Saarikko, den skickliga kommunikatören
Det är exceptionellt att åsidosätta en sittande ordförande som inte lett partiet i ett enda val. Därför väljer Annika Saarikko sina ord mycket noggrant: Hon lovar inga snabba segrar, inget garanterat uppehållsväder.
Annika Saarikkos seger handlar inte bara om en dag. Hon har haft en stor beundrarskara som började vänta på hennes besked redan för ett år sedan. Trots att hon inte ville sväva som en ”skugga” över Katri Kulmunis ordförandeskap tycks hon ha gjort det ändå. När hon nu ställde upp har hennes stödgrupper inte nödvändigtvis lämnat Kulmuni, utan återgått till den person de ville se som ordförande i första hand.
Ett val mellan personer som har liknande åsikter handlar mycket om sinnebilder. De som stöder Saarikko sticker inte under stol med att det spelar en roll hur partiet ser ut utåt. Beställningen är positivitet och hopp. Partiet får se gladare ut, anser delegaten Satu Simelius som talar per videolänk från Somero.
– Annika har en anmärkningsvärd förmåga att möta folk och förklara svåra saker. Det är oersättligt då vi ska bygga förtroende. Vi behöver glädje i valarbetet.
Kommunikationen viktigast
Förmågan att lyssna har inte varit den bästa de senaste åren – det sade också Kulmuni i sitt politiska tal.
– Jag hoppas jag inte sårar någon då jag, efter att ha rest runt på fältet, anser att bristen på nämnda egenskaper är en central orsak till Centerns nuvarande väljarstöd och bilden av vårt parti, sade Kulmuni.
Vikten av att sätta ord på Centerns politik och förklara det svåra lyftes ändå oftare som Saarikkos starka sidor. Många minns att Saarikko prövades hårt i förra regeringen då vårdreformen skulle ros i land. Trots att vissa beslut var svåra på Centerns kärnområden – taxireformen och jourreformen var sådana – har Saarikko klarat sig rätt torrskodd med sin kommunikationsförmåga. Hon har bemött kritik på fältet, som en ledamot från Brahestad uttryckte det: När centraliserade vårdfunktioner naggade partiet som värst, åkte hon ut och talade även om vilka fel som gjorts.
När Centern nu efterlyser en partiorganisation som diskuterar de svåra besluten ute på fältet, gick blickarna till den effektiva kommunikatören Saarikko.
Kulmunis supportrar vädjade om tid
Kulmunis stödgrupper beskrev henne som den djupt centerideologiska kandidaten. De som stödde henne har imponerats av ihärdigheten och hejat på hennes dragkamp i en regering som lutar åt vänster.
– Är det Katris fel att riksdagsvalet gick dåligt? Är det hennes fel att hon fått försvara positionerna i regeringen? Det är det inte. Oberoende av vem som blir ordförande är uppgiften att utmana, sade Jussi Vaara från Lappland.
Kulmunis supportrar såg det även som hutlöst att hon inte fått mäta sitt förtroende i ett enda val.
Andra har däremot reagerat på ryktena om att statsministern kallat Kulmuni för en ”landsplåga”.
– Det är elakt sagt – men ingen rök utan eld. Visst ska det finnas dragkamp när partiet försvarar sin linje, men inte så att man blir en landsplåga. Annika Saarikko har uttryckt att hon stöder statsministerns arbete. När det lyckas ökar man sitt politiska inflytande, sade delegaten Jorma Tikkanen från östra Finland.
Frågan om huruvida partiledaren måste vara minister och sitta med i regeringen var däremot ingen stor fråga bland de vanliga delegaterna. Kulmuni avgick som minister i somras. För gräsrötterna handlade debatten mer om person och ledarskap.
Nu fattas havregrynsgröten
Centerns ordförandeval avgör inte partiets framtid. Blickarna har visserligen gått till Sanna Marin (SDP), som uppmålats som ett exempel på att en populär person kan lyfta väljarstödet, men det räcker inte ensamt till. Om Centern ska fortsätta vara ett starkt allmänparti behövs mer.
Många inom Centern efterlyser en tydligare framtidsbild. Eftersom både Centern och opinionsledaren SDP har färska program som målar upp Finland år 2030 öppnar det för jämförelser i fotarbetet som går djupare än personval.
När SDP samlades till partikongress i Tammerfors i augusti var det anmärkningsvärda inte att Sanna Marin valdes till partiledare, det var givet. Däremot var det påfallande hur delegaterna hela tiden talade om programarbetet, där hundratals deltagit i öppna arbetsgrupper, och att ”det aldrig varit en så livlig diskussion i SDP som nu”.
Programarbete? Låter lika spännande som havregrynsgröt, men det är just vad det är. När gröten inte finns på magbottnen kan ett parti vara i fritt fall när personkulterna mattas av och strålglansen lägger sig. Partiaktiva som själva ser optimistiska ut tenderar att locka med sig fler. SDP:arna i Tammerfors briserade av belåtenhet över att deras parti gör utspel – som sedan andra skjuter ner lika resolut, men det spelar inte lika stor roll så länge de har initiativet. Samtidigt talar Centerns delegater om att de måste sluta vara reaktiva, ”springa efter opinionsmätningar”, och ”sluta med självömkan”.
Grunnandet kring Sannfinländarna och väljartappet har heller inte lagt sig.
Katri Kulmunis analys var att Centern tidigare varit centrum för att vädra olika åsikter inom partiet – till exempel om EU och miljö – och att nyare partier som De gröna och Sannfinländarna kunde ha varit rörelser inom Centern. Men det är de inte. Centern kan inte besluta vilka partier som delar på fältet. ”Konkurrensen har hårdnat”, som Kulmuni sammanfattade det.