Den ryska datjans härlighet och vånda
”Så du växte upp utan ett sommarställe?” undrar mina finländska vänner. Det gör även mina ryska vänner, dock inte alla. I själva verket känner jag en hel del landsmän som är uppvuxna utan datja.
När jag var liten fanns det två typer av datja i Sovjetunionen: privatägd och statlig som man förfogade över så länge man innehade en viss tjänst. De sistnämnda fritidshusen var rymliga, med högt staket. De var avsedda för framstående vetenskapsmän, författare och partipampar. Privatägda datjor var oftast blygsammare.
På 1960–1970-talen beslöt regeringen att dela ut kolonilotter till folk. Så slog man två flugor i en smäll. Stadsbor (som vid det där skedet inte längre hade någon självklar kontakt med landsbygden) fick en chans att odla grönsaker och frukt på sin fritid och därmed delvis lösa livsmedelsproblemet. Samtidigt var dessa ”körsbärstrådgårdar” en eftergift åt den nostalgi som mången kände.
Ytterligare ett alternativ var de talrika semesterhemmen, hälsohemmen, vandrarhemmen samt sommarlägren för ungdomar. Som enda barn har jag fina minnen av de pensionat på Karelska näset där jag vistades med min mamma. Där fanns massor med lekkamrater. Där ordnades tävlingar, diskoaftnar, föreläsningar, filmvisningar, konserter med kända artister. Där fanns yrkesfotografer som förevigade semesterfirarna.
Min mamma hade haft råd med att hyra en datja, men hon föredrog dessa hotelliknande förhållanden där det serverades fyra mål om dagen. Där behövde hon varken köa efter livsmedel eller laga mat.
Det sistnämnda var ett problem för de datja-frälsta som inte hade bil. Inför varje helg stormade de lokaltåg, med kärror proppfulla med kött, korv, ost, kvarg. På söndagskvällen släpade de kärrorna tillbaka till stan – med egenodlade gurkor, tomater, potatis, äpplen, jordgubbar, dill.
Mina morföräldrar som själva hade rötterna på landsbygden tittade på dessa ”martyrer” med fasa. Ingendera av dem hade gröna fingrar. Bonden i min morfar gjorde sig påmind när vi en gång promenerade i en park och hittade en lie. Fascinerad såg jag på medan morfar slog gräs med den. Som kemiprofessor kunde han få en datja av staten eller köpa en, men han ville inte bemöda sig med den livsstilen. Mormor var likadan.
Som barn avundades jag ibland de jämnåriga vars familjer hade sommarställen. Ofta uppstod där en tajt gemenskap av grannar. Men oftast drömde jag om varma hav: Finska viken var grund och kylig. Som universitetsstuderande reste jag till Svartahavskusten och till Azovska sjön. Vid det där laget hade mina vänner slutat resa till sina föräldrars datjor, fastän många tvingades att följa med dit och sköta odlingarna. Ibland besökte de datjan efter att säsongen tagit slut, med en hjärtevän.
Många i min generation har mysiga minnen av brasan, te och sympati i en föräldrafri datja. Men lika många har dystra minnen av 90-talet när de var tvungna att hyra ut sina lägenheter till bättre bemedlade och bo på landet året runt, med odlingarna som den enda tillgången till mat.
Som barn var jag en gång gäst hos en släkting och hjälpte att rensa jordgubbslandet. Annars gick den kulturen mig förbi. I många år har ordet datja fått mig att känna mig udda, som om mitt liv skulle ha varit ett misstag. Det var först när jag bodde i Japan som jag blev av med mitt komplex. Bara rika japaner har råd med ett fritidshus, gärna i bergen. De flesta reser till varma källor, går på utflykter eller bara stannar i stan när de är lediga. För skolbarn finns sommarläger och andra aktiviteter.
I dag förknippar jag många fina sommarminnen med mina svärföräldrars hus i Sjundeå. Tack vare deras vänlighet har jag kunnat uppleva den finländska landsbygden inifrån.
”Som barn avundades jag ibland de jämnåriga vars familjer hade sommarställen. Ofta uppstod där en tajt gemenskap av grannar. Men oftast drömde jag om varma hav.”
ZINAIDA LINDéN är författare.