Boken ger en god introduktion inte bara i författarskapet under fyra decennier, utan också i olika tiders sätt att läsa och skriva om litteratur i offentligheten; beröm, hårdhänt kritik, olika normer för vad som upplevs som provokativt, berömmelsens olika
Den ena av höstens två biografier över Märta Tikkanen har fokus på böckerna och mottagandet.
BIOGRAFI
Siv Storå
De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap Schildts & Söderströms 2020
Det är mycket med Märta Tikkanen nu, ett välkommet uppmärksammande av ett författarskap som är akut aktuellt trots att författaren inte skrivit något nytt sedan utgivningen av Emma och Uno – visst var det kärlek (Söderströms 2010).
I fjol utkom en volym med hennes brev till väninnorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, Måste försöka skri-. En brevbiografi (Schildts & Söderströms 2019), temperamentsfull dokumentation av händelserika år av liv, skrivande och offentlighet från 1970- till 2000-talet.
Och nu, samtidigt som Lilla Teaterns scenuppsättning av Tikkanens engagerande och oroande genombrottsroman Män kan inte våldtas (1975) rosas av kritiker och publik, utkommer inte mindre än två biografier över Märta Tikkanen.
Turbulensen kring den ena av dem, Johanna Holmströms "Borde hålla käft" (Förlaget M) avhandlades i HBL 1.10. Holmströms bok uppges ha recensionsdag 16.10.
Men först ute med en biografi är alltså Siv Storå med De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap.
En författarskapsbiografi
Siv Storå är jämngammal med Tikkanen, litteraturvetare och avdelningsföreståndare, därefter överbibliotekarie vid Åbo Akademis bibliotek fram till sin pensionering. Hon har känt och brevväxlat med Tikkanen sedan 1976 men gör föga nummer av bekantskapen. De oerhörda orden bygger på Tikkanens böcker, på den offentliga receptionen av dem, och på annan textlig dokumentation, samt på två intervjuer som Kristina Björklund gjorde för Svenska litteratursällskapet 1976 och 1983.
"En författarskapsbiografi är inte i första hand en personbiografi. Men eftersom motiven i de flesta av Märta Tikkanens böcker har nära samband med hennes livsvägs olika skeden, har jag vid många fall dröjt vid kopplingarna mellan liv och dikt - den kreativa processen, hur den stimulerats och blockerats", beskriver Storå avsikten med sin bok. Hon porträtterar varken människan eller ikonen Märta Tikkanen, utan den arbetande författaren.
Resultatet är en stram, intressant och infallsrik biografi med betoning på verk, men med tillräckliga ingångar för den som vill begrunda hur liv blev verk hos denna bekännelselitteraturens och autofiktionens finlandssvenska pionjär.
Boken ger en god introduktion inte bara i författarskapet under fyra decennier, utan också i olika tiders sätt att läsa och skriva om litteratur i offentligheten; beröm, hårdhänt kritik, olika normer för vad som upplevs som provokativt, berömmelsens olika yttringar, och vad det innebar att vara en internationellt uppburen finlandssvensk författare på 80-talet och flera decennier framöver.
"Dovt och unket borgarhem"
Boken inleds med en ganska rörande beskrivning av Tikkanens föräldrar, läraren och läromedelsförfattaren Margit (född Stadius) och skolrådet Gösta Cavonius och deras familjeliv. Storå citerar ur pappas förmanande brev till Märta när hon börjar skolan, ur mammas rapporter om syskonskarans lekar och lilla Märtas tidiga övningar i förälskelse, och ur den 16-åriga Märtas gratulationsbrev till föräldrarna på 20-årsbröllopsdagen. Det ger en bild av familjens självförståelse, och inte minst deras stil och familjespråk med arom av både period och personligheter. Olidligt präktigt, idealistiskt, samtidigt både sant och förljuget, tänker jag.
När Tikkanen 35 år senare använder sin barndom som fiktionens stoff i Rödluvan och oroar sig för hur hennes far skall läsa romanen, peppas hon av en insiktsfull Birgitta Sten
Resultatet är en stram, intressant och infallsrik biografi med betoning på verk, men med tillräckliga ingångar för den som vill begrunda hur liv blev verk.
berg: "En härligt frisk text om ett dovt och unket borgarhem, precis vad vi ju alla hade." Hon råder Tikkanen att tala med pappa innan boken utkommer, förklara att hon gjort fiktion av verklighet. "Han gillar dej ju. Du gillar ju honom. Ni har båda era reservationer men ni hör ju ihop." Ett gott råd, visar det sig, för pappa Gösta blir inte arg – och också en insikt om hur familjeliv är både kärlek och aversion, unket och förtroligt.
"... hur nära man kan och får gå"
Tikkanens år som modersmålslärare (1961–1966) redovisas, en krävande vardag med tre barn och en uppmärksamhetspockande Henrik Tikkanen bökande bakom de oändliga högarna av uppsatser som skulle rättas.
