Gamla traditioner i nya tider
Far och son Lehmuskallio fortsätter uppmärksamma de arktiska ursprungsbefolkningarnas kultur. Utan regissörsduons engagemang finns det en risk att mycket av det här skulle gå förlorat utan ett knyst. DOKUMENTÄR Anerca – livets andetag ★★★☆☆
Regi, manus och foto: Markku Lehmuskallio och Johannes Lehmuskallio.
Markku Lehmuskallio är den finländska dokumentärfilmens grand old man, en filmskapare som specialiserat sig på att lyfta fram de nordliga ursprungsbefolkningarnas liv och leverne.
Det är också nyckeln till Anerca – livets andetag (Anerca – elämän hengitys), gjord i samarbete med sonen Johannes Lehmuskallio. Vi talar om ett slags samlingsalbum där duo Lehmuskallio återvänder till sina gamla jaktmarker, för att se vad som finns kvar av ursprungsbefolkningarnas livsstil.
Det kan vara lite si och så med den saken, med tanke på att det ofta är fråga om folk som traditionellt livnärt sig på jakt, fiske och dylika näringar.
Men skam den som ger sig. ”Anerca” är inuitspråk och syftar på den andlighet och själ, kalla det livslåga, som fortsättningsvis lever vidare – inte sällan i form av sång och dans.
I den bioaktuella dokumentären går färden till såväl Alaska som till Kanada och Grönland, i jakt på den ”anerca” som på förekommen anledning främst gestaltas i kraft av seniorbefolkningen.
Inte minst därför blir man glad när team Lehmuskallio på dagens Grönland fångar in en ung kvinna sysselsatt med den traditionella maskdansen – snäppet coolare än vår tids coronaexerciser.
Filmisk antropologi
I termer av dokumentärfilmare är Lehmuskallio den äldre en stilren antropolog som är mera mån om att skildra verkligheten än att dra
till med tekniska och dramaturgiska finter och glidtacklingar.
Det är lovvärt, även om det bör sägas att Anerca – livets andetag inledningsvis störs av den lätt fragmentariska infallsvinkeln, av för korta arbetspass. Annat ljud i skällan blir det när regissörsduon knackar på hos nganasanerna på den ryska Tajmyrhalvön.
Här möter vi en gammal kommunistaktivist som lägger ut texten om hur hon och hennes kamrater lockade hem jägar- och nomadfolket från tundran med löften om ett bättre liv. Men riktigt så blev det förstås inte, rotlösheten och hemlängtan utgick med segern, ett scenario som återkommer i filmen.
Regin är kanske inte den mest drivna, men det är inte att ta miste på filmmakarnas engagemang – och antropologiska mission.
Utan Markku och hans son finns det en risk att mycket av det här skulle gå i graven utan ett knyst. Nu får historiens mörker allt vänta och livet det går vidare. Även i Sameland, vår egen lilla bakgård.