Internationella stjärnor på digital bokmässa
Skivinspelningen av Kalevi Ahos slagverkskonsert är senkommen, men desto mer välkommen, menar Mats Liljeroos.
Elizabeth Strout, Jo Nesbø och Camilla Läckberg hör till de internationella författarnamnen på Helsingfors bokmässa. Endast en handfull av de författare som uppträder är finlandssvenska.
Mässan Helsingfors bokmässa blir digital och arrangeras som vanligt det sista veckoslutet i oktober men arrangeras i år på nätet. Tack vare det är också det internationella utbudet större än vanligt.
Amerikanska Elizabeth Strout (Olive igen) och Tommy Orange (Pow wow), brittiska Ken Follett (Den eviga elden), nyazeeländska Heather Morris (Cilkas resa) och irländska Lucinda Riley (De sju systrarna) uppträder. Sverige representeras av bland annat Camilla Läckberg (Vingar av silver), Camilla Grebe (Skuggjägaren), Lars Kepler (Spegelmannen), Otto Gabrielsson (Vildhavre), Liv Strömquist (Den rödaste rosen slår ut), Moa Romanova (Alltid fucka upp) och Jens
Mattsson (Vi är Lajon!). Från Norge kommer Jo Nesbø (Kungariket) och från Färöarna Rakel Helmsdal (Loftar tu maer?).
Men det finlandssvenska inslaget är i år betydligt mindre än under tidigare år. Av totalt 200 scensamtal är den finlandssvenska andelen i år 16. Tua Forsström, Johanna Holmström, Hannele Mikaela Taivassalo och Eva Frantz hör till dem som uppträder, liksom även Henrik Meinander, Peter Sandström, Philip Teir och Kjell Westö.
Philip Teirs senaste roman Jungfrustigen presenteras på bokmässans läsecirkel 6 oktober.
Bokmässan Helsingfors bokmässa blir digital och arrangeras i år 22–25 oktober. Mässbiljetterna säljs i år antingen som endagsbiljetter eller heltidsbiljetter. Den som köper en heltidsbiljett kan se programmet i ytterligare två veckor efter att mässan avslutats.
Mässprogrammet publiceras på mässans hemsida 23.9 kl. 8.00.
SAMTIDA KONSTMUSIK
Kalevi Aho
Sieidi, Symfoni 5. Colin Currie, slagverk. Sinfonia Lahti under Dima Slobodeniouk. (BIS)
Bättre sent än aldrig, är man frestad utropa när inspelningen av Kalevi Ahos slagverkskonsert Sieidi (2010) äntligen ligger på skivtallriken. Smart affärstänkande har det sannerligen inte handlat om från skivbolaget BIS:s sida. Sieidi har med sina drygt 80 framföranden etablerat sig internationellt som inte bara Ahos flitigast framförda verk, utan även den i dagsläget sannolikt mest frekvent framförda finländska solokonserten efter Sibelius violinkonsert.
Det är heller inte svårt att förstå varför Sieidi får publiken att tjuta av förtjusning oavsett var den spelas. Den ömsom rytmiskt intensivt medryckande, ömsom andlöst lyriskt dallrande musiken opererar självfallet på högsta möjliga Ahonivå, men den verkliga snilleblixten är att låta solisten avverka instrumenten i en rörelse från ena sidan scenen till den andra och tillbaks.
Ett instrument i taget alltså, börjandes och slutandes med den afrikanska djemben och arabiska darabukan, vilket förlänar det hela en för slagverkskonserter osedvanlig klanglig klarhet. Sieidi är samiska och betecknar en helig offersten, kultplats, men samtidigt som en schamanistiskt färgad suggestivitet genomsyrar de musikaliska skeendena har humanisten Aho velat skänka en rituell röst åt olika minoriteter världen över.
Extrovert och energifyllt
Stycket är skrivet för Colin Currie, men den som oftast framfört det är Martin Grubinger och, på senare tid, även Alexej Gerassimez. Grubinger som, exceptionellt nog, spelar utantill har en förmåga att tända publiken med sin karismatiska scennärvaro, medan Currie är mer återhållsam och analytisk i sin approach.
Två skilda sätt, med andra ord, att närma sig ett av Ahos slagkraftigaste, färggrannaste och mest omedelbart kommunicerande partitur. Om Grubinger betonar styckets mer extrovert energifyllda kvaliteter lyfter Currie på ett fascinerande sätt fram dess mer introvert klangfärgsmässiga aspekter, även om han förvisso kan släppa loss med besked när så krävs.
Att Currie signerat premiärinspelningen är rätt och riktigt och jag tilltalas speciellt av hans lika virtuosa som subtila trakterande av marimban och vibrafonen. Dima Slobodeniouk har naturligt nog inte samma djupa relation till Ahos musik som Osmo Vänskä, som dirigerade uruppförandet, men han rör sig på ett högst naturligt sätt i de musikaliska landskapen och kommunicerar av allt att döma problemfritt med Currie.
Obevekliga kontinentalplattor
Den 35 år tidigare skrivna femte symfonin är sedan en annan femma, även om vissa förebud om den mogne Ahos uttrycksmässiga arsenal redan gör sig gällande. Det handlar om 26-åringens orkestrala mandomsprov, som på många plan kom att öppna portarna för den fortsatta produktionens tekniskt och uttrycksmässigt hisnande nivå.
Aho har föresatt sig att i toner skildra de motsättningar, psykologiska dissonanser, den turbulenta samtiden rymmer, vilket tar sig uttryck i simultana tempo- och karaktärsmässigt väsensskilda klangmassor. Inte ens de mest kakofoniska avsnitten ter sig dock enbart ångest- eller konfliktfyllda utan även i sina maffiga klangliga effekter, paradoxalt nog, stundtals snudd på euforiska.
Även när Aho är som mest kompromisslöst komplicerad och angstig är han alltid begriplig och visionerna är aldrig nattsvart tröstlösa. Det ligger något djupt ärligt, obevekligt och ofrånkomligt som själva naturkrafterna, i hur han låter de musikaliska kontinentalplattorna kollidera, konfronteras och glida samman för att ånyo skiljas åt.
Stycket är de facto så intrikat koncipierat att det krävs två dirigenter för att hålla reda på de rytmiska texturerna. Den sedvanligt gediget jobbande Slobodeniouk assisteras med den äran av Jaan Ots och Sinfonia Lahti-musikerna är, föga överraskande, fullkomligt hemma i estetiken.
Oboist, producent och repertoarkonsult
som bloggar om tonsättande kvinnor