Ljust minne av Claes Andersson i färsk biografi
Riitta Kylänpääs biografi över Claes Andersson förhåller sig mycket artigt till sitt stoff. Claes Anderssons egen stämma dominerar.
BIOGRAFI
Riitta Kylänpää:
Ett nyfiket sinne. Claes Anderssons liv. (Förlaget M 2020)
”Mig drev romanerna tidvis till förtvivlan; frustrerad funderade jag på om det skulle finnas något kvar för mig att berätta”, skriver Riitta Kylänpää i förordet till sin biografi över Claes Andersson. Hennes oro var befogad.
Väldigt mycket av det som står i biografin Ett nyfiket sinne, publicerad bara ett drygt år efter Anderssons död, har han redan själv berättat (bättre) i sina böcker. Och inte bara berättat – han har också tolkat det, på ett så vänligt försåtligt sätt att läsaren tror att han avslöjar sig själv.
För att en biografi skall kunna lägga till något till ett sådant författarskap eller liv krävs mera av egenmäktigt förfarande än Kylänpää vågar visa prov på – hennes bok lider av att den skrivits för nära sitt föremål och för snabbt efter hans frånfälle. Den är innehållsrik men tungfotad.
1 800 intervjuminuter med Andersson
Kylänpää (f. 1957) har arbetat som journalist vid välrenommerade seriösa Suomen Kuvalehti, gett ut två intervjuböcker där bemärkta personer berättar om sin barndom och sina upplevelser, samt belönats med Fack-Finlandia (2017) för sin biografi över ekofilosofen och fiskaren Pentti Linkola, Pentti Linkola – ihminen ja legenda.
Linkola överlät sina dagböcker och brev åt Kylänpää, en massiv dokumentation av fåglar och fiske, liv och tankar, men hon intervjuade honom inte omfattande och systematiskt, bara då och då ”vid behov”, berättar hon i en intervju. Där hade hon frihet att tolka, reflektera och berätta med egna ord . Resultatet blev ganska rivigt, trots att jag bland andra gärna hade sett ett mera kritiskt grepp om Linkolas ekofascistiska svärmerier.
Claes Andersson däremot var ingen papperssparare, han kastade bort sina anteckningar allt efter som han använde dem för sina egna böcker. Honom har Kylänpää i stället intervjuat, tjugo gånger 90 minuter under hösten och vintern 2018–2019. Dessutom omfattar källförteckningen ett stort antal tidningsartiklar och böcker om Anderssons gärning och sammanhang.
Däremot saknas, förvånande nog, i källförteckningen Anna MöllerSibelius Dikt och ideologi. Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960–70-talspoesi (2018), som kunde ha bidragit med intressanta infallsvinklar i sambandet mellan liv, tidsanda och litterärt verk. Visst var Andersson mycket mera än författare, men ett litteraturve
Visst var Andersson mycket mera än författare, men ett litteraturvetenskapligt grepp – textanalys, närläsning – hade säkert varit livgivande för boken.
tenskapligt grepp – textanalys, närläsning – hade säkert varit livgivande för boken. Kylänpää citerar för all del rikligt, många dikter ingår i sin helhet, så det står läsaren fritt att begrunda hur de hänger ihop med Anderssons liv och samhällssyn.
Modernismdebatt, psykiatri, politik
Självklart har Kylänpääs bok många förtjänster, och ju mindre man vet om Andersson och hans mångsidiga livsgärning, desto mera får man ut av den.
Den så kallade modernismdebatten – då 60-talets unga samhällsin
■ tresserade avantgarde med Andersson som en vältalig deltagare gick till attack mot de gamla modernisternas (Rabbe Enckell, Gunnar Björling m.fl.) estetik – redovisas. Om Anderssons stridsrop, artikeln ”Nekrofilerna i det sjunkande huset”, i tidskriften Progress 1965, skriver Kylänpää i rörande nit att rentvå sin huvudperson från alla misstankar om blandade motiv: ”Den modiga texten tolkades som en attack mot de finlandssvenska modernisterna, trots att det primära målet var en del av modernisternas manér.”
