Bättre en gås på betesåkern än tio i skottgluggen

Tilltron till hagelbössan är stark, men de andra åtgärderna är minst lika viktiga för att hejda de vitkindade gässens skador på jordbruket.

Småskalig avskjutning är det största nya och konkreta elementet i åtgärdspaletten för att dämpa den vitkindade gåsens skador på jordbruket på kort sikt. Bössan kan behövas, men ensam löser den inte problemet.

Skjuter man exempelvis 400 av 400 000 rastande gäss minskar varken beståndet eller skadorna. Däremot skapar det panik bland fåglarna som åtminstone temporärt flyr en bit bort. Finns det inte andra attraktiva åkrar, avsedda för ändamålet, i närheten föser man bara gässen på grannen, och får strax både dem och grannens vrede på sig.

Därför föreslår arbetsgruppen som har letat lösningar på problemet gåsbetesåkrar och ett smidigare system för ersättning av skador som andra centrala element. Problemet kan hanteras, men inte elimineras helt.

Vitkindade gäss som gör skada på åkrar under ett par veckor varje vår och höst är något bönderna nära östgränsen får leva med på sikt. De ska ändå inte behöva bevittna total förstörelse som i våras. Då föste en ihållande nordostvind över en ovanligt stor del av vårsträcket på den finska sidan av gränsen samtidigt som gässens flytt vidare mot häckningslokalerna i närheten av Novaja Zemlja fördröjdes.

Att ersättningarna har utbetalats snabbare än vanligt är det minsta bönderna har rätt till. Att man förenklar tillståndsprocesserna för avskjutning redan i höst och att besvär inte kan stoppa avskjutningen är ytterligare sätt att tillmötesgå de drabbade. Och att flera jordbrukare gemensamt ska kunna ansöka om tillstånd underlättar ytterligare för målet att minska skadorna.

Arbetsgruppens förhoppning om att EU:s fågeldirektiv skulle klassa om den vitkindade gåsen som jaktbart vilt aktualiseras inte på kort sikt eftersom EU är oenig i frågan och juridiken knepig. Först behövs andra åtgärder.

Förslaget att anlägga gåsbetesåkrar på gamla torvtäkter är innovativt och värt att utreda, men det är allt annat än givet att det utfaller som önskat. Den som känner till gässens födosöksbeteende vid östgränsen vet att de år efter år trängs på samma favoritåkrar medan grannåkrarna i närheten är så gott som tomma, oberoende av gröda.

Det är tydligt att den vitkindade gåsen föredrar åkrar i öppna landskap och nära vattendrag. Det är värt att minnas innan man anlägger gåsbetesåkrar där de skulle behaga människan bäst.

Arbetsgruppen skiljer på de arktiska och de urbana vitkindade gässen. Där de förra orsakar reell skada på jordbruket i någon vecka vår och höst irriterar de senare en del flanörer i parkerna i ett drygt halvår. Likväl är åtgärdspaletten en annan. Om Helsingfors stad exempelvis varierade parkmiljöerna och lät gräset växa över vristhöjd skulle gässen inte heller trivas lika bra.

Den vitkindade gåsen är ett populärt irritationsmoment, ett befogat sådant om man råkar vara drabbad jordbrukare.

Vi som inte är det kan unna oss ett bredare perspektiv. Den vitkindade gåsen är en av få fågelarter som ökat markant på senare år. För de flesta arter går det tvärtom, för att vi försämrar deras livsmiljöer.

Människan har ödelagt omkring 90 procent av Europas våtmarker. Otaliga våtmarksarter går tillbaka. Den vitkindade gåsen utgör ett sällsamt undantag, för att den har lyckats anpassa sig och funnit nya livsmiljöer. Tar vi också dessa livsmiljöer ifrån den fortsätter vi aktivt att utarma naturens mångfald, fast vi är beroende av den.