Filmen Inland
”Hur tveksam jag än är till argument om ’hälsonyttan med konstupplevelser’, så kan vi väl utgå från att hälsonyttan av en blöt kväll på stan är direkt negativ, också utan en pågående dödlig pandemi.”
● Biopremiär i Sverige den 9 oktober.
● Baserar sig på Elin Willows roman Inlandet som gavs ut på Natur & Kultur (delupplaga Förlaget M) våren 2018.
● Regissören Jon Blåheds långfilmsdebut.
● I rollerna: Irma von Platen, Ann Petrén (Bonusfamiljen), Eva Melander (Rebecka Martinsson) m.fl.
● Produktionsbolag är Luleåbaserade Iris Film med Vasabördiga Tony Österholm som en av producenterna.
● Boken Inlandet är översatt till finska och engelska, och ges i november även ut på nederländska.
Mitt bestämda intryck är att teatrar, konserthus och andra kulturinstitutioner agerat mycket ansvarsfullt under coronakrisen. Trots att myndigheternas påbud inte alltid varit lätta att tolka har man gjort sitt yttersta för säkerheten.
När coronapandemin tog fart i våras blev katastrofen för (live) kulturen ett faktum. Det mesta ställdes in. Tanken på hundratals personer som delar på utandningsluft i samma slutna salong kändes extremt riskabel.
Dessbättre har de gruvligaste misstankarna om stark aerosolsmitta inte besannats och inför höstsäsongen stod många beredda ett köra upp verksamheten igen. Produktionerna har ofta varit nedskalade, men kultursektorn visade att man vågar satsa i ett ekonomiskt prekärt läge.
De tillställningar jag själv bevistat (inte så många) har jag upplevt som betydligt tryggare än att trängas i matbutiken. Också mina kollegor som för HBL:s räkning deltagit i många föreställningar och konserter vittnar om genomtänkta rutiner. Obligatorisk handdesinfektion, munskydd och förbättrad ventilation hör till åtgärderna, liksom att publiken lotsats till sina platser genom en noggrann koreografi och placerats ut med hyggliga säkerhetsavstånd. De kulturinstitutioner jag talat med, har alla kunnat ge goda svar också på mina följdfrågor. Och den här hösten har det inte rapporterats om några smitthärdar i salongerna.
Den av nöden låga beläggningen gör ändå mången ekonomisk ekvation omöjlig att lösa, och helt klart har kulturbranschen det extremt tufft just nu. Det är därför fullt förståeligt att kulturfältet upplevt sig styvmoderligt behandlat då andra branscher – med nattklubbar och barer som det mest famösa exemplet – haft betydligt lösare tyglar och mer slapphänta rutiner. I Vasa har musikoch teaterlivet nyligen tvingats ställa in sina tillställningar i oktober. Då den direkta anledningen förmodas vara smittspridning genom ett alltför intimt rumlande i stadens nattliv, kan man mycket väl förstå känslan av bitterhet.
För vad säger detta om hur konst och kultur egentligen värderas? Hur tveksam jag än är till argument om ”hälsonyttan med konstupplevelser”, så kan vi väl utgå från att hälsonyttan av en blöt kväll på stan är direkt negativ, också utan en pågående dödlig pandemi. Och även om man kan förstå unga studenters behov av socialt liv, måste det under rådande läge gå att ifrågasätta formerna för det. Ja, det borde ha reglerats tidigare.
Denna uppenbara orättvisa var något som både finländska och svenska kulturarbetare protesterade mot redan under sensommaren. När nu kulturminister Annika Saarikko lovar stödåtgärder värda ”mer än bara ett par miljoner” euro, hoppas jag att det också är mer än ett par tiotal miljoner. Behovet är uppenbart, branschen livsviktig, och dess lojalitet förtjänt av mer än en applåd.
Just nu mörknar coronahimlen, men hur resten av hösten artar sig återstår att se. Vi vet inte.
Därför kan kulturuppropens förväntningar om ”framförhållning” och "klara besked" ändå problematiseras. De formulerades tidigt av Jonas Gardell i Expressen, men ekar också i det finländska uppropet.
Och på den här punkten måste man ha förståelse för politiker och myndigheter. Kommunikationen har inte alltid varit prickfri, men framförhållning i någon vidare bemärkelse kan inte finnas. Osäkerheten hör till själva essensen i den här krisen. Det är bara oansvariga dumsnutar som Donald Trump som gör utfästelser och ställer tvärsäkra profetior om när pandemin är över. Hur frustrerande det än är, är den enda ansvarsfulla politiken att säga: vi vet inte, vi måste vänta och se och anpassa oss efter det som sker.