Den Trump som klättrade upp bakom podiet på torsdagskvällen för att officiellt acceptera partiets kandidatur var den versionen som ibland kallas teleprompter-Trump.
Trump hade bjudit in över 1 500 gäster som satt på stolar tätt intill varandra, för det mesta utan munskydd, som om den plågsamma verkligheten som hela landet fortfarande befinner sig i egentligen inte existerade. Och den attityden återspeglades också i t
Juri von Bonsdorff analyserar presidentkandidat Donald Trumps tal.
Det är någonting som inte stämmer. När Donald Trump avslutat sitt sjuttio minuter långa tal utanför Vita husets södra entré, och fyrverkeripjäserna skjuter upp mot den mörka himlen över Washingtonmonumentet medan en tenor sjunger de första tonerna av Nessun dorma på presidentresidensets balkong, ser Trump sammanbiten ut. Nästan surmulen och arg. Som om han var missnöjd med sitt tal.
I substans var talet antagligen precis som han ville ha det. Stenhårda attacker mot Joe Biden och en mer än lovligt förskönad beskrivning av de egna bedrifterna under hans presidentskap. Men sättet på vilket han levererade sitt tal var nedtonat och mer energilöst än väntat.
Den Trump som klättrade upp bakom podiet på torsdagskvällen för att officiellt acceptera partiets kandidatur var den versionen som ibland kallas teleprompter-Trump. Det vill säga den variant av presidenten som håller sig till den skrivna texten som avspeglas elektroniskt på skärmar framför honom. Den Trump brukar vara mer traditionellt presidentlik än den vilda varianten, som improviserar och säger vad spottet för i mun på vanliga kampanjfester.
Det är den otämjda Trump hans anhängare älskar, men det är den lugnare varianten hans rådgivare vill se, eftersom de tror att den återhållsamma Trump kan övertyga tveksamma väljare att rösta på honom. Och just nu behöver Trump alla tilläggsröster han kan skrapa ihop.
Men oavsett om Trump var nöjd eller inte, lyckades han väl i sitt huvuduppdrag att presentera sin egen valkonstellation för amerikanerna att ta ställning till den tredje november. Här tog han inga risker och använde det tyngsta till buds stående artilleriet.
– Joe Biden kan inte rädda USA:s själ. Han kommer att förinta amerikanska arbetstillfällen och om han ges chansen, förinta den amerikanska mäktigheten, slog Trump fast i en av en till synes oändlig räcka Biden-attacker.
Innan Trump fokuserade på allvar på Biden ville han dock ge sin egen version av det som hänt kring coronapandemin i USA.
Trump hade bjudit in över 1 500 gäster som satt på stolar tätt intill varandra, för det mesta utan munskydd, som om den plågsamma verkligheten som hela landet fortfarande befinner sig i egentligen inte existerade. Och den attityden återspeglades också i talet.
Först jämförde Trump pandemin och hans egen utmaning med den, med den som Abraham Lincoln stod inför under inbördeskriget och F.D. Roosevelt efter Pearl Harbor.
– Likt de modiga amerikanerna före oss, tar vi oss an den här utmaningen. Vi kommer att producera ett vaccin före årsskiftet, kanske till och med tidigare, sa Trump, som kan komma att ångra det löftet när valdagen närmar sig.
Trump stoltserade med att kalla sitt svar på krisen den största nationella mobiliseringen sedan andra världskriget och han skröt med det amerikanska testsystemet, fast sanningen är den att mobiliseringen kom i gång för sent, efter att Trump länge vägrat acceptera eller erkänna magnituden av problemet. Och att utvecklandet av testandet till en början var ett fiasko och först långt senare än resten av den industrialiserade världen nådde nivåer som var acceptabla.
Att USA är det enda rika landet som fortfarande inte fått ner sin smittkurva på allvar hördes inte heller någonstans i talet.
Trots att Trump, mot sina medicinska experters vilja, marknadsfört vetenskapligt tveksamma läkemedel och till och med föreslagit iniicering av desinfektionsmedel beskyllde han Biden för att inte följa vetenskapen, och anklagade honom för att inte våga öppna ekonomin eller skolorna.
– Bidens plan är ingen lösning på viruset. Det är en kapitulering.
När Trump väl hade porträtterat sig själv som hjälten bakom den comeback från krisen som i det riktiga livet ännu inte skett, riktade han sin fulla uppmärksamhet på Joe Biden och den version av motkandidaten som han vill att väljarna ska ha på sina näthinnor.
– Biden är socialismens trojanska häst, upprepade han sloganen som vicepresident Mike Pence tog till dagen innan.
– Om Biden inte har krafter att stå emot vildögda marxister som Bernie Sanders och hans radikala gelikar, hur tror ni han någonsin ska kunna stå upp för er, frågade Trump innan han fortsatte.
– Den farligaste aspekten med Bidens plattform är attacken mot den allmänna säkerheten. Biden–Berniemanifestet vill ändra på borgensförfarandet så att 400 000 kriminella genast skulle släppas ut på gatorna och in i era förorter, sa Trump, som med den slutknorren försökte skrämma de utbildade kvinnorna i de välbeställda förorterna som övergav Republikanerna i mellanårsvalet 2018. Men Trump var inte färdig ännu. – Om ni ger makten till Joe Biden, kommer ingen att gå säker i USA.
Det var knappast så här Donald Trump hade planerat att hans återvalskampanj skulle se ut. Den oemotståndligt framåt tuffande ekonomin skulle garantera presidentens omval trots att bara en del av väljarna egentligen tycker om honom. Men sedan kom pandemin och framför allt Trumps misslyckade hantering av krisen, vilket raderade den goda ekonomin som ett vapen i valrörelsen.
Men i den andra krisen som drabbade nationen, protesterna mot polisvåld och raslig ojämlikhet, såg Trump sin chans. I stället för att försöka läka nationens alltjämt blödande sår, har han valt att måla upp ett scenario fyllt av hot, fiender och motsättningar. En existentiell kamp kring lag och ordning.
Medan Trump svor trohet till poliskåren nämnde han inte med ett ord Jakob Blake som sköts i ryggen sju gånger av en polis för några dagar sedan och ligger förlamad på sjukhus. Han nämnde inte heller med ett ord den sjuttonårige vite ynglingen som med sitt halvautomatiska gevär sköt ihjäl två demonstranter i Kenosha, Wisconsin, när han ville assistera polisen att upprätthålla lag och ordning.
Det står nu klart att Republikanerna och Trump har valt sin väg, det må bära eller brista. Om ett par månader ska amerikanerna välja om hans väg är deras väg, eller om det är dags för en ny riktning.