En glimt av öppna vidder i ett fyrkantigt program
Stadsorkesterns konsert närmade sig det sedvanliga orkesterkonsertupplägget, på gränsen till förutsägbart. Auri Aholas dansnummer var däremot något utöver det vanliga.
KLASSISKT/DANS
Helsingfors stadsorkester:
Idyll. Wagner, Mozart, Muhly, Ravel. Dirigent Risto Joost, sol. Janne Mertanen, piano; Atte Kilpeläinen, altviolin; Auri Ahola, koreografi och dans. Musikhuset 6.10. Konserten ges ytterligare två gånger, som dagskonsert på torsdag 8.10 samt på fredag kväll 9.10 med direktsändning via HKO Screen.
Stadsorkesterns höstsäsong fortsätter med något mindre orkester med dansnummer som röd tråd, men denna veckas konsert kändes redan relativt nära det så kallade vanliga symfonikonsertformatet. Trots att proportionerna var annorlunda kändes dramaturgin med inledning, solistnummer och avslutning rätt bekant, och de facto lite tråkig efter de mer överraskande dramatiska bågarna under de senaste konserterna.
Gärna hade jag hört Nathalie Stutzmann som dirigent, men på grund av reserestriktioner blev det i stället esten Risto Joost som svingade pinnen. Hantverket såg tryggt ut, lite mer briljans och skärpa hade jag gärna hört i klangen, som emellanåt kändes aningen fyrkantig. I Wagners magiska men rätt monotona Siegfried-idyll byggde Joost träget upp långa linjer och en smäktande men ljus klang.
Mest verkade orkestern vara på sin mammas gata i Ravels fina Le tombeau de Couperin, en välfungerande helhet med klara karaktärer samt barockartad luftighet i musicerandet. Under kvällen imponerade speciellt träblåsarsektionen med gedigna insatser.
Janne Mertanen spelade solopartiet i Mozarts pianokonsert nr 23 A-dur med säkerhet och omsorgsfull frasering, speciellt i den läckra långsamma satsen. I sista satsen verkade inte hans och orkesterns rytmiska världar riktigt mötas. Mertanens nyanspalett var rik, så till den grad att orkestern emellanåt var på gränsen att överrösta pianot.
Från ekorrar till fåglar
Kvällens clou var ändå dansinsatsen, med Auri Ahola som både dansare och koreograf. Ahola har visat framfötterna i flera av vårt lands ledande dansgrupper från Nationalbaletten till Tero Saarinen Company, för att sedan söka sig tillbaka till sina rötter i Enare och utvecklas även som koreograf. Hon har låtit sig inspireras av Lapplands vidder i sitt solo till Nico Muhlys Etude 3 för altviolin och ljudband, smakfullt spelad av orkesterns egna Atte Kilpeläinen.
Vidderna inspirerade dansen till den grad att utrymmet framför orkestern, till skillnad från de tidigare verken i stadsorkesterns dansserie, definitivt kändes för litet för Auri Ahola. Redan från början satsade hon på stora, tydliga rörelser – bakåtböjningar, bredbenta poser, utsträckta armar som vingar. Jag kunde inte undgå att tänka på djurvärlden och dess rikedom av rörelse, från små skuttande ekorrar till växande fåglar som så småningom lär sig utnyttja hela vingbredden. Det var kraft och koncentration i uttrycket och en hel del skärande stillhet.
Formbygget i dansen påminde om musiketydens anda av teknisk resa. Formen var ändå det element jag upplever att Ahola kunde utforska ytterligare – men först av allt skulle jag flytta altviolinen till podiets plats i salen så hon kunde få mer utrymme att jobba med. Då kunde formen också utvecklas genom dansarens placering i rummet.
Jag kunde inte undgå att tänka på djurvärlden och dess rikedom av rörelse, från små skuttande ekorrar till växande fåglar som så småningom lär sig utnyttja hela vingbredden.