Brist på kultur?

Mobbningskulturen på sociala medier snedvrider samhällsdebatten. Men alla kan bidra till att stoppa den.

MORAL Jag har under de senaste åren ofta undrat över HBL:s moral. Orden om en vänskaplig nations president (HBL 6.10): ”Trump är sjuk men förtjänar ingen sympati” visar en total avsaknad av moral. Det gäller ju dock en svår sjukdom, som dagligen kostar tusentals liv. Orden visar även en hisnande brist på kultur.

RALF THILÉN Delray Beach, Florida, USA

SVAR Ralf Thiléns definition av moral, det vill säga hur vi följer etiska normer och uppfattar rätt och fel, tycks skilja sig markant från HBL:s. Att president Donald Trump efter sin sjukhusvistelse uppmanar folket att inte vara rädda för coronaviruset som redan skördat över 200 000 amerikaners liv är oansvarigt och ett tecken på bristande moral.

SUSANNA LANDOR chefredaktör, HBL

I sin senaste HBL-kolumn lyfter undervisningsminister Li Andersson upp en viktig fråga: debattkulturen på sociala medier har blivit ett demokratiproblem. Till exempel politiskt aktiva unga som engagerar sig i klimatfrågan eller har invandrarbakgrund möter ständiga trakasserier.

En färsk rapport av organisationen Plan International tar upp samma problem: hot och hat på nätet är vardag för tusentals unga kvinnor.

Andersson är ändå övertygad om att fördelarna överväger på sociala medier. Jag hoppas hon har rätt, men är rädd för att det är tvärtom.

Ett av grundproblemen är algoritmernas uppbyggnad. De inlägg som väcker flest reaktioner, alltså mest ilska och triumf, lyfts per automatik högst upp som de viktigaste på agendan.

Kvalitet, sanningshalt eller samhällelig relevans spelar sällan roll. Ju mer polariserande, desto mer synlighet.

Det som då händer är att marginella, extrema element sjanghajar debatten och snedstyr den in i en Bermudatriangel där undervattensgrunden heter hat, tribalism och offentlig lynchning.

All nyans och självreflektion försvinner. De mest svartvita tolkningarna härjar som Gustavssons gris i Pettsons grönsaksland.

Tillspetsningen gör viktiga frågor svåra att diskutera, eftersom de som deltar är mer intresserade av att svartmåla och förnedra varandra än av själva frågan.

Den här mekanismen hjälpte till exempel Donald Trump till valseger 2016, och kan göra det igen när USA går till val i det mest kaosartade läget i modern tid.

Ett skräckscenario är att valresultatet blir oklart och konflikterna på gatorna – som får näring av hatet på webben – eskalerar.

I ett tal under demokratiska partiets konvent år 2004 sade förra presidenten Barack Obama: "Det finns inget Svart Amerika, Vitt Amerika, Latinoamerika eller Asiatiskt Amerika. Det som finns är Amerikas förenta stater."

På kort tid verkar det här ekot av Martin Luther Kings dröm ha inverterats och övergått i en situation där splittringen dominerar över viljan att samverka.

Det behövs en helomvändning i debattkulturen, en strävan efter att förstå i stället för att aktivt missförstå, att lyssna till argument och avsikter oberoende av talarens hudfärg eller andra markörer, och respektera att det finns olika infallsvinklar på svåra frågor.

Som Andersson skriver har alla ett ansvar för att värna om en debattkultur där minoriteter får sin röst hörd utan rädsla för tölpaktiga trakasserier. Man måste också kunna föra en kritisk diskussion kring alla slags samhällsfenomen, också till exempel Black Lives Matter, utan att genast stämplas med invektiv.

Annars har vi ingen öppen eller jämlik debatt, utan en mobbningskultur som underminerar grundtilliten i samhället. Ett brutalt klimat där den som inte är med mig till hundra procent är en fiende.

Sociala medier är förstås inte ensamma skyldiga till att utvecklingen tagit den här riktningen. De är inte heller något ondskefullt yttre hot, utan en spegling av användarna. Du och jag kan påverka kursen. Det minsta man kan göra är att åtminstone inte själv bidra till mobbeteendet.

Nästa gång något väcker irritation är det värt att fundera på om det verkligen är meningsfullt att ge sig in i en uppjagad nätdebatt med okända människor som sällan vill en väl. Det finns en värld utanför, befolkad av människor som är för upptagna med till exempel arbete, familjeliv och hobbyer för att ha tid eller lust att gräla med främlingar på webben.

Nästan allt man kan hitta på att göra i det verkliga livet med människor man tycker om är bättre än ett inkvisitoriskt skrollande i det ändlösa flödet på jakt efter något nytt att känna sig kränkt över just i dag.

”De mest svartvita tolkningarna härjar som Gustavssons gris i Pettsons grönsaksland.”

TOBIAS PETTERSSON

reporter