Dystopier och självbiografier präglar franska litteraturhösten

”De flesta kritiker verkar anse att Emmanuel Carrère med den självbiografiska Yoga borde få Goncourtpriset.”

De stora katastroferna och de sociala orättvisorna granskas särskilt ingående av franska författare i höst, ofta i romanform. Samtidigt pågår en diskussion om vad en roman är, och gränserna mot självbiografiskt skrivande och essäistik är inte klara.

Det är också en självbiografi, Emmanuel Carrères bok Yoga, som enligt de flesta kritikerrösterna är höstens intressantaste bok och därmed borde få det största romanpriset, Goncourtpriset. Annan prosa än romaner utesluts heller inte i bröderna Goncourts testamente, men det är ytterst sällsynt att andra böcker än romaner blivit prisbelönta.

Överlag är de politiskt engagerade författarna många i höst.

Alice Zeniter anser att de nödvändiga stora förändringarna i samhället, särskilt klimatfrågan, kräver kamp mot kapitalismen. I hennes bok Comme un empire dans un empire, (Som ett imperium i ett imperium, ett uttryck använt av Spinoza), konfronteras en missanpassad parlamentsassistent och en ung kvinna som är hackare och hård feminist. Här skildras i stort Macrons Frankrike med massmöten och protester som Gula västarnas.

Pierre Ducrozet vågar sig i Le Grand Vertige (Den stora Svindeln) på att uttryckligen behandla klimatkrisen i romanform. En grupp vetenskapsmän får i uppdrag att rädda vår planet: de är förgrymmade över makthavarnas passivitet och ifrågasätter den representativa demokratin.

Éric Reinhardt kommer för sin del med en ironiskt spetsfundig roman, Comédies Françaises, där bokens huvudperson, en ung journalist, anklagar den nittioåriga expresidenten Valéry Giscard d’Estaing för att på 1970-talet ha hindrat Frankrike från att ta ledningen i utvecklandet av internet – han ska ha varit manipulerad av en fransk industrimagnat. Bokens ”unga journalist” är en blandning av skådespelare och desillusionerad samhällsvetare.

Celia Levi får mycket beröm för la Tannerie (Garveriet), en samhällskritisk pastisch på Flauberts l’Education sentimentale. Nu har huvudpersonen blivit en ung, naiv bretonsk kvinna, hemligt förälskad i en lebeman från de ”intellektuellas” Paris. Det är en politisk berättelse som bland vardagens förlorade illusioner lyckas ta upp dagens största frågor, som klimatkrisen och flyktingkatastroferna.

Skådespelaren och författaren Isabelle Carré ger med sin nya roman Du côté des Indiens (På indianernas sida) ett nytt svar på metoo- och Weinsteinfrågan. Här är det självbiografiska inslaget uppenbart.

Amélie Nothombe berättar i romanen les Aérostats (Luftfarkosterna) om följderna av brist på föräldrakärlek, och det gör också Muriel Barbery i Une Rose Seule (En ensam ros). Gemensamt för båda är passionen för Japan, men hos Barbery blir besöket i landet chockartat, genom både andligheten i trädgårdarna och den samtida fulheten på vägen till dem.

De flesta kritiker verkar ändå anse att Emmanuel Carrère med den självbiografiska Yoga borde få Goncourtpriset. Bipolär med allvarliga depressionsperioder, alkoholproblem och kaos i kärlekslivet, har Carrère i ett trettiotal år ägnat sig åt meditation, yoga, för att klara tillvaron. Här berättar han om yogan och den trista verkligheten.

Kritikern Jérôme Garcin kallar Carrère en lärjunge till Montaigne, och skriver att ”detta är verklig litteratur”, med eller utan priser.