Bok för bok arbetar sig Storå genom Tikkanens författarskap. Hemmafru/frilansåren, då de 70-talistiska äktenskapsromanerna, inspirerade av periodens Women's Lib-litteratur (Kate Millet, Betty Friedan m.fl.) nu imorron (1970) och Ingenmansland (1972) skrivs, sedan åren som rektor för Arbis (1972–79), författarskapet som stipendierad och i sig lukrativ huvudsyssla, berömmelsen och de motstridiga recensionerna.
Ett intressant avsnitt handlar om den för mig gåtfulla romanen Vem bryr sig om Doris Mihailov (1974), där den olyckliga fiktiva huvudpersonen bara är närvarande som en röst på en bandspelare, med en journalist och en läkare – människor med språklig makt – som obekväma åhörare.
Utan pekpinnar aktualiseras här en diskussion om text, berättande och makt som oftare kunde föras kring den 60- och 70-talistiska journalistiska reportagekulturen och dokumentärlitteraturen: frågan om vem som har rätt att berätta om vem, använda en annans liv som stoff för text. Tikkanen kommenterar det här senare i intervjun med Björklund: "... fråga om vad man anser att man kan säga, hur nära man kan och får gå."
I diskussionerna kring bekännelselitteratur och autofiktion har den frågan sedan blivit mera central. I det tikkanenska författarskapet kan den ställas gång på gång, från och med Århundradets kärlekssaga. "Måste du skriva så alla vet precis hur det ser ut hos oss?" frågar ett av barnen, citerat av Tikkanen i Två. Samma fråga kan ställas av närstående till alla som skriver autofiktion – och eftersom jag är läsare och törstar efter berörande text att spegla min egen tanke och känsla i, vill jag ofta nog att svaret ska vara "ja".
För Märta Tikkanens del blir frågan ännu mera komplicerad i de senare böckerna Mörkret som ger glädjen djup och Sofias egen bok, där hon skriver om en sons insjuknande i och tillfrisknande från en ungdomspsykos respektive om en dotter med funktionsvariationen MBD. Den djupa ambivalens inför Henrik Tikkanens autofiktiva adressböcker som Märta Tikkanen ger uttryck för i breven till väninnorna (i fjolårets brevbok) går Storå inte djupt in på. Men striden om vem av dem som får skriva om sonens sjukdom och hur det får göras avtecknar sig här, för läsaren att själv uttolka.
En intressant metafor för författarskapet introduceras i kapitlet om romanen Rödluvan. Tikkanen läser den franska antropologen Yvonne Verdiers artikel om en folklig version av sagan om Rödluvan, där vargen och flickan tillsammans anrättar och äter upp mormodern. Den för på ett kittlande psykoanalytiskt sätt genom moders/fadersmordet in kannibalismen som metafor för den som skriver om sig själv, och i förlängningen oundvikligen om sina närmaste.
Som vi såg ovan tog åtminstone inte Gösta Cavonius hemskt illa upp av att bjuda på sig (Margit Cavonius hade dött redan 1964). I en systematisk uppteckning av händelser i sitt liv som Gösta Cavonius skrev 1989 – 175 sidor, nio huvudrubriker, 120 underrubriker – konstaterar han också kort om Märtas äktenskap med Henrik Tikkanen att hon därigenom fick "en mängd uppslag som hon började utnyttja i sitt framgångsrika författarskap".
Genreblandning och blandad kritik
Storås kapitel om Storfångaren (1989) och Arnaía kastad i havet (1992) handlar mycket om receptionens upp- och nedförsbackar i ett läge där Tikkanen redan var en internationellt berömd författare.
Det som i dag slår mig som en ny insikt är att Storfångaren, som blandar intim förälskelseskildring och -reflektion med reseintryck från Grönland, är en så helt orädd genrehybrid (tänk Jenny Diski, men saftigare emotionell utlevelse).
När det gäller mottagandet av Arnaía (där också jag kom att göra avtryck genom att såga den jäms med marken i en kolumn i Ny Tid) lutar sig Storå mot forskaren Sinikka Tuohimaa, som sorterar upp receptionen i kategorierna "biografisk trivialtolkning (paradexemplen [Helsingin Sanomats Suvi] Ahola och Ingström), allmängiltig tolkning [...] och myttolkning".
Pengarna då?
Storå leder läsaren sedan genom romanen Personliga angelägenheter (1996), uppföljaren till Sofia-boken, Sofia vuxen med sitt MBD (1998) och Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap (2004) ända till Emma och Uno, boken om Tikkanens morföräldrar, men ägnar sig inte åt fjolårets brevutgåva. En viss trötthet kan förnimmas på slutrakan, eller så är det bara min bättre egna hågkomst av de senare böckerna som gör min läsning mindre alert här.
Sammanfattningsvis: den enda väsentliga brist jag ser i denna bok som förtjänstfullt håller vad den lovar och belyser både ett enskilt författarskap och dess levande omgivning, är att den inte alls handlar om pengar. Artigt kringgås nästan helt de ekonomiska förutsättningarna – lärartjänsten, sedan åren hemma utan förvärvsarbete med undantag för frilansande, rektorsåren vid Arbis och hemhjälpen som skymtar någonstans i bakgrunden, därefter framgångens ekonomiska frihet – för det tikkanenska äktenskapet, författarskapet och föräldraskapet, så tätt och fruktbart sammantvinnade.