Absurda resonemang om dödsfall i Sverige

CORONAKRISEN Journalisten Peter Al Fakir frågar sig ”Hur mycket är ett människoliv värt i Sverige?” (HBL 6.10). Svaret han insinuerar är att ett människoliv i Sverige inte är mycket värt! Men han blandar på ett fullkomligt absurt sätt ihop mord genom knarkrelaterad gängbrottslighet med dödsfall i covid-19-pandemin och två (!) dödsfall av redan döende patienter som fått hjälp att förkorta ett extremt plågsamt lidande genom frivillig dödshjälp.

Vi har i Sverige en alldeles färsk opinionsundersökning om frivillig dödshjälp utförd av analys- och undersökningsföretaget Novus bland slumpvis utvalda svarspersoner. Den bekräftar och förstärker det allmänna intrycket att den stora majoriteten av människor i Sverige är förespråkare av frivillig dödshjälp: 80 procent svarade ja på frågorna om frivillig dödshjälp borde införas i Sverige och om en parlamentarisk utredning i frågan borde göras. Tidigare har liknande undersökningar visat 60– 70 procent.

Dödsfallen bland äldre i covid-19 är absolut inte ”dödshjälp”, eftersom sådan hjälp förutsätter beslutskompetens och frivillighet. Att sätta in ”palliativ” vård på svårt sjuka covid-19-infekterade är självfallet på gränsen till kriminellt och uttryck för inkompetens och extremt dålig ”vård”. Det skall självfallet lagföras och beivras, men absolut inte kallas ”dödshjälp”!

Al Fakir återger felaktigt en situation där jag själv var involverad. Det rörde sig om en 64-årig svårt ALS-sjuk och delvis andningsförlamad man beroende av andningsmaskin som sedan i våras fått klartecken från Dignitas i Schweiz att avsluta sitt liv. Avresan blev bestämd till första veckan i juli, då pandemin stängde gränserna. Han var fullt beslutskompetent och ville avbryta hjälpen med andningsmaskinen, utan vilken han skulle kvävas till döds liggande. Han vägrade med eftertryck inläggning på sjukhus och på hospice. Han företedde inga tecken på depression.

Patienten förstod innebörden av kvävningsdöden och önskade att ”sova in i döden” vilket han skriftligen med vittnen intygade som sin yttersta vilja. Han fick inte morfin, vilket Al Fakir felaktigt uppger, utan intog själv, utan min medverkan ett sömnmedel som lät honom somna utan andningsmaskinen, vilken han själv avlägsnat.

Vad skulle Al Fakir ha föreslagit för alternativ handling? Denne man var i ett mardrömsliknande limbo och hade övervägt tre alternativa dödshandlingar: släpa sig med yttersta möda till balkongräcket på fjärde våningen för att falla mot en säker död, försöka få tag på en pistol eller skaffa en överdos knark. Inget av dessa alternativ var möjliga. Jag hade två alternativ: antingen vända på klacken och säga ”sorry!” och lämna lägenheten och mannen att kvävas till döds eller bistå honom med ett sömnmedel med vilket han i liggande kunde somna in utan att kvävas. I Sverige har en patient sedan tio år rätt att vägra behandling, till exempel att slippa respirator. Man måste då söva patienten först. I mitt fall vägrade patienten andningsmaskin och jag kunde inte söva patienten på annat sätt än att ge honom sömnmedel.

Alla människor i Sverige har möjlighet till frivillig dödshjälp efter ansökan. Helt legalt. Men det kostar pengar och det måste ske utomlands, i Schweiz. Det kan kosta närmare 20 000 euro.

Fallet som Al Fakir nämner om den ME-sjuka kvinnan, som videofilmat sin vilja att avsluta sitt liv och i familjens desperation av maken fick en dödlig dos morfin, hade inte råd att åka till Schweiz. Hade familjen haft råd, skulle ingen ha blivit dömd till fängelse. Nu var man – av ekonomiska skäl – tvungen att avstå från resan. Och då får maken ett års fängelse för dråp.

Det är orimligt. Det är orättfärdigt.

STAFFAN BERGSTRÖM

legitimerad läkare, professor (internationell hälsa) Stockholm, Sverige

SVAR Ja, det är absurt att jämföra dödshjälp, dödsskjutningar och palliativ vård. Det är kanske inte möjligt annat än just i form av en krönika. Jag kan förstå att de som propagerar för införandet av dödshjälp tycker att det är en vulgarisering av deras sak att göra en sådan jämförelse. Men det var den minsta gemensamma nämnaren jag fann intressant – det att ha makten över liv och död. Jag har all respekt för de individer och familjer som har drabbats av svåra kroniska sjukdomar vars utfall är en långsam död. Beslutet att ända sitt liv fattas aldrig lättvindigt. Också i Finland verkar opinionen vara för legalisering av dödshjälp. En statlig utredning om dödshjälp ska presenteras nästa sommar.