Det sociala dilemmat är också politiskt
Ja, ja, ja. Vi är beroende av sociala medier. Men varför ska vi som användare reglera vårt bruk då politikerna inte kunde bry sig mindre om problemen plattformarna orsakar?
”Det finns två organisationer där kunderna kallas ’users’ (brukare, användare på svenska). Olagliga droger och sociala medier.”
Det här säger dataforskaren Edward Tufte i den nya omdiskuterade Netflixdokumentären The Social Dilemma. I dokumentären intervjuas flera före detta utvecklare och chefer på olika sociala medieplattformar: bland annat Twitter, Facebook, Pinterest och Instagram. De som ligger bakom funktioner såsom gillningar och rekommendationer. De låter ångerfulla när de berättar att deras kreationer har börjat skava.
Många av oss har hört det förr: Sociala medier är inte längre verktyg, såsom de någon gång i historien varit ämnade att vara. I stället är det vi människor som används. Det är vi som är produkten.
Vi manipuleras att stanna kvar, och det bygger på psykologiska principer. Plattformarna gör allt för att fånga vår uppmärksamhet och ge oss dopaminkickar på vägen. Notifikationer och gillningar, vi blir beroende av skiten. Och därmed blir algoritmerna bara bättre.
Vi går dessutom från en ekonomi där människan tidigare har varit konsumenten, till att vi nu både är produkten och konsumenten. Vi människor utför gratis arbete på sociala medier, kan man säga. Därefter säljer stora multinationella företag med förhållandevis få anställda vår information vidare till annonsörer och tjänar multum.
Harvardprofessorn Shoshana Zuboff kallar fenomenet övervakningskapitalism. Länge har vi exploaterat naturen, nu exploateras, lobotomeras, våra sinnen. Allt du gör på nätet övervakas in i minsta detalj. Inte bara vad du gillar, utan exempelvis hur länge du stannar upp för att läsa ett inlägg.
Affärsmodellen i sig är inte ny. Tidningar har sedan begynnelsen sålt läsarnas uppmärksamhet till annonsörer. Också tidningar och teve har använt sig av läsarna och publiken för att skapa material. Det är utsträckningen och träffsäkerheten som skiljer.
I dag har plattformarna sådan makt att de kan manipulera valresultat. Särskilt i USA är filterbubblor och polarisering ett problem, men det finns inget som säger att det inte närmar sig även i Norden.
Och efterverkningarna syns inte bara på polarisering i samhället och demokratin. Utan på individnivå, psykisk ohälsa, som kryper allt längre ner i åldrarna och har allvarliga konsekvenser här och nu.
Så vad betyder det här då? Vatten på kvarn för dem som hatar skärmtid och sociala medier?
I dokumentären uppmanas tittarna att slopa alla sociala medier och ta bort apparna på telefonen. Inte bidra till algoritmernas utveckling. Men sociala medier i sig själva är kanske inte problemet, utan snarare hur de tar fram och förstärker det värsta i samhället.
Visst kan vi göra saker själva: sluta klicka på rekommenderade klipp, stäng av onödiga aviseringar, kolla upp våra nyhetskällor.
Samtidigt är det naivt att tro att det skulle göra stor skillnad. Netflix, som producerat dokumentären, använder själv algoritmer. I princip alla applikationer vi använder utnyttjar vår information. Det är lätt att skälla på oss användare och säga att vi måste ”reglera vår skärmtid”.
Sanningen är att problemet är större än så. Det är snarare regeringar som borde reglera sociala mediejättar. Var är politikernas engagemang, politiska beslut? Och då menar jag också de amerikanska plattformarna, inte bara de kinesiska.
Kanske är våra folkvalda för upptagna med att göra omröstningar på Instagram.
”Plattformarna gör allt för att fånga vår uppmärksamhet och ge oss dopaminkickar på vägen.”
Det var Nike som var först ute med sin Vaporfly-modell, som bidragit till en rekordslakt. De fem snabbaste maratontiderna för herrar har sprungits under det senaste året. Alla med en version av Nikes supersko, inklusive Eliud Kipchoges världsrekord 2.01,39. Brigid Kosgei slog Paula Radcliffes ”oslagbara” världsrekord med tiden 2.14,04 i oktober förra året.
I våras i Tokyo Marathon hade 28 av de 30 bästa herrlöparna Nikes superskor med kolfibersulor. Enligt bland annat en undersökning vid University of Colorado förbättrar skorna löpstegets effektivitet med 4 procent.
– Det känns som att de verkligen för en framåt. De ger också en väldigt bra ställning, säger Laura Manninen, som innehar det inhemska årsbästat i maraton, 2.42,57.
Ny trend
Under de senaste månaderna har Nikes rivaler producerat egna skomodeller som påminner om Nikes design. Adidas Adizero Pro, Saucony Endorphin Pro och Hoka One One Carbon X har också kolfibersulor som göra dem mera spänstiga. Nikes nyaste modell är Air Zoom Alphafly Next – Eliud Kipchoge använde en prototyp med tre kolfiberplattor i sulan då han sprang det inofficiella världsrekordet 1.59,40 förra året.
