Mindre klarspråk av Marin

Sanna Marin har med orsak fått mycket beröm för sin tydliga kommunikation som statsminister. De första framträdandena som partiledare var inte lika tydliga.

När Sanna Marin i egenskap av vice ordförande för SDP i början av 2019 på kort varsel ersatte Antti Rinne, som oväntat blev allvarligt sjuk, i utfrågningar och valdebatter var hon tydlig – och frän.

Marin gav socialdemokraterna ett annorlunda ansikte än Rinne hade gjort och då handlade det inte enbart om skillnader i ålder och kön.

Det gagnade garanterat SDP i valet att bilden av partiet via Marins framträdanden blev mer mångfasetterad. Sanna Marin var inte rädd för konfrontation eller för att stå upp för den vänsterpolitik hon företräder.

Ett knappt år efter inhoppen för Antti Rinne blev Sanna Marin hans efterträdare som statsminister. Och nu har hon också tagit över som ordförande för SDP.

Det är naturligt att statsministerrollen totalt har dominerat bilden av Marin. Som kommunikationsminister i Rinnes regering var hon inte särskilt synlig men fick värdefull erfarenhet av hur en regering fungerar. Ändå var det säkert många som i sitt stilla sinne undrade hur en så ung person – några år yngre än Esko Aho (C) när han blev statsminister 1991 – skulle klara av uppdraget.

Det gick som vi vet galant. Förtroendet för Sanna Marin växte snabbt, uppenbarligen också bland dem som inte hurrar för den här regeringens politik i övrigt. Delvis handlar det om hanteringen av coronakrisen och att människor i svåra situationer tenderar att samlas bakom och stötta sina ledare. Men det handlar definitivt också om att Marin har varit väldigt tydlig i sin kommunikation. Det inger förtroende. Och givetvis handlar det även om att vi i Finland under regeringen Marins ledning under våren och sommaren klarade av att hålla pandemin stången.

För SDP har Marins tid som statsminister inneburit ett otroligt uppsving och sedan våren är SDP det största partiet i opinionsmätningarna. I riksdagsvalet blev Socialdemokraterna med nöd och näppe störst, med en riksdagsledamot mer än Sannfinländarna, men efter valet minskade stödet.

Inför Socialdemokraternas kongress för en vecka sedan i Marins hemstad Tammerfors gladde hon sig över att kunna uppträda som socialdemokrat, och inte statsminister.

Efter att Marin utsetts till ordförande på söndag ville hon inte komma med uttalanden om hur hon ska leda partiet utan hänvisade till sitt tal på måndag. Det höjde förväntningarna.

Talet innehöll många element som är viktiga för socialdemokratin. Tanken att på sikt förkorta arbetstiden var det som fick mest uppmärksamhet. Också kritik, från andra partier och aktörer. Delvis var kritiken osaklig såtillvida att det ju inte handlar om någon snabblösning.

På de flesta SDP-kongresser de senaste decennierna har det funnits motioner om kortare arbetsdagar men de har inte godkänts. I år godkändes en långtidsmålsättning på kortare arbetstid, men inte ett förslag om att experimentera med sex timmars arbetsdag under den här regeringsperioden.

Marin tog även upp beskattningen som ett verktyg för att förändra världen, och vikten av utbildning. Att omforma välfärdsstaten så att den är miljö- och klimatmässigt hållbar är enligt Marin den viktigaste av alla uppgifter och problematiken fick mycket plats i linjetalet.

Trots ett digert innehåll uppfyllde Sanna Marins första linjetal som partiordförande inte riktigt förväntningarna, som hon alltså själv hade skruvat upp under veckoslutet.

Där Sanna Marin som statsminister på många sätt positivt har skilt sig från sina föregångare, har hon under sina första dagar som ordförande för SDP inte avvikit på samma sätt. Kraven är naturligtvis olika, trots att samma person innehar båda uppdragen.

Som statsminister för en mångpartiregering är det en fördel att kommunikationen är tydlig, men också att den är försiktig och oerhört kontrollerad, särskilt under en pågående pandemi.

En partiordförande kan, rentav ska, ta ut svängarna på ett annat sätt.