Flytta ut till stugan för gott?

I dessa tider, då stadslivet inte kan erbjuda mycket av det som stadsliv borde vara, är det märkbart många som går i flyttankar. Tidningen Ilta-Sanomat beställde nyligen en enkät av Taloustutkimus. I den frågades bland annat ”Vilket skulle ni betona mer när ni väljer en bostad åt er och möjligtvis er familj?”. Svarsalternativen var två. Dels ”En mindre bostad, men belägen närmare stadens centrum”, dels ”En större bostad, men belägen längre från stadens centrum”. Hela 61 procent valde det senare, det vill säga större bostad men längre bort. Det är en markant ökning jämfört med en identisk enkät gjord 2017, där endast 53 procent sade sig tycka så. Skillnaden är så stor att den inte längre kan förklaras av statistiska felmarginaler.

Något har hänt, och det syns också i den officiella statistiken. När de mellankommunala nettoflyttströmmarna de senaste tre decennierna gått i riktning mot städerna, vändes denna ström under april–juni i år till fördel för landsbygden och mindre tätortskommuner. De urbana kommunerna i Finland förlorar alltså nu befolkning åt resten av landet.

Av och till diskuteras möjligheten att omvandla fritidsboendet till fast bostad. Ur den enskilda individens synvinkel lyfts ofta rättighetsaspekten fram: Finland är inget Nordkorea, och jag har rätt att själv välja var jag vill bo. Dessutom uppfyller min sommarstuga alla moderna miljökrav, och jag plogar ju också vägen dit själv, så varför inte? Politiska beslutsfattare i berörda kommuner framhäver i sin tur ofta att detta skulle vara gynnsamt för kommunen. Vem skulle vara så dum att den säger nej till nya skattebetalare? Och båda parterna har ju i princip rätt. Det finns dock vissa ytterligare aspekter som mera sällan diskuteras.

Även om en kommun går med på att tillåta att en fritidsfastighet förvandlas till en fast bostad finns det absolut inga garantier att ägaren i slutändan officiellt flyttar dit och börjar betala skatt till kommunen. Ingen myndighet kan tvinga någon att flytta ut, det avgör individen helt själv. Tack och lov, vill man tilllägga.

Det som det i varje fall leder till är att fastighetsskattegrunden ändras. Kommunerna i Finland har mellan 50 och 350 procent högre skattesats för fritidsfastigheter än för fastboende dito. Ändringen av användningssyftet minskar således på kommunens fastighetsskatteintäkter.

Den största effekten på den kommunala ekonomin kommer dock från det lagstadgade kravet att tillhandahålla viss service till fastigheten. Kommunen är skyldig att ordna med hemvård till fastigheten och, om den ligger avsides, även skolskjuts. Det hjälper inte att den nuvarande presumtiva bosatta varken har barn eller är krasslig, den därpå följande bosatta kanske har eller är det. Kravet på service försvinner ju inte någonstans utan är i princip evigt. Och den gäller fastigheten, inte bostadshuset. Om den nuvarande byggnaden skulle falla ihop om till exempel 50 år fortsätter kraven på service att gälla genast när någon bygger en ny i dess ställe och flyttar in. Här måste de kortsiktiga vinsterna vägas mot de långsiktiga kostnaderna, för det är ju de kommande generationerna som troligtvis får stå för notan.