Schauman blev i kläm under språkstriden
I sin färska doktorsavhandling utforskar historikern Jens Grandell den tidiga liberalismen och republikanismen i Finland i mitten av 1800-talet. Fokus ligger på HBL:s grundare, journalisten August ”Skägget” Schauman som drömde om att det ryska storfurstendömet Finland skulle få republikanskt statsskick. I språkstriden flaggade han för både finskan och svenskan – och fick sota för det.
HBL:s grundare August Schauman var bra på att skaffa sig ovänner. I den brännheta språkstriden försökte han gå en medelväg, men fick i stället ovett från båda lägren. I sin färska doktorsavhandling tecknar historikern Jens Grandell bilden av en frän och humoristisk skribent som i många frågor fått rätt i eftervärldens ögon.
”Redaktionen? Det är jag.”
Så beskrev journalisten August ”Skägget” Schauman den första tiden på lokaltidningen Hufvudstadsbladet, som han grundade 1864 och länge i praktiken drev som ett enmansprojekt.
”Artikelförfattare, litteraturkritiker, följetongist, översättare, teaterrecensent, reporter, korrekturläsare – allt fick jag vara själv”, skrev Schauman i sina memoarer.
Den som rörde sig i centrala Helsingfors i mitten av 1800-talet kunde på långt håll känna igen en lång, mörkklädd figur som bar hög svart hatt och nästan alltid rökte cigarr. För den förbipasserande blev det inte heller oklart varifrån smeknamnet ”Skägget” kom.
– August Schaumans fysiska utstrålning var mycket viktig för honom, inte minst det långa svarta skägget. Historiskt – och i synnerhet under 1800-talets första hälft – har skägg varit en symbol för motstånd mot systemet, säger historikern Jens Grandell som precis blivit färdig med doktorsavhandlingen Från ett årtionde i Finland: August Schauman, republikanism och liberalism 1855–1865.
Beundrade USA
Någon revolutionär var adelsmannen Schauman ändå inte. Upprorsvågen under ”det galna året” 1848 föll honom inte i smaken, tvärtom ansåg han att förändringar långsamt skulle växa fram genom en fri samhällsdebatt där olika idéer ventilerades. Det är det här idélandskapet som Jens Grandell undersöker i sin avhandling, med förstoringsglaset på perioden 1855–1865.
– Det var en brytningstid i Finlands historia. Efter nederlaget i Krimkriget 1853–1856 var Ryssland försvagat och den nya kejsaren Alexander II insåg behovet av reformer. Samhällsdebatten blev tillfälligt friare. Framför allt sammankallades lantdagen för första gången sedan 1809, säger Grandell.
I lantdagen löpte den första stora politiska skiljelinjen mellan liberaler och fennomaner. August Schauman ingick i den liberala fraktionen som bland annat talade för utökad handels-, näringsoch pressfrihet.
– Schauman beundrade det republikanska statsskicket i USA. Han pluggade USA:s grundlag och hängde ett porträtt av George Washington på väggen. Han hade också gjort flera resor i Europa, bland annat till det republikanska Schweiz, och kommit fram till att det monarkistiska systemet i större delen av Europa var gammalt och ruttet, säger Grandell.
Schaumans dröm var enligt Grandell att Finland i framtiden skulle bli en republik.
– Fast han själv var en kejsarlojal ståndsperson såg han inte ståndssamhället som värt att upprätthålla. I lantdagen ville han inte heller acceptera separat lagstiftning för män och kvinnor, utan sade till exempel att kvinnan är precis lika kapabel att fatta beslut om sin egen ekonomi som mannen, säger Grandell.
Gäckade censuren
Schauman efterlyste en öppnare debatt om Finlands framtid, men stötte ofta på patrull. Tidens censurförordningar gjorde det svårt att diskutera medborgerliga rättigheter eller säkerhetspolitik i pressen. Censuren ingrep och strök formuleringar som ansågs farliga.
– Schauman hittade på olika sätt att försöka kringgå censuren. Han kunde till exempel baka in sitt budskap i reportage om vädret. I Helsingfors Tidningar skrev han en gång: ”Man känner redan i luften att någonting riktigt ruskigt är i annalkande. Det kommer bestämdt mycket snart, men ännu är det ej här” när Helsingfors censor Fredrik Heimbürger var på väg tillbaka från en semestervistelse. I andra fall kunde han demonstrativt lämna tomma hål i tidningsspalterna på ställen där censuren ingripit, säger Grandell.
En av slutsatserna i Grandells avhandling är att skotten mellan liberaler och fennomaner inte alls var så vattentäta som man ofta trott, och att republikanska idéer tidigt var i omlopp.
– Hos till exempel Schauman förenades repu
blikanskt tänkande med fennofili. Det var viktigt för honom att involvera fler människor i diskussionen och beslutsfattandet. Det betydde att finskans ställning måste stärkas. Fennomanin innehöll i sin tur också många liberala inslag, säger Grandell.