En sådan gränsdragning mellan poeten och hens poesi, förnuftet och känslan, är inte helt tillförlitlig i ett levande psyke vid det ”demonernas långbord” där Andersson själv i ett senare sammanhang villigt säger sig sitta.
Kapitlet ”Ett nytt vårdtänkande föds” ger insyn i den så kallade antipsykiatriska rörelsens demokratiska och humana människosyn, dess icke-hierarkiska vårdmetoder, medikaliseringskritik och familjedynamiska insikter. För vidare läsning rekommenderar jag varmt Anderssons debutroman Bakom bilderna (1972).
Sen får vi läsa om Andersson som pianist, som dramatiker (beredd att pröva på, lyckas och ibland misslyckas), politiker, patient och spelberoende. Särskilt politikkapitlet läser jag med den icke-insattas glada intresse.
Andersson pratar på
Kylänpääs prosa är som mest självständig och levande i de korta ingresserna där hon summerar kommande omständliga kapitel.
Det Andersson inte hunnit eller kunnat berätta själv kompletteras av intervjuer med människor som tyckte så mycket om honom eller sörjde hans död så att de inte haft lust att problematisera just någonting.
Inget ont med det – Claes Andersson var av allt att döma en människa som det var mycket lätt att tycka om. Intelligent och intellektuellt öppen, omvittnat vänlig och med tanke på sin mångsidiga begåvning och karriär underligt prestigelös, ”absolut omallig”, som jag hört någon uttrycka det. I motsats till Linkola var han inte kontroversiell, snarare respekterad av de flesta och av många älskad.
Annars anar jag genom hela boken tyngden av de 1 800 intervjuminuterna med Andersson. Jag kan föreställa mig hur hans oemotståndliga stämma, road, självironisk, sympatiskt distanserad, måste ha funnits där mellan Kylänpää och hennes material medan hon sedan skrev, hur den styrt och avstyrt och pockat på att få komma med i utvikningar och ovidkommande detaljer, och vägrat att bli hanterligt stoff ... Kort sagt lagt hinder för det egna gestaltandet, den egna berättarrösten, de egna tolkningarna. Men hur Andersson än pratar på här, behåller han sina hemligheter.
De intressanta tomrummen
Det finns frågor som kunde ha ställts, om inte till personen Andersson så till materialet, de litterära texterna, det traderade livsförloppet som berättelse.
Ett av den Anderssonska livsberättelsens intressanta tomrum förblir okommenterat. Hans far Rudolf framstår inte bara professionellt som en self made man (i kylskåpsbranschen), utan gåtfullt släktlös, pappan som kom hem från kriget och gormade, utan annan personlig bakgrund. Mamman Ethel kontextualiseras knappt mer än pappan, men förses ändå med en rad systrar.
Om sin personliga upplevelse av föräldrarna har Andersson skrivit i många sammanhang och i all kärlek också visat prov på gammaldags psykoanalytisk mom bashing. Pappas koleriska natur förklaras genom hans upplevelser i kriget, medan mammas ängslighet och skräckfantasier om faror som hotade barnen inte relateras till hennes upplevelser utan snarare vagt hänförs till hennes karaktär. Men hennes och tusentals andra mödrars upplevelser av att skydda och vårda tre små barn genom bombningar, matbrist och nationellt undergångshot måste väl ha avsatt ett tungt krigstrauma i en hel generation av finländska mödrar?
Kvinnans manipulativa makt
Kylänpää tecknar en bild av hans faderskap som inte är osympatisk, men ingen av de tillfrågade hymlar heller om att han med fullt förtroende överlät största delen av det praktiska föräldraskapet åt mödrarna.
