"Jag måste lära mig allt på nytt".
Efter årtionden av missbruk och kriminalitet lyckades Christine Petäjä komma ifrån det gamla livet, men lätt var det inte. Nu hjälper hon andra i samma situation att klara konststycket. Men kvinnorna med kriminell bakgrund är en marginal i marginalen och ofta särskilt sårbara, många är inte bara förövare utan också offer. För dem behövs mer riktade tjänster för att de inte ska återfalla i missbruk och utnyttjande.
Kvinnor med kriminell bakgrund har ofta en dubbelroll som både offer och förövare, men deras särskilda behov har länge gått under radarn på de sociala tjänsterna som en marginal inom marginalen. – Att leva utan droger och kriminalitet kändes som en avlägsen dröm, säger Christine Petäjä, som arbetar som mentor för kvinnor som friges.
– Före detta skurk och knarkare, presenterar sig mentorn Christine Petäjä utan omsvep.
– Med de meriterna på cv:n har jag tagit mig hit.
Petäjä har de senaste åren jobbat som mentor, först inom missbrukarrehabiliteringen och sedan inom stödstiftelsen för kriminalvården, Kriminaalihuollon tukisäätiö. Här jobbar hon med kvinnor med kriminell bakgrund som försöker komma på fötter efter ett avtjänat fängelsestraff. I bagaget finns ofta mycket mer än så: missbruk, trauman, våld i nära relationer och ekonomiska svårigheter är sådant som gäller merparten av de kvinnliga fångarna.
Också Petäjä har gått en lång väg. Efter ungefär 25–30 år med missbruk och kriminalitet blev en nioårig fängelsedom en vändpunkt.
– I fängelset förstod jag att jag måste sluta, och bestämde mig för att göra allt i min makt för att komma bort från det tidigare livet. Att leva utan droger och kriminalitet kändes som en avlägsen dröm, men mentorer som hälsade på i fängelset gav mig känslan av att det kan gå.
Men lätt var det inte. I tio månader vistades Petäjä på en enhet för missbrukarrehabilitering, och fick lov att lära sig allt på nytt.
– Jag hade egentligen aldrig gjort någonting på nyktert huvud tidigare utan alltid varit påverkad. Under rehabiliteringen fick jag lära mig vad jag måste göra för att livet ska förändras, och det handlade inte bara om att sluta knarka.
Allt skulle förändras, också värderingarna.
– Jag hade knappast några andra känslor än rädsla. Jag hade aldrig gjort något nykter och nu måste jag lära mig många nya saker varje dag. Jag var rädd för människor, för allt. Men samtidigt är jag nyfiken och positiv till läggningen och upplevde en stor glädje då jag lyckades med saker utan att vara påverkad, säger Petäjä.
I tio månader övade sig Petäjä på sådant som hör vardagen till – att köpa bussbiljett och betala räkningar och bete sig som folk. Nu hjälper hon andra i samma situation att göra detsamma, och lånar sitt öra till dem.
– Det underlättar då man får dela sina tankar med någon som har gått igenom samma sak.
Psykisk ohälsa vanligt
Att det finns tjänster som riktar sig specifikt till kvinnor med kriminell bakgrund är ingen självklarhet. Själv blev Petäjä frigiven 2017, och det projekt hon nu jobbar inom startade året därpå. Projektet Naiset näkyviksi handlar om att hjälpa och synliggöra uttryckligen kvinnorna inom kriminalvården, en marginal inom marginalen.
Kvinnornas andel av fångarna inom den finländska kriminalvården är ungefär åtta procent, och de har länge fått nöja sig med tjänster som är anpassade för män, tillsammans med män – eller vara utan. Ändå är kvinnorna med kriminell bakgrund ofta särskilt sårbara.
– De här kvinnorna bär ofta på något trauma och psykisk ohälsa är väldigt vanligt. Ungefär 95 procent av de kvinnliga fångarna har i något skede fått en psykiatrisk diagnos, vilket är en klart större andel än av männen, säger Sari Lönnberg, projektledare vid stödstiftelsen.
Ett annat särdrag är att kvinnorna inom fångvården ofta har dubbla, sinsemellan motstridiga, roller.
– Det här är något som hela tiden kommer emot. Kvinnorna har ofta mycket offererfarenheter, och många har varit utsatta för sexuellt och annat våld. Samtidigt är de förövare som kanske dömts för en våldshandling. Det här gör arbetet med att rehabilitera kvinnorna mer komplicerat, säger Lönnberg.
Stödstiftelsen efterlyser fler tjänster som är skräddarsydda för kvinnor, och det gäller inte minst boende. På det viset kan man också förhindra att problemen går vidare till nästa generation.
– Har man ingen bostad är det många kvinnor som hellre söker sig hem till halvbekantas drogkvartar än går till mansdominerade nödinkvarteringar eller boendeenheter. På det viset sugs kvinnorna lätt tillbaka till den kriminella världen genom utpressning eller hot om våld. Kvinnorna kan bli tvungna att betala för ett nattkvarter med sex eller pengar, säger Christine Petäjä.
Enligt Brottspåföljdsverkets statistik har fler än två av tre kvinnliga fångar utsatts för våld i en nära relation, över hälften har problem med alkohol eller droger och personlighetsstörningar, ångest och depression är vanligt. Dessutom har tre av fyra haft svårt att klara av sin ekonomi.
En nystart i det civila kan alltså vara svårt. Till det kan man lägga det stigma som drabbar särskilt kvinnorna, då en allmän förväntning om skötsamhet fortfarande kan antas gälla kvinnor i högre grad än män.
– Många av kvinnorna har en stark känsla av skam och skuld. De här känslorna kan vara så starka att många helst vill vara så osynliga som möjligt. Det försvårar för sin del återintegreringen i samhället, säger Lönnberg.
Risk för återfall
Enligt Sari Lönnberg är det särskilt viktigt att stöd finns att få i brytningsskedet, strax före och efter frigivningen från fängelset. Annars finns en stor risk för att den som blir frigiven faller tillbaka i det kriminella livet.
Det som stödstiftelsen erbjuder kvinnorna är dels kamratstöd och
samtalshjälp, dels hjälp med att ordna med praktiska ting och få styr på vardagen.
– Vi försöker tillsammans fundera på vilka mål klienten har och göra upp en plan, och sedan kan vi hjälpa till ett steg i taget. Ofta är hela livet ganska kaotiskt och problemen hopar sig, och först gäller det att trygga bassaker som boende och utkomst. Efter det kan man fundera på framtiden och ta itu med att bearbeta trauman, säger Lönnberg.
Det handlar också om att skapa helt nya handlingsmodeller och fundera på värderingar, och hitta fram till en egen identitet. Gamla handlingsmodeller ur det kriminella livet duger inte i det vanliga samhället. För att det ska lyckas behövs förtroende och ärlighet, säger Christine Petäjä.
– Till en början hade jag ett stort behov av att berätta för nya människor jag träffade om mitt förflutna, för att se om jag skulle bli accepterad eller inte. Annars kändes det som om jag ljög. Men det här har jag fått hjälp med att komma ifrån – inte berättar ju alla andra om allt heller. Ingen är bara sitt förflutna, och i dag är jag mycket annat än den där kvinnliga fången. Det här är sådant vi talar mycket om med klienterna.