Grannrelationer i vått och torrt
Mikko Majander har skrivit en intressant och medryckande bok om de politiska relationerna mellan Sverige och Finland.
Mikko Majanders bok ”Komplex, konkurrens och partnerskap” om relationerna mellan Finland och Sverige riktar uppmärksamheten på komplex, missförstånd och besvikelser i samröret mellan Finland och Sverige. Majander ventilerar det som irriterat med avsikten att befrämja en mera komplexfri framtid. Partnerskapet tas för givet.
Boken fokuserar på de båda ländernas deltagande i den europeiska integrationen med sina olika geopolitiska utgångspunkter. Serien av finska besvikelser med Sverige inleds dock redan med vinterkriget och upplevelsen att Sverige inte motsvarade förväntningarna i Finland.
Den bristande kommunikationen mellan statsledningarna då Sverige svängde och började orientera sig mot medlemskap i den Europeiska Gemenskapen granskas grundligt. Detta är befogat eftersom skeendet efterlämnat vitt spridda dubier huruvida man i Finland kan lita på Sverige. Dessa attityder har senast kommit till synes i Natofrågan. Åtskillig politisk energi har använts för att försäkra sig om att Finland inte tas på sängen ännu en gång och vaknar ensamt och övergivet. I dessa ansträngningar har inte minst president Sauli Niinistö engagerat sig.
Det tål att diskuteras varför Ingvar Carlssons regerings agerande lämnade ett sådant trauma i Finland. Den svenska svängningen gjorde att Finlands strategi att först säkra det utrikespolitiskt mindre riskfyllda EES-avtalet framstod som högst osäker. En orsak är också att kommunikationen mellan de tongivande socialdemokraterna i de båda länderna inte fungerade trots kontinuerliga nära kontakter.
Avtalsbrott?
Med tiden uppstod med Majanders ord en legend om ett svenskt avtalsbrott trots att forskningen ännu inte hittat något bokstavligt svenskt löfte. Legenden kanske dolde den finska oförmågan att läsa läget rätt trots välinformerad rapportering från bland annat ambassadör Alholm i Stockholm. Försummelsen att säkra informationsgången avslöjade dock en uppenbar nonchalans i Sveriges inställning till både Finland och Norge. De egna akuta ekonomiska intressena avgjorde.
Den opinion som ansåg att Finland inte borde försumma sig utan att tiden var mogen för en medlemskapsansökan välkomnade Sveriges besked med lättnad. Det nya läget måste leda till en islossning också i Finland. Majander gör observationen att effekten blev just denna.
Redan den svenska ubåtsjakten efter att den sovjetiska U-137 hade åkt på grund i närheten av örlogsbasen i Karlskrona blev ett stort problem i president Koivistos Sverigerelation. Koivisto ställdes inför den obehagliga situationen att balansera mellan den svenska och den sovjetiska ståndpunkten. Majander hänvisar till Koivistos eget uttalande där han påpekar att stöd för Sveriges ståndpunkt hade inneburit ifrågasättande av Sovjet som pålitlig part i nedrustningsförhandlingarna.
Det är uppenbart att man i Sverige upplevde att Koivisto med sina kommentarer i praktiken gav Sovjetunionen stöd. De svenska ledarna lät sig dock inte nämnvärt provoceras, möjligen med uppfattningen att det kalla krigets geopolitik förutsätter att Finlands president agerar så här. Det bör också nämnas att ubåtsjakten blev kontroversiell internt i Sverige.
Olika EU-spår
Med Esko Aho och Carl Bildt som nya statsministrar förbättrades samarbetet åtminstone tillfälligt. I Finland befarade man dock att Sverige var berett att smita i väg till gemenskapen utan sitt grannland, som under presidentens ledning ännu avvaktade utvecklingen i Sovjetunionen. I februari 1992 hade Mauno Koivisto mognat till ett positivt beslut om medlemskapsansökan i avsikt att bevara maximalt manöverutrymme. Koivisto gav dock uttryck för misstanken att Sverige saknade all entusiasm vad beträffar Finlands ansökan, något som blankt förnekades av Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Krister Wahlbäck.
