3 tips om hur äpplen kan tillredas och serveras
Inhemska äpplen är något av det finaste som finns. Lägg dem i maten och i desserten, eller använd dem som tillbehör.
Nu börjar grenarna på fruktträden hänga tungt lastade med naturens lösgodis. Det är bara att plocka, palla eller köpa hem. Särskilt äpplen verkar det finnas extra gott om den här säsongen. 2020 må ha varit deppigt på många sätt, men det är ett alldeles lysande äppelår enligt expertisen.
Söta, syrliga, saftiga, gröna, gula eller röda – det finns en sort för varje smak. Och minst lika många sätt att tillaga dem på. Den fruktiga saftiga korsningen av syra och sötma gör sig finemang i alla möjliga rätter, söta som salta. Många färska örter passar också suveränt till just äpplen.
Rätt äpple
Men det ena äpplet är inte det andra likt. Det är oftast en god idé att tänka på vilken typ av äpplen man använder till vad.
Tänk också på att äpplen inte mår så bra av att förvaras i rumstemperatur, då de lätt tappar både smak och konsistens. Bäst mår de i kylrum eller skafferi, helst inte i sällskap med andra frukter eller grönsaker.
Men ett äpple om dagen är fortfarande ett gott tips för magen. en kula vaniljglass. Garnera eventuellt med några myntakvistar.
Skala eventuellt äpplena och kärna ur dem. Riv grovt och strö över salt. Låt ligga och vätska av sig i 15 minuter. Pressa sedan ut så mycket vätska som möjligt.
Blanda yoghurt med äpple, vitlök, honung och dill. Ställ in i kylen och låt stå och samla smak i minst 15 minuter.
Ringla till sist över olivolja och dekorera med extra dill och eventuellt några extra äppelklyftor.
Servera till valfri rökt fisk, men även gott till exempel till rökt renkött eller lufttorkad skinka.
Den fruktiga saftiga korsningen av syra och sötma gör sig finemang i alla möjliga rätter, söta som salta. ningen. Strö över repad färsk timjan och peppar från kvarn. Grädda i 175 grader i cirka 20–25 minuter eller tills ytan får fin färg.
Servera med rårörda lingon – gärna upphottade med lite chili – och ett glas iskall mjölk eller öl.
MIA GAHNE/TT
Då duntraven brinner som facklor vid sommarstugan i fiskebyn Makholma sitter hela familjen med öronen fastklistrade vid radion och lyssnar på invigningen av de olympiska spelen sommaren 1952. Stadsdirektör Erik von Frenckell inviger det som är århundradets händelse i Finland och möts av jubel och regn då 5 000 idrottare från 69 länder högtidligt marscherar in på stadion. Så händer något. Reportern målar upp bilden av en kvinna som överraskande störtar in längs löparbanan, klädd i vit fladdrande klänning. Vi spetsar öronen och hör hur kvinnan, som senare kallas fredsängeln, stiger upp i talarpodiet och hinner säga: ”ystävät, ladies and gentlemen” i mikrofonen.
– Är det mommo? frågar min lillasyster ivrigt. Vår stiliga mormor är nämligen vitklädd översköterska på sjukhuset Concordia i Helsingfors.
Så hör vi olympiafanfaren och duvornas vingslag och om tidernas bästa löpare Paavo Nurmi som springer in på banan och tänder elden i skålen på fältet. Åskådarna och vi applåderar när mästaren springer vidare till olympiatornets fot för att överlämna facklan till guldmedaljören i Stockholm 1912, Hannes Kolehmainen som skall tända elden uppe i tornet.
Några dagar efter att Olympiahymnen klingat ut kör vår svarta Volkswagen från Björneborg till den branta stumpen på Apollogatan i Tölö. Vi bor på Concordia hos vår mormor, sjukhusets vitklädda ängel. Här inkvarteras förnäma olympiadignitärer. Indier i färggranna turbaner och svarta män från mörkaste Afrika är som exotiska, lite skrämmande sagofigurer. På lördagen hurrar också vi på Olympiastadion.
Hur många gånger har jag inte senare berättat för turister om Helsingfors ikon och om tornet som står som symbol över funktionalismens hjältetid och det efterkrigstida Finlands uppbyggnadsarbete.
På en guidekurs nyligen besökte jag den nyrenoverade Olympiastadion. Den ovala skålen, ett mästerprov på funkisarkitektur, är nu delvis täckt och har väckts till liv. Jag får veta mycket som jag inte visste. Det var faktiskt fyra unga idrottare som sprang med facklan längs tornets yttre trappor och överräckte den till långdistanslöparen Hannes Kolehmainen, som hade tagit hissen högst upp och stod där och väntade.
När olympiaelden i tornet släcktes i augusti var vi tillbaka på landet. Sanden på havsbottnen var ren och tung och fiskfjällen skimrade på bryggan som silver. Över glasklara vågor rodde fiskargumman Kaisu i maklig takt, inte med fart som kanotisten Sylvi Saimo, som hade blivit Finlands första kvinnliga guldmedaljör i sommar-OS. Och längs steniga stränder och dammiga byvägar löpte min bror precis som maratonvinnaren Emil Zatopek, konstaterade min pappa med ett skratt.