Anjalaförbundets officerare deporterades till paradiset
Den före detta svenska kolonin S:t Barthélemy har länge varit ett karibiskt paradis för det vackra folket med gott om pengar. Lustjakter och segelfartyg i mångmiljonklassen trängs i och utanför hamnen i huvudstaden Gustavia.
Rockefeller flyttade hit 1957. Rothschilds gjorde detsamma. Beyoncé betraktar det som sitt andra hem. Franske superstjärnan Johnny Hallyday ligger begravd på S:t Barths.
Hit deporterades Robert Montgomery och Olof Wilhelm Leijonstedt 1790 efter deras medverkan i Anjalaförbundets uppror mot Gustav III under kriget mot Ryssland.
Det såg annorlunda ut i slutet av 1700-talet. Kolonin hade bara varit svensk i några år och kanske visste inte kungen riktigt vad han ville göra med den. När han bytte den till sig av fransmännen under ett besök i Paris 1784 berättade han det inte för det svenska riksrådet förrän efter flera månader.
Det fanns dåligt med jordbruksmark och inga naturtillgångar att exploatera på S:t Barthélemy. Däremot en bra hamn på läsidan av ön där huvudstaden Gustavia växte fram. S:t Barth kunde bli en livlig och viktig handelsstation för frihandel.
Fristad för skuldsatta
Hösten 1785 utfärdade Gustav III kungörelsen som gjorde Gustavia till frihamn för alla nationers fartyg, fria att bedriva den handel de önskade. Dessutom tillade han att ön var öppen för alla skuldsatta att få en fristad under tio års tid.
Inte minst i Finland fick kungörelsen stor uppmärksamhet och Bengt Sjögren berättar i boken Ön som Sverige sålde (1966) hur fattiga finländare i tusental sökte sig till hamnstäderna för att invänta kungens fartyg som skulle ta dem till paradisön.
Finland hade haft en lång rad av missväxtår och hungersnöden var utbredd under slutet av 1700-talet.
Det gick så långt att kungen fick utfärda en ny kungörelse som förklarade att ön var liten, jordbruksmöjligheterna ringa och resan lång, kostsam och äventyrlig, för att S:t Barthélemey-febern skulle lägga sig i Finland.
Dödsdom blev deportation
Robert Montgomery insåg öns skönhet. I ett brev hem till hustrun, som citeras i boken Who was who in St Bartholomew during the Swedish epoch? av Per Tingbrand (2001), skriver Montgomery:
”Leijonstedt bor inte illa, då den ärlige guvernören gör allt i världen för att se till att vi har det bra, men han bor inte så bra som jag, för min vy kan inte betalas med pengar...”
Robert Montgomery var född i Sverige, men sedan femårsåldern uppvuxen vid Fiskars bruk i Finland, senare överste och chef för Nylands och Tavastehus dragoner när kriget mot Ryssland bröt ut. Olof Wilhelm Leijonstedt var likaledes överste och född i Saarijärvi 1752.
Den 12 oktober 1790 dömdes båda till döden för att ha undertecknat Anjaladokumentet, men benådades och sattes på skeppet Wälkomsten som anlöpte S:t Barths i april 1791. Domen löd livstids deportation.
Fick inte bära värja
De hystes av den svenska kronan
och kunde röra sig fritt på ön men inte lämna den. De uppbar en dagsersättning på 32 banco, som de kunde tacka nej till och i stället äta hos guvernören.
Som officerare var det värsta straffet och beviset på deras förräderi att de inte fick bära värja.
Var Robert Montgomerys år på S:t Barth uthärdliga, han hade lämnat fru och barn hemma men hade snabbt skaffat två älskarinnor på ön varav den ena födde honom en dotter, så var Leijonstedts liv inte lika bekymmersfritt. Denne hade besvärlig återkommande gikt och led svårt av det varma klimatet. Han tillbringade långa tider till sängs.
En dag kom han dessutom i kontakt med det giftiga manzanillaträdet och fick ett sår på kinden som vägrade läkas under lång tid.
Kungamordet benådade
I mars 1792 mördades kung Gustav III i Sverige. Efter det benådades Montgomery och Leijonstedt och fick tillåtelse att lämna ön. Leijonstedt avled dock innan beskedet nådde S:t Barth, men Montgomery seglade hem till Norden i november 1792. Hans tid på S:t Barth var över.
