Märkbar satsning för att utöka och bredda exportstrukturen ett måste

EKONOMI Coronans första våg tycks helt ha absorberat regeringens arbetskapacitet sedan mars. Under andra vågen är regeringen nu illa tvungen att med skärpa ta itu med de allt större ekonomirelaterade problem som hopat sig och som redan för trovärdighetens skull skulle ha krävt resoluta åtgärder så snabbt som möjligt redan efter regeringstillträdet.

Mellan juni 2019 och februari 2020 hände i praktiken ingenting. Frågor gällande åtgärderna kring regeringsprogrammets prioriteringar – sysselsättningen och balans i de offentliga finanserna – besvarades för över ett år sedan alltid med en hänvisning till budgetmanglingen i augusti 2020 då problematiken virtuellt, bara på papperet, skulle åtgärdas. Nu i september väntar vi fortfarande på programmet, som av olika regeringsmedlemmar aviserats både ”nu” och ”senare”! Men den utlovade sysselsättningsökningen 30 000 plus 30 000 borde fördubblas, eftersom jämförelsen skall göras med situationen vid regeringsbildningen i slutet av maj 2019.

Belåtenheten var påtaglig när statistiken för andra kvartalet 2020 aviserade att Finland i internationell jämförelse mot förmodan klarat sig bäst, trots att landet i praktiken hade satt lapp på luckan i mars. Glädjen grumlades snabbt, när siffran korrigerades: bnp hade rasat med 6,4 procent jämfört med motsvarande tidsperiod föregående år.

Det är känt att exporten utgör ryggraden i Finlands ekonomi. Exportens andel av bnp var 46 procent och sysselsatte direkt 470 000 arbetstagare och sammantaget indirekt 1,1 miljon, 43 procent av alla arbetstagare. Staten håvade in 28 miljarder i skatter (studie av KPMG gällande 2017). Det är inte helt färska siffror, men belyser exportens avgörande betydelse.

Vår lika kända postcykliska produktionsstruktur med tyngdpunkt på investeringsvaror sätter oss alltid i släpvagnen vid en konjunkturväxling. I år har exporten redan hunnit minska med nästan 20 procent och orderingången med minst lika mycket, vilket innebär dåliga exportsiffror åtminstone långt in på nästa år. Svåra tider på kommande, trots vissa optimistiska estimat för följande år.

Regeringens prioriterade mål som nämnts ovan främjas bäst genom att exportens alla förutsättningar maximalt beaktas. Det ekonomiska läget är så allvarligt att alla innovativa och tänkbara åtgärder måste tas i bruk. Till att börja med måste resten av den oanvända krisfinansieringen fördelas enligt uppluckrade kriterier, så snabbt som möjligt.

Konkurrenskraften är a och o i kampen om nya beställningar och marknadsandelar. Nu håller konkur

Dessutom måste också satsningarna på både gamla och nya exporttjänster för medelstora och mindre företag kraftigt intensifieras för att maximalt tjäna sitt syfte.

renskraften på att försämras, påvisar Finlands Bank. Från regeringshåll har uttryckts en stark förlitan på de olika återhämtningssatsningarnas positiva effekt. Men då har man helt förbisett alla andra länders mycket större motsvarande satsningar på mångfaldigt fler och större företag vilket otvivelaktigt ökar utbudet och ytterligare skärper konkurrensen på exportmarknaden. Glöm inte heller importen, som konkurrerar med våra inhemska tillverkare.

En märkbar satsning för utökning och breddning av vår exportstruktur är ett måste. Dessutom måste också satsningarna på både gamla och nya exporttjänster för medelstora och mindre företag kraftigt intensifieras för att maximalt tjäna sitt syfte. En mångfald av koordinerade åtgärder krävs givetvis ytterligare, förslag som också förekommit i offentligheten.

Det har sagts att coronabubblan exkluderat politiken från politiken. Men nu har statsministern och nyvalda ordföranden (SDP) som känt tagit bladet ur munnen och inte oväntat gjort en verbalt kraftig vänsterkrängning. Detta bådar inte gott för marknadsmässigt effektiva och resultatorienterade regeringsbeslut, som kräver en gemensam syn och som måste göras snabbt. Koalitionens minoritet axlar i denna konstellation ett stort ansvar.

”Under regeringen Sipilä lönade det sig för arbetsgivarna att inte bidra till

kreativa lösningar. Man kunde lita på Sipilä. Under regeringen Marin är det

facket som invaggats i samma taktiska återhållsamhet.”

TORBJöRN KEVIN

Journalist

Statsministern sitter i teve och säger att om hon hade fått besluta skulle pappersfabriken i Kaipola fortsätta producera papper. En statsminister i Cellulandia ska väl säga just det – även om en samlingspartistisk hade draperat budskapet.

Men ledningen för UPM har siffror och strategi för hela koncernen. Den insikten har inte statsministern.

Det betyder inte att statsministern inte skulle få säga vad hon sagt.

Det var dessutom UPM:s vd Jussi Pesonen som började med att leverera taktiskt utvalda inexaktheter om villkoren för finländska företag.

I teveprogrammet – Morgonettan – Ykkösaamu, TV 1 29.8.2020 – undrar statsministern om det är för lätt att stänga fabriker och säga upp folk i vårt land. Bara lite tillspetsat: Statsminister Sanna Marin har en åsikt där hon objektivt sett saknar insikt och en fråga där hon har möjlighet att ge besked.

