Heliga ko, älskade utsläppsbov

Snälla, skjut inte budbäraren, pläderar kommunikationsminister Timo Harakka då han försynt flaggar för höjd bränsleskatt i klimatets namn.

Beslutsfattare lyfter lön för att fatta beslut – också av den nödvändiga men svåra sorten. Att effektiva klimatrelaterade beslut dröjer är inte acceptabelt, men samtidigt förståeligt. Varje gång regeringen nuddar vid ämnen som skattebetalaren upplever som heliga kor uppstår känslostormar och populistiska framgångar. I länder med långa avstånd vilar bilen på en piedestal. En höjd bränsleskatt blev sista droppen för Gula västarna i Frankrike, vars vrede närapå beseglade president Emmanuel Macrons politiska öde.

Det må vara politiskt djärvt eller dumdristigt, Finlands regering har hur som helst spikat ett ambitiöst mål om att göra oss till världens "första fossilfria välfärdsstat" 2035. Trafikutsläppen ska halveras fram till 2030, nollutsläpp inom sektorn är inprickade för 2045. Den största potentialen för utsläppsminskningar finns uttryckligen inom trafiken, med social och regional rättvisa som brasklappar. Domänen är eldfängd. Drabbas den egna vardagen eller plånboken brukar väljarna sällan belöna politiker som infriar sina vallöften.

Frågan pockar på konkreta svar: hur kapa 1,55 miljoner ton koldioxidekvivalenter ur trafiken? De enkla åtgärderna är uttömda. De enda pralinerna kvar i konfektasken är av sliskig, likörfylld sort. I en färdplan för fossilfria transporter noterar Trafikoch kommunikationsministeriet föga överraskande att dyrare fossila bränslen faktiskt får effekt. En fjärdedel av bilisterna – cirka 700 000 stycken, i synnerhet förmögnare personer bosatta i gles- eller på landsbygden – står för hälften av utsläppen.

Avskaffad bilskatt eller kostsamma anskaffningsstöd för elbilar bedöms ha marginell effekt. En annan het potatis, trängselavgifter, får likaså försumbar nationell inverkan. Vägtullar och kilometerbaserade skatter har arbetsgruppen inte ens övervägt. Gasdrivna fordon är ett högst osäkert kort, marknadsledaren Volkswagen har lagt teknikutvecklingen i malpåse. Vätedrivna fordon och infrastruktur ligger ännu i sin linda.

Det är milsvid skillnad på att utreda alternativ och fatta tråkiga beslut. I sin blogg intar kommunikationsminister Timo Harakka instinktiv försvarsposition och betonar att färdplanen ingalunda är ett åtgärdsförslag, inte ens en beredning av kommande beslut, utan ska ses som en konsekvensbedömning och diskussionsöppning, "omsorgsfullt gjord av oberoende forskare".

I klartext handlar det om att trissa upp priset på privatbilism, att göra det mindre smidigt och lockande. Ju långsammare, dyrare och obekvämare bilismen blir, och ju smidigare kollektivtrafik som står till buds, desto snabbare minskar utsläppen. Resonemanget bygger på en sällsynt lång serie av "om".

Sänker man hastigheten med 100 procent kapar man också 100 procent av utsläppen, säger någon syrligt. Bilism är politiskt sprängstoff och träffar en central punkt i väljarens nervsystem. Vardagsbilism handlar om de djupaste av känslor: rättvisa och frihet. Upproret bubblar redan i kommentarsfälten. Står beslutsapparaten mot trycket?

Lyckligtvis finns ett flexibelt, praktiskt, teknikneutralt och kostnadseffektivt alternativ: en auktionering av försäljningstillstånd för bensin och diesel, där priset vid pumpen kopplas till en kolkvot. Tyvärr sköts det alternativet, trots stöd av ekonomiska teorier och empirisk trafikforskning, ner i fjol. Då rationella marknadslösningar inte duger återstår trubbig centralplanering. Det går inte att slå fast en optimal nivå för bränsleskatten. Dessutom måste man neutralisera effekterna på glesbygden, för låginkomsttagare och den transportintensiva industrin.

Den pedagogiska uppgiften är ännu större: tjurskalliga privatbilister har satt sig på bakhasorna och ventilerar lätt sin frustration genom att rösta på Sannfinländarna. Då det politiska modet tryter kommer kriser till undsättning, i detta fall en global pandemi som har öppnat våra ögon för distansjobb. Ändå återstår ett politiskt minfält för regeringen Marin, ifall man inte vill ge medvind åt Jussi Halla-ahos Sannfinländare i nästa val.