Svårt för Saml i opposition

Samlingspartiet kämpar fortfarande med att anpassa sig till sin oppositionsroll. Petteri Orpo omvaldes utan motkandidat och säger sig vilja fortsätta till 2024.

SUSANNA GINMAN

Det är snart ett och ett halvt år sedan riksdagsvalet och regeringsbildningen efter valet. Samlingspartiet blev inte regeringsparti – ett eget och aktivt val av partiet sa ordförande Petteri Orpo vid partikongressen i Björneborg under veckoslutet. Riktigt så framstod det inte i samband med regeringsbildningen 2019.

I vilket fall som helst har Samlingspartiet haft påfallande svårt att vänja sig vid sin oppositionsroll. Det är inte så konstigt. Samlingspartiet har suttit i regeringen alla perioder utom en sedan 1987. Det betyder 29 år med regeringsansvar under totalt 33 år och det är mer än för något av de andra större partierna under samma tidsperiod. Samlingspartiet identifierar sig som ett regeringsparti, som makthavare och ansvarstagande. Den identiteten sitter djupt i den samlingspartistiska själen. Det uppstår en uppenbar klyfta mellan partiets identitet och verkligheten.

Petteri Orpo förnekar att Samlingspartiet bär på en bitterhet på grund av sin oppositionsroll men den skiner ändå genom. Särskilt stor är besvikelsen beträffande Centern, som gick med i den SDP-ledda regeringen. Det har märkts även under Samlingspartiets kongress, till exempel i riksdagsgruppens ordförandes Kai Mykkänens anförande i fredags.

Samlingspartiets oppositionspolitik känns främmande i förhållande till partiets tidigare image. Det är naturligt att ett stort oppositionsparti vill framhäva skillnaderna mellan sin och regeringens linje. Men sättet man gör det på inger ibland betänkligheter och motsvarar inte Samlingspartiets image att vara en konstruktiv och dynamisk kraft. I rättvisans namn måste man notera att alla större partier under sina oppositionsår har gjort sig skyldiga till politiskt gläfsande. Då är det viktigare att skälla på den sittande regeringen än att föra en konstruktiv politisk debatt om substansfrågor. Tyvärr leder just det här till att en del människor känner aversion mot politik.

Om det fanns en förväntan om att Samlingspartiet skulle agera mindre gläfsande som oppositionsparti än andra, har den kommit på skam. Särskilt illa har riksdagsdebatter bland annat om finländarna i al-Hol skorrat då en del samlingspartistiska inlägg har varit svåra att skilja från sannfinländska inlägg. Då har det liberala och socialt ansvarstagande Samlingspartiet verkat avlägset. I Petteri Orpos linjetal på partikongressen var sådana tongångar i alla fall fjärran. Inom Samlingspartiet finns olika åsikter om hur nära man kan och ska samarbeta med Sannfinländarna.

Den ekonomiska politiken är Samlingspartiets hjärtebarn och dess främsta vapen mot den sittande regeringen. Kritiken mot att regeringen börjar genomföra stora reformer innan man med säkerhet vet hur man kan finansiera dem kan det finnas fog för. Men nu får regeringens åtgärder på grund av coronakrisen också kritik, trots att de i hög grad har använts för att stödja företag och sysselsättningen.

Samlingspartiet siktar på kommunalvalet i april och hoppas bli det största kommunpartiet. Den positionen har partiet haft i kommunalvalen sedan 2008. För att det ska lyckas måste det gå bra för Samlingspartiet i de stora städerna. I Helsingfors är Samlingspartiet störst med De gröna på andra plats. Det som kan vara avgörande för Samlingspartiet i Helsingfors är att avhoppade Harry Harkimo ställer upp som borgmästarkandidat för Rörelse Nu i Helsingfors.

Petteri Orpo sa efter att han valts till ordförande utan motkandidater att han siktar på att leda Samlingspartiet också i nästa riksdagsval 2023 och presidentval 2024. Det är ändå möjligt att Orpo får tänka om ifall kommunalvalet går dåligt.

Under de senaste åren har många partiers ledning föryngrats och även fått kvinnliga ordförande. Samlingspartiet, Sannfinländarna och Rörelse Nu är de enda som har en manlig ordförande och aldrig har haft en kvinna som ledare. I Samlingspartiet är det säkert dags för en föryngring efter Orpo. Tänkbara kandidater i dagsläget är åtminstone partiets omvalda vice ordförande Antti Häkkänen och Elina Lepomäki och riksdagsgruppens ordförande Kai Mykkänen.