Sverige fick också utstå sina besvikelser med Finlands agerande, i synnerhet genom valet av det amerikanska stridsflygplanet Hornet framför svenska JAS Gripen. I svallvågorna av detta fick finska beslutsfattare höra många mindre diplomatiska kommentarer, dock med undantag för Carl Bildt som kanske insåg de säkerhetspolitiska fördelarna med ett närmare finskt-amerikanskt samarbete.
Med medlemskapet inleddes en ny period av särgång – trots den gemensamma nya referensramen och samsyn vad beträffar handelspolitiken. Medan Finland under Paavo Lipponens kraftfulla ledning sökte sig mot EU:s kärna och nära samarbete med i synnerhet Tyskland blev Sverige en skeptisk medlem nära lierad med Storbritannien.
Särgången blev ännu tydligare då Sverige lämnade sig utanför EMUsystemet. Vad beträffar detta förvarnades Finland i god tid. Hösten 2002 gjorde Sverige ett försök att ansluta sig till EMU men misslyckades i folkomröstningen med de klara siffrorna 42–56. Särgången blev därmed institutionaliserad. Inom utrikespolitiken lyckades samarbetet bättre, bland annat genom gemensamma initiativ att utveckla EU:s förmåga att delta i internationell krishantering.
Ny fas
Utgången i det finska riksdagsvalet 2003 blev inledningen på en ny fas i Sverige–Finland-relationen. Det fanns likheter mellan Anneli Jäätteenmäkis och Matti Vanhanens EUsyn och den svenska socialdemokratins halvhjärtade inställning. Reinfeldt-regeringens aktiva Finlandsengagemang fanns hos Carl Bildt, som fick en verklig meningsfrände i Alexander Stubb.
Rysslands annektering av Krim synliggjorde en del skillnader i den finska och svenska reaktionen. Medan president Sauli Niinistö upprätthållit en fortsatt dialog med kollegan i Ryssland Vladimir Putin har Sverige avstått från sådan. Sveriges regering har dock inte allvarligt ifrågasatt Finlands agerande, särskilt som det varit väl samordnat med EU:s gemensamma linje.
Sipiläregeringens Sverigesamarbete fungerade mot många odds relativt bra, även om det allvarligt ansträngdes under flyktingkrisen 2015. Statsministrarna Stefan Löfven och Juha Sipilä samverkade relativt väl utan stora åthävor. Ett anmärkningsvärt uttryck för deras samarbete blev den gemensamma artikeln om riktlinjer för de båda ländernas Natorelationer.
Utrikesministrarna Timo Soini och Margot Wallström samverkade överraskande bra, trots att Soini
hade svårigheter att komma underfund med Wallströms feministiska utrikespolitik. De överlägset mest konkreta framgångarna uppnåddes dock genom fördjupningen av försvarssamarbetet framdrivet av den samspelta duon Peter Hultqvist och Jussi Niinistö. Annekteringen av Krim blev en vattendelare, som har fått Sverige att ompröva tidigare begränsningar.
Hur regeringen Marin lyckas i sina Sverige-relationer återstår att uppleva. Coronapandemin har lett till några problematiska situationer som delvis kan tillskrivas tidspressen i krishanteringen under våren. Hanteringen av gränsarrangemangen i Tornedalen blev till en början ett exempel på finsk självupptagenhet. Korrigerande åtgärder har vidtagits senare.
Majander har skrivit en intressant och medryckande bok om de politiska relationerna mellan Sverige och Finland. Integrationen inom näringslivet behandlas inte, inte heller kulturell växelverkan. Han baserar sig i huvudsak på offentliga källor, inte minst aktörernas framträdanden i medier. Ställvis frossar boken väl mycket i citat av komplexfyllda uttalanden från finsk sida.
Sverige–Finland-temat är på intet sätt uttömt – arkivforskning kan ännu lyfta fram mycket intressant, bland annat vad beträffar samarbetet på tjänstemannanivå. Majander har visat stor integritet i sitt arbete, vilket visas av att han inte sällan ifrågasätter vedertagna finska synsätt.