Det finns frågor som kunde ha ställts, om inte till personen Andersson så till materialet, de litterära texterna, det traderade livsförloppet som berättelse.
var ett favorittema också i den nya kritiska psykiatrins teorier om familjedynamik och gestaltas av Andersson i pjäsen Familjen, filmatiserad i regi av Anssi Mänttäri som Pyhä perhe (1975), som visades i tv för ett år sen.
Å andra sidan finns dikter som den vackra, kärleksfulla ”(Till mamma)” som gestaltar beroendet mellan mor och barn, moderskapets majestätiska aspekt som existerar jämsides med den nojiga och manipulativa (i Huden där den är som tunnast, 1992): ”... Dina händer bar mig. Du var den som bar, jag / din uppburne. / När jag långt senare blev någon för mig / fanns du inne i mig. (...) Vi ingick i varandra, allt liknade dig.”
En gåta är också Anderssons eget föräldraskap. Han har sammanlagt sex barn med tre kvinnor. Fyra av barnen har hans efternamn, två har sina mödrars. Kylänpää tecknar en bild av hans faderskap som inte är osympatisk, men ingen av de tillfrågade hymlar heller om att han med fullt förtroende överlät största delen av det praktiska föräldraskapet åt mödrarna.
Själv var han upptagen av litteratur, musik, psykiatri, socialpolitik och politik, ibland också förälskelser. Han var intensivt engagerad i allmänmänsklig och samhällelig omsorg snarare än familjelivets intima och personliga dito. Det här kunde ha öppnat för frågor, inte minst om det progressiva 60- och 70-talets sätt att leva, den glada promiskuitetens psykopatologi, frihetens vinnare och förlorare, synen på personligt och samhälleligt ansvar.
En utmärkt människa
Men jag vill avsluta med två väldigt fina citat, av människor som han stått nära.
Det ena står Tua Forsström för. Hon var en nära vän sedan 1970-talet, samarbetspartner i teatersammanhang, Anderssons ateljékritiker liksom han var hennes. Hon kommenterar den dramatiska brytningen mellan dem och den odramatiska försoningen som Andersson beskriver i den sista av sina tre autofiktiva Otto-romaner, Busholmen nästa (2019):
”Jag vill påminna om att inte ens vänskap är tryggt för konflikter. Vänskap är något starkt och skört. (...) Det viktigaste är ändå att man förstår att skador kan repareras, och det var just Claes som lärde mig det. Det är dyrbart. Vi var vänner när han dog, precis som vi varit i årtionden.”
Det andra citatet står Anderssons äldsta barn, sonen Niklas Andersson (f. 1960) för: ”Han var ju en utmärkt människa och världens bästa vän, men fadersrollen var inte den bästa möjliga för honom. Ändå hade vi en bra relation. Vi stod varandra nära.”
SAMTIDA KONSTMUSIK
Outi Tarkiainen
Eanan, gida nieida (The Earth, Spring’s Daughter), Saivo. Virpi Räisänen, mezzosopran, Jukka Perko, sopransaxofon. Lapplands kammarorkester under John Storgårds. (Ondine)
Om Magnus Lindberg är en utpräglad orkesterkomponist, i så måtto att orkestern är det forum han känner sig mest hemma med och som omedelbarast förmår kanalisera hans tankar och emotioner, kan samma i alla väsentliga beståndsdelar sägas även om Outi Tarkiainen (f. 1985).
Tarkiainens kammarmusik kan stundom kännas onödigt akademisk och ansiktslöst modernistisk till sitt estetiska uttryck, medan den känslan aldrig infinner sig när hon har en större ensemble – kammarorkester, big band eller fullskalig symfoniorkester – till sitt förfogande.
Det handlar i första hand om klangfärgen, den centrala parametern i hennes musik. Tarkiainens instrumentation är läcker – subtil, sensuell och vid behov med kraftfulla penseldrag målande – utan att för den skull någonsin kännas som ett självändamål i syfte att skyla över en brist på substantiellt material.