– För 5–10 år sedan ville alla ha så lätta och tunna skor som möjligt, så utvecklingen har gått i en helt annan riktning, de här nya skorna är dämpade och tjocka, säger Aki Nummela, som bland annat vann FM-silver på 10 000 m förra året.
– Jag har alltid gillat lite dämpade skor. De är förstås lite styva, vilket påverkar löptekniken, så det lönar sig inte hela tiden att träna med dem.
Skonsamma
Förklarar skorna rekordslakten? Det är svårt att påvisa en direkt inverkan. Men bland annat NY Times stora genomgång visade att Nikes skor faktiskt förbättrar löpfarten.
– Jag skulle säga att de hjälper 20– 30 sekunder på 10 km, säger Laura Manninen och tillägger:
– Som löpare vill man förstås inte medge att en förbättring sker på grund av skorna.
Skidstjärnan Therese Johaug använde Hokas superskor då hon sprang 31.40 på 10 000 m i Oslo i juni. Många har använt superskorna på bana för att de är skonsammare än spikskor.
– Jag har inte märkt så stor skillnad i farten, men det märks att de är skonsamma för fötterna. Jag tror den största nyttan kommer i slutet av ett maratonlopp av att de är dämpade, säger Nummela, som också är löptränare.
– En fördel är också att det går att köra hårdare träningspass utan att söndra fötterna helt.
Slutsålda överallt
Internationella friidrottsförbundet World Athletics har varit förbryllat över rekordslakten. Tidigare i år beslöt WA att maratonskornas sula får vara högst 40 mm tjock. Dessutom måste de finnas till salu för den stora allmänheten i minst fyra månader. I verkligheten är det oerhört svårt för en vanlig dödlig att få tag på superskor. De säljer slut direkt. Oklart om det verkligen beror på produktionssvårigheter eller om skotillverkarna vill bevara en exklusiv prägel.
– Det är ett skämt, fast de i princip är tillgängliga för alla säger Nummela.
Superskorna är också relativt dyra, till exempel kostar Nikes Alphafly omkring 300 euro. Dessvärre håller de inte särskilt länge.
– Jag hade löpt ungefär 50 km med mina första Vaporfly-skor före mitt första maraton med dem. Det kändes som att de redan förlorat en del av sin spänst, säger Nummela.
Nya regler en kalldusch
I somras kom ett nytt besked av World Athletics som verkligen var en kalldusch för många: superskorna blir förbjudna på bana. Sulan får vara högst 25 mm tjock. Reglerna har dock förorsakat förvirring.
I Sverige blev löpstjärnan Charlotte Fougberg diskad efter lag-SM på grund av att hennes skor var för tjocka. Det blev inte mindre oklart av att hon använde ett märke som blivit godkänt av World Athletics. Juryn ansåg dock att sulan var för tjock. Direktiven för att mäta sulans tjocklek är aningen ospecifika.
I Sverigekampen nyligen var det kaos. Fougberg använde samma skor som förut. Men Finlands Annemari Kiekara fick inte springa i likadana Asics-skor. I praktiken var det möjligt eftersom Sveriges och Finlands
lag hölls separerade på grund av covid-19-begränsningarna.
– Det beror till stor del på vem som mäter, hur man mäter och vad man mäter. Förhoppningsvis specificeras reglerna i något skede, säger Nummela.
Superspikskor
Den senaste uppståndelsen har uppstått kring Nikes nya spikskor med kolfibersula. Joshua Cheptegei använde dem då han satte nytt världsrekord på 5000 m nyligen, 12.35,36. Tidigare i år satte han världsrekord på 5 km landsväg med Nikes superskor. Friidrottsexperten Lennart Julin säger till Aftonbladet att de nya spikskorna sannolikt har samma effekt som superskorna, uppemot 30 sekunder på 10 000 m.
– Det är en signifikant skillnad, även om det är individuellt och att vissa kan utnyttja återstudsen mer än andra, säger Julin till Aftonbladet.
Aki Nummela har också använt Nikes spikskor. Han säger inte direkt att de skulle ge en stor fördel.
– Det är inget nytt med kolfiberplattor i sulan i spikskor. Det är skummaterialet som har den största effekten tillsammans med kolfibern. Spikskorna är helt ok, säger han.
Utveckling
I de konservativa friidrottskretsarna har många förstås ställt sig negativa till superskorna. I löpgrenarna är superskorna säkert den största förändringen sedan löpbanornas grus fick beläggning.
– Utvecklingen går framåt. Det är naturligt. Huvudsaken att det finns något slags ramverk, att skorna inte blir en meter höga och försedda med inbyggd motor, säger Nummela.
Laura Manninen anser inte heller att det finns någon orsak att sätta sig emot utvecklingen. I princip är superskorna tillgängliga för alla.
– Om superskorna ger en fördel jämnar det ut sig då alla använder dem, säger hon.