Medelmåttiga mutanter
Mutanternas superkrafter i The New Mutants känns medelmåttiga. I vilken situation behöver någon förvandla sig till en hund?
SKRäCK/SUPERHJäLTE
The New Mutants
HIIII
Regi: Josh Boone. Manus: Josh Boone, Knate Lee. Foto: Peter Deming. I rollerna: Maisie Williams, Anya Taylor-Joy, Blu Hunt, Charlie Heaton, Alice Braga, Henry Zaga.
The New Mutants skulle ha haft premiär redan våren 2018 men flyttades först framåt för att inte krocka med övriga superhjältefilmer, sedan för att Disney köpte upp Fox, och slutligen på grund av pandemin. Det har fått folk att undra om det vilar en förbannelse över filmen. Och lite så känns det att genomlida den katastrof till film som The New Mutants är, som att någon lagt en förbannelse över hela biosalongen.
En av titelns unga mutanter är Dani (Blu Hunt). Hon vaknar upp på en anstalt och får veta att hon har krafter som ännu inte manifesterat sig. Tills hon lärt sig att kontrollera dem ska hon vistas på anstalten tillsammans med doktor Reyes (Alice Braga) och fyra andra mutanter, vars krafter ärlig talat känns rätt medelmåttiga. Rahne (Maisie Williams) kan bli en schäfer, Sam (Charlie Heaton) är snabb som en raket, Roberto (Henry Zaga) kan börja brinna medan Ilyana (Anya Taylor-Joy) kan förvandlas till någon slags dataspelskaraktär med svärd och blå ögon. Precis som mutanterna själva vet filmen knappt vad den ska göra av dessa krafter. I vilken situation behövs verkligen en hund?
Ritkigt usla dialekter
Josh Boone (The Fault In Our Stars) har helt tydligt haft många olika visioner för sin film, men resultatet är klumpigt och själlöst, förlegat på ett sätt som inte enbart kan förklaras med filmens långa väntan på premiär. Ett halvhjärtat hommage till The Breakfast
Club cementerar den känslan. En bra gissning är att en hel del av karaktärsbygget ligger på golvet i ett klipprum nånstans. Kvar i filmen finns nämligen bara några riktigt usla dialekter och olika grader av tragiskt förflutet. Inte tillräckligt för att skapa hela, levande människor och motiv.
Namnet till trots är The New Mutants mer besläktad med skräckfilmen än superhjältefilmen och det är tydligt att ambitionen har varit att skapa en ny X-men, för en yngre generation, som vågar gå emot de mest typiska genrekonventionerna. Det är vettigt i teorin – den överdos av superhjältar som vi matats med i flera år nu gör att en paus är välkommen. Men skräckfilmen är svår att bemästra. Det är alltför lätt att falla tillbaka på billiga trick och upprepning, och det gör The New Mutants. När det initiala obehaget lagt sig finns bara kulisserna kvar: en klassisk steril anstaltmiljö, en läkare med dolda motiv, monster under sängen. Vi har sett det förut, och så mycket bättre.