Zadie Smith om coronaisolering, författarskap och rasismen som ett virus
Hur jämför man en människas lidande med en annans? Vilken betydelse har andra människor för oss då vi är isolerade? Zadie Smith söker svar i sina essäer.
Zadie Smiths böcker är något man alltid ser fram emot vare sig hon skrivit en roman eller essäer. Hon bor med sin familj och undervisar hälften av året i New York men kommer regelbundet varje år till sin gamla hemstad London. Årets bok är Intimations, Six Essays, en samling essäer som delvis skrivits före coronaviruset och delvis kort efter.
Hennes nya bok handlar inte speciellt om covid-19 utan om de känslor och tankar som händelserna under året väckt till liv, frågor i stil med: Hur jämför man en människas lidande med en annans? Vilken betydelse har andra människor för oss då vi är isolerade? Hur känns det att acceptera förändringarna i en så kalllad ny verklighet?
Att skriva, någonting att göra
Liksom ofta förr i Smiths essäistik är det självanalysen som tilltalat mig mest. I den förra essäboken Feel Free medgav hon att hon känner sig ”moraliskt illamående” då hon skriver i första person. Det är en sorts ”narcissistisk svaghet” menade hon, och: ”att författa innebär för mig tre olika risker: språket, världen, jaget”.
Essän ”Something to Do” är den mest personliga och engagerande i Intimations. En konstnär blir tillfrågad: Varför skulpterar du, målar du? I författarnas värld är frågan aldrig föråldrad och författare tycker om att förklara ”jag skriver för att…”. Zadie Smith känner själv behovet djupt inom sig och svarar ofta att det är ”för att det är någonting att göra”. Hon medger att det möjligen också handlat om ett psykologiskt behov som uppstått som en respons på olika svagheter i hennes natur.
I puritanska kulturer känner vi, menar hon, att man för att leva måste företa sig någonting. ”Så vi bakar en kaka, börjar jobba i trädgården, planerar fritid med andra som kan dela omsorgen om små barn… syr klänningar, går ut och springer.”
Smith noterar att författare som också under normala omständigheter oftast är vana vid egen privat tid och ensamhet borde kunna klara av den nya situationen bättre än de flesta. Det oaktat upplevde hon redan under den första virusveckan hur annorlunda hon alltid själv hade levt jämfört med andra människor, och hon visste inte riktigt vad hon nu skulle företa sig. Det gav upphov till en känsla hon kallar ”moralisk ångest”. Fanns det en annan Zadie? Tiden blev så lång och vad kunde hon egentligen hitta på? Hon misstänker att få människor skulle vara intresserade av en annorlunda Zadie: ”Att författa är vad jag kan göra, liksom att undervisa, läsa, skriva...”
Föraktet som ett virus
Zadie Smith berättar om möten med människor, ofta ganska komiska sammanträffanden i New York och London. Hon besöker massören Ben som kommenterar: ”Hey, lady, always reading. Never relax. Always reading”. Han frågar henne om hennes hår och varifrån hon kommer. Zadie svarar: Jamaica och England, via Afrika. ”Ho, ho, ho! Intressant blandning”, skrattar Ben.
I essän ”Contempt as a Virus” skriver Zadie om ett annat sort virus som heter förakt. Detta virus kännetecknar speciellt England, menar hon. Det handlar om att förakta vissa sociala klasser och den som har förakt-viruset anser att endast vissa individer har rätt att härska och bestämma över andra. Viruset drabbade också som vi vet nyligen med dödlig utgång en man vid namn George Floyd i USA. Och för dem som en gång i tiden fraktade svettiga blödande slavar på fartyg som seglade över Atlanten var det också frågan om samma virus, det vill säga föraktet för de svarta.
Zadie Smith tillägger att hon tvivlar på att alla som i dag skall bestämma över invandrare och andra ens vet att de smittats av föraktviruset! Hon konstaterar: ”Amerika har sällan tänkt på alla människors liv och överlevnad (...) Men finns det nu ett nytt behov av ett annorlunda Amerika inom Amerika?”