. Han ler alltid.

Kanske händer det bara ute i ödemarken, tänker jag när jag själv spelar match i Vanda.

Men där är det samma grej. Inga glåpord som ”apa” eller ”svartskalle”, bara det faktum att ett dån av ilska går genom publiken varje gång den svarta högeryttern nuddar vid någon – medan jag, som vit man, får trampa folk på tårna till lust och leda.

Finland och rasism är lite som Donald Trump och corona. Om ingen hör trädet falla i skogen, då har det aldrig fallit.

Under mina 25 år på den här planeten har bara en person frågat mig vad strukturell rasism betyder.

Han heter Ville Tavio. Det här är mitt svar.

Riksdagsledamot Ville Tavio är ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp.

”Finland och rasism är lite som Donald Trump och corona. Om ingen hör trädet falla i skogen, då har det aldrig fallit.”