O ljuva ungdom!
I We are who we are utmanar Luca Guadagnino det traditionella tv-serieberättandet. Det är ett långsamt tonårsdrama där inte så mycket händer på ytan, men desto mer förmedlas genom nyanser, skiftningar och subtila antydningar.
”Men framför allt tar serien en så nära sina huvudpersoner, och deras perspektiv och blick på världen, att det blir som att gå i deras skor, vara ung amerikan på en militärbas någonstans nära Venedig.”
We are who we are
★★★★☆
8 delar på HBO Nordic (4 delar erbjöds för förhandstitt). Regi: Luca Guadagnino. Manus: Paolo Giordano, Francesca Manieri, Luca Guadagnino. I rollerna: Jack Dylan Grazer, Jordan Kristine Seamón, Chloë Sevigny, Alice Braga m.fl.
När Luca Guadagnino gör sin första tv-serie är det klart att förväntningarna är högt ställda efter succén Call me by your name. Frågan är hur väl hans speciella stil gör sig i tv-formatet, som väl nog av hävd får anses vara mer traditionellt än filmens. På tvserien finns större förväntningar på intrig, konflikt, händelseutveckling. I alla fall är det så vi i dag är vana att få oss de flesta tv-serier serverade.
Guadagninos We are who we are är därmed någonting ganska annorlunda. Den handlar om ungdomar, men är nog inget traditionellt ungdomsdrama, utan en serie vars berättande ställer krav på tittaren, inte minst beträffande tålamodet.
Långsamt tempo, intensiv blick
Serien är långsamt framskridande, uppehåller sig i stunden och förmedlar atmosfär – den ringar på sätt och vis in ett tillstånd, fokuserar på stämningar och känslor. Den beskriver att vara ung, fri och ännu odefinierad, men också osäker och sökande. Men även Italien är närvarande och känns, och här är det inte turistidyllen med sin tillrättalagda vykortsskönhet som gäller, utan mer ruffiga och råddiga, ibland närapå trista och fula, vardagsmiljöer.
Samtidigt förmedlas en stark närvarokänsla, det är som att vara i Italien och känna solen på sitt skinn. Men framför allt tar serien en så nära sina huvudpersoner, och deras perspektiv och blick på världen, att det blir som att gå i deras skor, vara ung amerikan på en militärbas någonstans nära Venedig.
Glidande identiteter
För det är i denna lilla bit av Amerika i Italien som serien utspelar sig, tidsmässigt under upptakten till det amerikanska presidentvalet 2016 med Trump trumpetande sitt ”make America great again” på tv. Serien inleds med att etablera en av huvudpersonerna, fjortonårige Fraser (Jack Dylan Grazer), i en scen då han står försjunken i sig själv. Han
har vitblonderat hårrufs och naglarna lackade i olika färger, en okysst, udda kille som vill sticka ut, och som gör det med ett slags självmedveten, trotsig stolthet. Han är på flygplatsen med sina mammor Sarah (Chloë Sevigny) och Maggie (Alice Braga). De har just anlänt till Italien där de båda ska arbeta på den amerikanska militärbasen, Sarah i en högt uppsatt position som gör att alla vet vem hon är.
Första delen går till stor del ut på att Fraser går runt på militärbasen och tar in den nya miljön. Redan från början lägger han märke till seriens andra huvudperson, den karismatiska, i högsta grad kyssta Caitlin (Jordan Kristine Seamón), vars familj bott på militärbasen i många år. Han fascineras av henne, och de inleder snart en nära vänskap. Om relationen nu måste definieras. Serien lämnar gärna definitionerna öppna, när det gäller relationer, men också beträffande identitet och sexualitet – möjligheterna är ännu öppna och utforskas. Till exempel Caitlin tas ibland för en pojke, hon kallar sig då Harper, och verkar lockas av rollspelet.
Händelselöshetens magnetism
Förutom ungdomarnas vänskap och relationer handlar det också om relationen till deras föräldrar. Redan på flygplatsen anas problematiken i Frasers familj, en gränslöshet snudd på symbiotisk mellan honom och hans biologiska mamma, den dominanta alfahonan Sarah. Det bäddar för en skriande dramatisk frigörelse, laddad med både hat och våld.
Serien drar in en i sin långsamma, nästan hypnotiska, lunk. Vi får följa med när ungdomarna hänger med varandra, det är nästan som att vara där, en i gruppen. På ytan händer kanske inte så mycket, under den finns desto mera att upptäcka och avkoda. Serien intresserar sig för de små nyanserna och skiftningarna hos huvudpersonerna, den iakttar det sociala samspelet, i ett avsnitt en backanalisk fest som pågår och pågår en hel natt. Det är ljuvligt, fascinerande och fängslande att följa.