I guvernör Carl Fredrik Bagges rapport hem till de svenska myndigheterna konstateras att allt som Leijonstedt lämnat efter sig blivit sålt, men att det inte ens täcker begravningskostnaderna och att han dessutom haft skulder till många på ön.
Sverige behöll kolonin i Västindien i 94 år. När slavhandeln förbjudits i det ena landet efter det andra tunnade handeln ut i Gustavia och till slut var S:t Barthélemy bara en stor kostnad för Sverige, som lyckades få Frankrike att ta tillbaka ön.
Sverige lämnade tillbaka S:t Barth till Frankrike 1878. För att ta över kolonin krävde fransmännen att en majoritet av öborna ville detta. En folkomröstning genomfördes. 351 röstade för en återgång till Frankrike. En, handlaren Wellington Sicard, röstade för att ön skulle förbli svensk.
Trots att det är så länge sedan som 1878 som Sverige lämnade S:t Barth finns det svenska i mångt och mycket bevarat, och intresset för detta har under senare år upplevt en renässans. Det svenska arvet har gett S:t Barth en unik historia i Karibien.
Le Select en träffpunkt
Baren Le Select, bara något kvarter från hamnen, har i många år varit en träffpunkt för svenskar på besök. Gatunamnen är på franska och svenska. Rue de la Suède kallas till exempel också Artillerigatan, Rue du Générale De Gaulle heter Östra Strandgatan.
Sedan tio år tillbaka sitter det informationsskyltar på en rad olika platser som berättar på franska, engelska och svenska om de byggnader och minnesmärken som finns kvar från den svenska tiden.
Här finns svenska huset som byggts av tegel från Höganäs som fraktats dit som barlast i segelfartyg. Av den gamla guvernörsbostaden finns bara den stenmurade bottenvåningen kvar. Orkaner har med jämna mellanrum svept över kullarna på S:t Barth och förstört byggnader och hem.
Utedasset blåste bort
Det numera gul- och rödmålade svenska prästbostället på Rue du Roi Oscar II skadades svårt när en orkan drabbade ön i oktober 1819. Porten flög ut, taket skalades av och utedasset flyttades en bra bit bort och förstördes. Allt reparerades dock och den siste svenska prästen på S:t Barth, Carl Olof Carlsson, använde huset både som bostad och som skola.
I det huset bodde under sin korta tid på ön också Anjalamannen Olof Wilhelm Leijonstedt. Det var här han dog utan att veta om att han blivit benådad.
Hamnen i Gustavia ramas in av Fort Gustaf på den östra sidan och Fort Oscar på den västra. Nedanför Fort Oscar ligger det nuvarande kommunhuset och utanför det vajar såväl den franska trikoloren som den svenska flaggan och EU-flaggan.
Giftiga manzanillaträd
Längre söderut från Fort Oscar ligger Fort Carl, eller åtminstone den stenlagda gårdsplanen som är det enda av resterna av förskansningen.
Härifrån har man en strålande utsikt över den lilla stranden Shell Beach strax nedanför. Det går en kort led upp mot platsen och halvvägs upp står ett av de giftiga manzanillaträden med en utförlig varningsskylt.
Tittar man österut från Fort Carl ser man den gröna svenska klockstapeln. Den byggdes 1799 som en ersättning för det dåliga tornet på Sophia Magdalena, den protestantiska kyrka i korsvirke som fram till 1857 låg strax nedanför. Kyrkan, som var ett av de första byggnadsverken som svenskarna tog itu med i den nya kolonin förstördes i en orkan 1837 och revs tjugo år senare. Det är bara klockstapeln som står kvar som ett landmärke.
Den senaste orkanen i Västindien, Irma, som i september 2017 drabbade bland annat den nordliga grannön S:t Maarten med full kraft, ställde till med en hel del förödelse också på S:t Barth. Kommunikationerna bröts, hamnen svämmade över och vägarna blev oframkomliga.
Leijonstedt bor inte illa, då den ärlige guvernören gör allt i världen för att se till att vi har det bra, men han bor inte så bra som jag, för min vy kan inte betalas med pengar...
Robert Montgomery
i ett brev hem till hustrun TEXT & FOTO PER-ERIK TELL