Musiken som naturkraft
De fruktbart modellerbara idéerna räcker och blir över. Det finns därtill ett konceptuellt drag i Tarkiainens estetik och vore hon bildkonstnär skulle verken antagligen vara huvudsakligen abstrakta, om än försedda med vissa underliggande föreställande, tanketriggande och ömsom ominösa, ömsom trösterika symboler.
Tarkiainen har liknat musiken vid en naturkraft och naturen, och människans delikata relation till densamma, är ett bärande tema i hennes produktion. Liksom även, bland annat, den samiska kulturens särdrag samt moderskapets mysterium.
Så i allra högsta grad i den brett upplagda sångcykeln – eller monodramat, som Juha Torvinen föreslår i sin verkpresentation – Eanan, gida nieida (Jorden, vårens dotter, 2015), där det av Tarkiainen sammanställda textkollaget (Rose-Marie Huuva, Rauni Magga Lukkari, Timo Malmi, Aila Meriluoto, Leena Morottaja, Nils-Aslak Valkeapää) på ett fascinerande sätt ringar in såväl klimatkrisen som det samiska folkets historiska utsatthet.
Tonspråket är växelvis mustigt måleriskt och sensibelt skimrande, med nog så dramatiska klimaxar, och det är svårt att tänka sig en bättre skickad uttolkare av den suggestivt utmejslade vokalpoesin än Virpi Räisänen, som inte blott sjunger utan formligen lever ut sitt material med en uttrycks- och färgmässigt föredömligt mångsidigt nyttjad stämma.
Improvisatoriskt och rituellt
Tarkiainens musik kunde karakteriseras som tonalt fritt svävande, men med temporära tonala gravitationspunkter. Så även i sopransaxofonkonserten Saivo (2016), skriven för den oförliknelige Jukka Perko, som onekligen känns som en optimal uttolkare av en stämma med sömlöst integrerade improvisatoriska och jazzfärgade tonbildningsmässiga element.
Saivo är i samisk folktro en helig plats, inte sällan en sjö med två bottnar under vilka en spegelvänd, av andeväsen befolkad värld döljer sig, och de rituella drag som så ofta kännetecknar Tarkiainens estetik innehar här en dramaturgiskt central position, samtidigt som den flexibla klangvärlden förlänas en extra dimension av den kreativt nyttjade live-elektroniken.
Mästerorkestratören Tarkiainen har en förmåga att få en ensemble att klinga större än den är och så även här. John Storgårds emotionellt generösa ledning, Lapplands kammarorkesters minutiöst precisa spel samt det osedvanligt varma och atmosfäriska Ondinesoundet utgör väsentliga bitar i pusslet.
❞ Mästerorkestratören Tarkiainen har en förmåga att få en ensemble att klinga större än den är och så även här.
Lähiöbotox
Suomi on rikki (Monsp)
Från Kasåker i östra Helsingfors kommer gruppen Lähiöbotox som är aktuell med den första fullängdaren Suomi on rikki. Efter det inledande ljudspåret med ett anländande metrotåg som bromsar in på perrongen är Lähiöbotox koncept enkelt. Blytunga hårdrocksriff varvas med effektivt budskap i form av rap. Texterna lämnar ganska lite utrymme för tolkningar. Rasism, våld, hat, xenofobi och invandring är återkommande teman och det erbjuds inte mycket hopp om något bättre.
I skuggan av Black Lives Matterrörelsen är budskapet rykande aktuellt. Lähiöbotox album mäter bara 26 minuter. Det är ändå mer än tillräckligt för att övertyga om att det här är en av årets intressantaste inhemska fullängdare i metallgenren. Till nästa album hoppas vi att Lähiöbotox kommer till rätta med skönhetsfelet och städar upp i ordförrådet. Budskapet når också fram utan svordomar.