Det här är en infallsvinkel på det nationella traumat över att landets stolthet – pappret – är på väg att bli importvara.

En annan är att inse att koncerner som lägger ned enheter gärna dämpar det egna ansvaret med att skylla på faktorer utom deras men inom andras räckvidd.

Därtill kan man begrunda att ordföranden för UPM:s styrelse heter Björn Wahlroos. Bolagets vd doar med i en kör där dirigenten Wahlroos i decennier har krävt lägre löner, lägre skatter – och, ofattbart nog, en nedmontering av demokratin sådan vi känner den.

På sikt kan näringslivet lyckas. Man har trenderna på sin sida.

Att det är så landet – länderna – ligger beror på att vår närmaste referensram EU är spretigare än man vill medge.

De gemensamma värderingarna svävar i övre sfärer medan unionen läcker på områden där den långsiktiga välfärden byggs:

EU-länder som Cypern säljer pass till och släpper in ryska och andra ekonomiska brottslingar i unionen, medan länder som Irland och Nederländerna agerar lägstbjudande i skatte- och andra krav på företag.

Allt medan alltför många banker avslöjas med byxorna nere i en penningtvätt man säger sig ha nolltolerans för.

Minns meningen med föreningen EU:

En äkta konkurrens som ska driva företagen till bättre prestationer. Den urgröps när medlemsländerna tävlar om vem som erbjuder företagen de bästa förmånerna.

Ett närliggande exempel: I sommar har ledande svenska politiker bugat sig som fällknivar och lovat jätten Amazon skattelättnader och andra bidrag om man etablerar sig i Sverige. Ett genant och aningslöst hukande.

Väl i Sverige konkurrerar Amazon ut svenska företag som betalar skatt medan man själv manipulerar bort sina skatter lika suveränt som man eliminerat de anställdas rättigheter.

I teve sitter vår statsminister och undrar vad som kan anses tillräckligt när det gäller ägarnas inkomster.

Statsministern ackompanjeras av STTK-basen Antti Palola som skriver på Twitter att det ur den vanliga människans synvinkel är svårt att förstå att bolaget stänger fabriken i Kaipola medan man betalar frikostiga ersättningar till ägarna.

Jag förstår statsministerns första reaktioner, och det är förvisso uppseendeväckande att en vd med en lön som motsvarar 120 pappersarbetares löner kritiserar deras höga löner. Men samtidigt: Politiker levererar psykologiska krockkuddar vid akuta lägen. De går sällan att omsätta i konkret politik eftersom politiken alltsedan 1980-talet har avhänt sig sin gamla arsenal.

De välfärdssystem SDP har varit huvudarkitekt för kom till under decennier av reglering och mindre öppna gränser.

Om landets konkurrenskraft svek devalverade man sig in i en bättre cykel.

Vårt land var kapitalfattigt men skulle inte så förbli.

Vi avreglerade – följde den övriga världen – och blev omsider en del av finanskapitalismen. Resten är historia – liksom snart vår papperstradition.

Hur vi än önskar den gamla tiden tillbaka har vi alla på något plan bidragit till att den blivit ersatt av det moderna.

Ett EU som är villigt att eliminera skattekonkurrensen mellan medlemsländerna kunde sannolikt på sikt bidra till större slagkraft hos det europeiska näringslivet.

Men den dagen ser vi inte. Partierna slumrade till när finanskapitalismen steg för steg snävade in synfältet och gav oss den ”alternativlösa” politiken.

Därför spelar vi nu med internationella regler på en hemmaplan som är en chimär. UPM ser till sin fördel, inte Finlands.

Det minskar politikens dådradie.

Partiordförande Sanna Marin läste oväntat forcerat upp ett linjetal på SDP-kongressen för en vecka sedan.

Det var ett bra tal innehållsmässigt. Att erbjuda ett ”rejält arbetsliv” som partiets kungstanke i forntid och framtid täcker allt man vill nå. Det innefattar själva fördelningen av kakan, hur kakan skapas och kreativitetskrav för en bättre framtid.

Marin har rätt i att den sociala tryggheten ska vara tillräcklig och – inte minst – att den ska vara förutsägbar över tid. Finländarna ska orka arbeta i ordets alla betydelser: stå ut, men också bidra till en lokal/ nationell förnyelse där bergsrådskedjan inte längre kan spela med.

Problemet med politiska utfästelser av det här slaget är att de inte kostar något.

Vi kan fortsätta att önsketänka men vaknar varje gång i en värld politikerna har varit med och skapat: den hårda ekonomins diktat. Den som i praktiken fråntar UPMägarna ett bredare samhällsansvar än lite omställningspengar.

Finland är arbetsmarknadsfixerat. 30 000 eller 60 000 jobb – vi ger gärna arbetsmarknadens organisationer fullmakter att ta oss dit. Men det ger inte utdelning ens på mellanlång sikt för det är en sektor som har gått i stå.

Under regeringen Sipilä lönade det sig för arbetsgivarna att inte bidra till kreativa lösningar. Man kunde lita på Sipilä. Under regeringen Marin är det facket som invaggats i samma taktiska återhållsamhet.