Kampen mot immande glasögon
– Jag tror vi borde ha varsitt munskydd hemma. Bara ifall att vi akut behöver ett.
Så lät det hemma hos oss i april. I början av augusti hade tonen förändrats:
– Jag ska kolla några butiker till! Vi använder engångsmunskydd om vi måste, men några man kan tvätta eller koka efter användning skulle vara det bästa.
Någon vecka senare konstaterade jag att jag blivit en person som tittar ilsket på alla utan munskydd i bussen.
Förra veckan gick jag på teater med munskydd och häromdagen började min arbetsplats kräva att jag bär munskydd i möten med kollegor eller studerande. Under en morgonlektion immade mina glasögon så mycket att jag måste välja mellan att behålla glasögonen på och inte se studerande på grund av imman eller att ta av glasögonen och inte se dem på grund av usel syn.
– Hur kan ni undervisa i de där? frågade en lärare från det lågstadium som vi delar matsal med och pekade på våra masker.
– Det är bara att göra det bästa av situationen, det finns inte så många alternativ, blev svaret.
Till studerande som tycker att det känns främmande och svårt försöker vi ge tröstande ord att vi bara försöker rädda det som räddas kan. Det är trots allt en fråga om gemenskap då vi talar om munskydd.
På teatern fick jag en känsla av stolthet då jag såg att 98 procent av publiken bar munskydd. Vi var alla där, trots jobbiga glasögon och trots att den egna andedräkten kanske inte doftade av minttuggummi. Vi var där för att få en kulturupplevelse, stödja teaterverksamheten och se till att vi kan gå på teater också efter denna pandemi. Efteråt blev det en lång kö till den närliggande sopkorgen utanför teatern medan alla tacksamt drog in den friska kvällsluften.
I skolan handlar det om att vi hellre ser varandra varje dag i klassrummen och korridorerna än som bollar med initialer på skärmen. Jag är tacksam för varje dag jag får komma till jobbet. Visserligen inte särskilt tacksam då väckarklockan ringer klockan 7, men nog tacksam då jag ser första kollegan eller studerande på morgonen. Vi kanske inte vet hur många månader, veckor eller dagar vi har kvar, men i alla fall har vi just den här dagen tillsammans. Det känns både otroligt hopplöst och otroligt hoppingivande, på ett komplext och paradoxalt sätt.
Så om jag behöver ta mig igenom vardagen, arbetssituationer, bussresor, teaterbesök och köpcentrum iklädd ett munskydd så gör jag det. För det är värt varje dag då allt får kännas ens lite normalt. Trots glasögon, den egna dåliga andedräkten och att inte kunna le mot mina studerande i korridoren. Vi kämpar framåt, tillsammans.
Alltid tillsammans.