”Man kan säga att hon kombinerar Walt Whitman med Emily Dickinson”
Litteraturvetarna Bo Pettersson och Karmela Belinki är tillfreds med Nobelpriset till Louise Glück. – Anar man här en släktskap med den nya akademiledamoten Tua Forsströms poesi? frågar sig Pettersson på grund av bådas förkärlek till hästar.
Bo Pettersson, professor i amerikansk litteratur, beskriver Louise Glück som en poet med en tydlig egen röst, en sympatisk talspråklighet.
– Hon bollar inte med ord som många amerikanska poeter gör, hon söker inte ovanliga synonymer som läsaren måste slå upp i lexikon. Inte heller hennes referenser till klassisk mytologi är svårtydda eller mycket lärdomskrävande för läsaren. Hennes poesi är ”prosaisk” i två bemärkelser. Dels är idiomet prosaliknande, dels handlar det ofta om vardagliga företeelser. Det här kombineras med stor lyrisk precision. Man kan säga att hon kombinerar Walt Whitmans tradition med Emily Dickinsons, med betoning på den senare kanske.
Glück skriver ofta långa berättande dikter med ett tydligt tilltal, ett du eller någon som inte syns.
”Melankoli” och ”trauma” är teman som ofta förekommer i dikterna, säger Pettersson. Anorexin som Glück har egen erfarenhet av är ett exempel på trauma.
– Det finns ett stråk av sorgmod också i till exempel en dikt som heter ”Happiness” där en kvinna och en man vaknar tillsammans, en melankoli trots att de verkar lyckliga. Ofta finns det en dödsmedvetenhet i hennes dikter. Familjerelationer är viktiga. Allt mera natur i de senare dikterna, där hade hennes år i Vermont säkert en andel. Hästar finns det också. Anar man här ett släktskap med den nya akademiledamoten Tua Forsströms poesi? Åtminstone känns det här som ett författarskap som kan tilltala Forsström.
”Absolut välförtjänt”
Pettersson betecknar valet som ”säkert och respektabelt, absolut välförtjänt”, men Glück representerar med sina berättande dikter och sin lyriska precision i sig ingen ovanlig gren inom den amerikanska poesin.
– Någon kritiker har påpekat att hennes dikter egentligen inte befattar sig med distinktioner som kön, etnicitet eller religion – kanske oväntat i dag då i synnerhet kön tematiseras så starkt.
Å andra sidan fick Louise Glück Tranströmerpriset tidigare i år, vilket kunde ha lästs som ett förebud. Hon är den första poet som får Nobelpriset efter Tomas Tranströmer (2011), om man bortser från Bob Dylan som belönades för sina sångtexter (2016).
Det judiska hos Glück
Journalisten, författaren och litteraturvetaren Karmela Belinki är lite förvånad, men inte missnöjd, när Louise Glücks namn tillkännages.
– Det är väl så att när de inte kan samsas så ger de priset åt nån mindre omtalad poet. Hellre hade jag nog sett att de gav det åt Margaret Atwood, säger hon.
Louise Glück är emellertid inte okänd för Belinki, som läste henne på 80- och 90-talen när hon föreläste vid olika amerikanska universitet.
– Då hade jag mycket att göra med den litterära judiska amerikanska världen. Och trots att Louise Glück på många sätt är en mycket amerikansk poet så
Hon bollar inte med ord som många amerikanska poeter gör, hon söker inte ovanliga synonymer som läsaren måste slå upp i lexikon. Inte heller hennes referenser till klassisk mytologi är svårtydda. Bo Pettersson
finns där något ... Ett visst sätt att se på världen, ett perspektiv innanför-utanför. Det intensiva behovet att höra till, och vetskapen att man aldrig kan höra på samma sätt som andra. Jag tänker på mig själv, förstås, men uppfattar något av det här också hos Glück. Det är något som finns hos många judiska författare, också hos dem som inte vill ge sig till känna.
Förutom psykoanalys och klassisk mytologi använder sig Glück ibland av den judiska traditionen i sin diktning. I samlingen The Wild Iris (1992), som hon vann Pulitzerpriset för, är det en hebreisk profet som har ordet, men på ett modernt språk. Belinki säger också att Glück trots det tyska ü:et kanske uttalar sitt namn som på jiddisch, ”Glick”. Glücks farföräldrar var ungerska judiska immigranter.
Och trots att Louise Glück på många sätt är en mycket amerikansk poet så finns där något ... Ett visst sätt att se på världen, ett perspektiv innanförutanför.
Karmela Belinki