Hannu Karpo kontra småpåvarna
Dokumentären om den finska journalistlegenden Hannu Karpo, som lyfte fram missförhållanden som drabbade ”vanliga människor”, är i snällaste laget. Den enda som har något negativt att säga om den populära tv-kändisen är hans egen son.
”Rättvisan var av allt att döma hans rättesnöre, något som gjorde att H. Karpo kom att framstå som en inofficiell ’justitiekansler’, en folkdomstol extraordinär.”
DOKUMENTÄR
Karpo
★ ★ ★ ☆☆
Regi och manus: Ari Matikainen. Foto: Jarkko M. Virtanen. 84 min. F7
Hannu Karpo, tv-redaktör och skjutjärnsjournalist, är en finländsk institution, varken mer eller mindre. För den nu 78-årige nyhetsveteranen var inget mänskligt öde och ingen oförrätt för obetydligt för att belysas – om det så innebar att ”herrarna i Helsingfors” och andra maktfullkomliga gökar gick upp i limningen.
I fiendelägret talade man gärna om socialpornografi och i dag skulle ett begrepp som ”populism” antagligen ha luftats. Dock ska det sägas att Karpo till skillnad från en Veikko Vennamo eller Timo Soini inte hade någon egentlig politisk agenda.
Rättvisan var av allt att döma hans rättesnöre, något som gjorde att H. Karpo kom att framstå som en inofficiell ”justitiekansler”, en folkdomstol extraordinär. Det här var trots allt tiden innan Finland hade skrivit på Europakonventionen.
Allt det här och lite till framgår av Ari Matikainens färska Karpo-dokumentär, en bitterljuv kärleksförklaring till en på sin tid kontroversiell figur.
En man av folket
Intressant nog var Hannu Karpo allt annat än självskriven i rollen som en man av folket – hans kanske främsta karaktärsdrag. I egenskap av ”stadin kundi” hade Kronohagensonen Karpo till en början inte mycket till övers för alla de bonnläppar som knackade på stadsporten.
Det oaktat insåg Karpo snart att det som människor utanför Ringväg III saknade i termer av traditionell bildning tog man igen i form av sunt förnuft och ett gott hjärta: ”sitä sydämen sivistystä”.
I egenskap av Rundradioredaktör gjorde Hannu Karpo det mesta, inklusive statsbesöksreportage. Men det var som undersökande journalist med ett socialt engagemang som han skördade sina främsta lagrar.
Till saken hör att Karpo inte har mycket gott att säga om sin gamla arbetsgivare, den mest ”frustrerande” av arbetsplatser, en stelbent organisation där man hellre ägnade sig åt att dricka kaffe och slå dank än att ägna journalistiken en tanke.
Efter en sejour på veckotidningen Seura bar det därför av till MTV3 där Karpo trivdes i nästan 25 år, fram till sin pension år 2007.
Ett Finland av i går
Fast nu är ju Karpo, dokumentären, inte blott ett personporträtt. Fram träder också en Finlandsbild av i går, inte helt olik den som Jörn Donner & co presenterade i dokumentären Perkele! Bilder från Finland (1971) – förvisso minus den nya sköna ungdomskulturen som ju aldrig var Karpos grej.
I det insprängda arkivmaterialet möter vi också ett Finland där enhetskulturen fortfarande står sig stark och där tv-programmen i bästa fall samlar en miljonpublik.
Som dokumentär är Karpo i snällaste laget och inte sällan stryks vår hjälte medhårs. I den mån det hörs kritiska röster kommer de faktiskt från de egna leden. Det är sonen Sampo som i många år fungerade som Hannus arbetskamrat som karakteriserar sin far som en narcissist med en altruistisk slagsida.
Underförstått: där gubbarna och gummorna i stugorna nog fick sina julklappar kunde de egna barnen ibland bli utan. Snacka om skomakarens barn.
I egenskap av ’stadin kundi’ hade Kronohagensonen Karpo till en början inte mycket till övers för alla de bonnläppar som knackade på stadsporten.