Som ung var Schauman på finskt språkbad i Savolax och grundade en förening för att studera och lära ut finska bland svenskspråkiga. Tillsammans med bland andra Elias Lönnrot var han också verksam inom Finska litteratursällskapet.
Holmgång med Snellman
Schauman, som trots sina försök aldrig lärde sig tala flytande finska, formulerade liberalernas linje i språkfrågan: flera språk kunde gott och väl samsas inom landets gränser.
– Schauman menade att språket inte avgör vem som är finländare. Han påpekade att språkgrupper levt tillsammans i många hundra år och vuxit ihop genom historien, lagarna och institutionerna, säger Grandell.
Schauman kom därför på kant med den finsknationalistiska strömningen och dess chefsideolog Johan Vilhelm Snellman, vars valspråk löd ”yksi kieli, yksi mieli” (ett språk, ett sinne).
I sin egen tidning såg sig Snellman manad att ge Schauman en ”behörig upptuktelse” för dennes ”fördärvliga åsikter och lögner”. Tidningsdebatten mellan Schauman och Snellman – som fördes på svenska – urartade i fräna personangrepp.
Som en reaktion på den fennomanska ideologin uppstod i finlandssvenska kretsar den svekomanska rörelsen, som bland annat pläderade för den svenskspråkiga befolkningens särart och nordisk-germanska arv. Den här sortens svenskhetsiver kunde Schauman inte heller acceptera. Han fick därför uppleva detsamma som många som i dag ger sig in i debatter på till exempel Facebook: den som försöker presentera ett tredje alternativ mellan två uppjagade parter får lätt båda emot sig.
– Schauman var mycket besviken över språkdebattens riktning. Han gav aldrig upp, men debatterna tärde på honom. Han fick bittra fiender i båda lägren och gjorde sig också själv skyldig till personliga påhopp, säger Grandell.
I samtiden var det de mer oförsonliga tongångarna som segrade. Därför har ”Skägget” Schauman och hans synpunkter fallit i glömska, menar Grandell.
– Han förlorade debatten i samtiden och fick aldrig se sina åsikter slå genom, men på sätt och vis var det han som vann i ett längre perspektiv. Drygt två decennier efter hans död blev Finland en republik, vilket hans son Georg Schauman också hårt kämpade för i kampen om Finlands statsskick 1918. I dag talas både finska och svenska i hans hemstad Helsingfors, säger Grandell.
En bra affär
Det gick bättre för Schauman på det journalistiska planet än på det politiska. I en tid då tidningspressen var övervägande politisk såg Schauman en affärsnisch för en lokal Helsingforstidning med humor, folkligt tilltal och reportage från huvudstaden. Hufvudstadsbladet grundades 1864 med syftet att vara ”nyttig, lätt tillgänglig och läsbar för alla [...] vi söka icke fejder, men undfly dem icke heller”.
Med ”vi” avsåg Schauman i praktiken sig själv. Schaumans kollega Zacharias Topelius kallade projektet ”dödfött”. Men när Schauman 20 år senare sålde HBL till publicisten och politikern Arthur Frenckell för 80 000 mark hade tidningen med sina 4 000 prenumeranter bland annat gått om Helsingfors Dagblad, som vid mitten av 1870-talet hade varit störst i Finland.
Framgångsreceptet låg i en rad nya lösningar: priset på tidningen var lägre än konkurrenternas, och dessutom såg Schauman till att HBL som den första tidningen i Finland bars direkt hem till prenumeranterna om morgnarna. De konkurrerande tidningarna måste avhämtas på postkontor eller i boklådor senare under dagen.
Schauman publicerade också torgpriser på olika varor och tågtidtabeller för att ge läsarna konkret nytta. Ett annat dragplåster var fokuseringen på kriminalnyheter.
Större Helsingforsföretag som Stockmann, Sinebrychoff och Ekberg hakade på och blev regelbundna annonsörer i HBL. Helsingfors, som år 1864 hade omkring 25 000 invånare, växte så det knakade.
– Schauman var en stor Helsingforsvän och en skarp iakttagare av sin omgivning. Han hade också en vass humor som han odlade i sina Helsingforskrönikor, säger Grandell.
Under nödåren på 1860-talet rapporterade Schauman om hungern och fattigdomen i staden för att lyfta fram hjälpbehovet. Han skrev också om behovet av en jämlik skola. Vid den här tiden var den offentliga debatten i praktiken begränsad till en mycket liten, borgerlig samhällselit.
– För att kunna vara en aktiv medborgare i samhället måste du få utbildning. Den som är helt ignorant har inga möjligheter att delta, ansåg Schauman i sann republikansk anda, säger Grandell.
En utförligare intervju med Jens Grandell om August Schauman ingick i HBL:s 150-årsjubileumstidning i december 2014, då doktorsavhandlingen var under arbete. Grandell disputerar den 9 oktober kl. 12 vid Humanistiska fakulteten, Helsingfors universitet.