Anders Larsson har skrivit en av sina allra bästa böcker.
Ögon i mörkret är en av Anders Larssons allra bästa böcker. Drömskt men uppmärksamt följer han sin huvudpersons väg genom en värld där det mesta tycks avgöras någon annanstans och utom räckhåll.
Ögon i mörkret är en suveränt kontrollerad bok som äter sig in i läsaren och djupt påverkar sinnesstämningen, skriver Michel Ekman i sin recension.
”Jeg ser, jeg ser … / Jeg er vist kommet paa ein feil klode! / Her er saa underligt …” De här kända raderna av den norske poeten Sigbjørn Obstfelder står inte som motto för Anders Larssons nya novellsamling Ögon i mörkret, men de kunde väl göra det.
Det är en bok som tätt sammanhålls av sin grundläggande stämning. Berättarstämman uttrycker en iakttagande, distanserad, drömsk, resignerad och ibland rent oförstående hållning till omvärlden och dess människor. Sin magiska och roliga formuleringsförmåga, den som firade sådana triumfer i hans förra bok, uppväxtskildringen Ett barns memoarer (2017), har Larsson kvar men han ransonerar den för att inte bryta den nya bokens enhetliga ton. Ögon i mörkret – den dubbeltydiga titeln är inte vald av en slump – är en suveränt kontrollerad bok som äter sig in i läsaren och djupt påverkar sinnesstämningen, en av Larssons allra bästa.
Novellerna binds samman av huvudpersonen Valter, väl ett slags alter ego eftersom han är en författare och skådespelare vars bana överlappar med Larssons egen. Också då de berättas i tredje person ligger berättarens och huvudpersonens perspektiv nära varandra. De rör sig fritt över tid och rum, ändå så att ett levnadsförlopp tecknar sig från barndomen på 1950-talet till medelåldern vid sekelskiftet.
Flera av de tio historierna ser tillbaka på avgörande moment i huvudpersonens liv, vare sig det gäller arbete eller människorelationer. Men Larsson skyr all yttre dramatik, visar honom i stället i olika livssituationer, lever sig in i hans osäkra uppfattning av omvärlden och oftast begränsat lyckade försök att etablera kontakt med andra. Ändå uppstår starka stämningar: av det oförklarliga hot en plats kan förmedla, av undertryckt hat mot omvärlden som äntligen kommer till uttryck, av obegripligheten i en kärleksrelation. Tonen sätts redan i den första novellen där den tioårige Valter av rädsla för att visa sig feg gör just det fegaste valet tillsammans med en honom överlägsen kamrat, och inser att han inför sig själv fått en stämpel som inte går att tvätta bort. Här etableras också skillnaden mellan de starka och omoraliska människorna som beundras och hamnar i rampljuset och de svaga som förbises utan att ändå kunna frigöra sig.
Ett liv mer lyckligt än olyckligt
Kanske är Larsson som bäst i en dröjande text om Valters tid som civiltjänstgörare i ett för honom främmande Stockholm. Han utför sina sysslor på det dagis där han är stationerad, driver omkring på stan, konfronteras flyktigt med människor och är medveten om att framtiden någonstans utkristalliserar sig, utan att han lyckas få grepp om den. Larsson själv blev skådespelare, vilket var ett långt ifrån oproblematiskt val. Bokens mest laddade novell handlar om predikamentet att vara tvungen att med kropp och själ ställa sig inför en värld som man avskyr.
Valter är en gränsmänniska. Inget är självklart för honom. Men han klarar sig, hans liv blir, som han säger, mer lyckligt än olyckligt. En vacker och rörande novell berättar om ett möte med en vän som hamnar på andra sidan om den tunna gränslinjen, förlorar fotfästet och går under, utan att dock förlora Valters respekt. På ett ömsint sätt visar Larsson skillnaden mellan livet som det kan levas, om än mödosamt, och som det inte kan levas, utan att vi riktigt förstår orsaken till misslyckandet.
Ögon i mörkret är en klok och vacker bok, skriven helt utan hänsyn till vad marknaden kan tänkas premiera. I en tid av ihållande kulturproduktifiering är det en lycka att läsa den.