Det finns risker med dyra valkampanjer. Det är ett uppenbart jämlikhetsproblem att det behövs mycket pengar för att bli invald. Dessutom ökar risken för korruption.

Riksdagsvalskandidater bär själva en stor ekonomisk börda för sina kampanjer, vilket leder till olika problem. Det visar en färsk forskningsrapport om riksdagsvalet 2019.

Ett och ett halvt år efter riksdagsvalet nås vi av en rad forskningsrapporter kring valet. I mitten av september kom den stora riksdagsvalsrapporten Politiikan ilmastonmuutos (politikens klimatförändring) och i början av oktober offentliggjordes en rapport som granskar kandidaterna ur olika synvinklar.

Finlands valsystem är ett öppet listval – en kombination av partiernas kandidatlistor, och personval. Det skiljer oss från Sverige, med sitt mera renodlade listval, då väljarna röstar på parti, men kandidater är placerade i den ordning partiet har bestämt. Väljarna kan ändå lyfta upp en kandidat i täten.

Vi däremot röstar på en kandidat, som har ställts upp av ett parti. Partiets alla röster räknas ihop och anger hur många mandat partiet får. De kandidater som har fått flest röster blir invalda.

Det här leder till fokus på personer framför partier och till att en enskild kandidats största konkurrenter är partiets övriga kandidater i samma valkrets. Systemet är ändå snillrikt eftersom alla kandidater gagnas av de röster partiet samlar ihop – så det lönar sig inte att försöka sabotera sina partikamraters kampanjer.

Under 1980- och 90-talen blev valkampanjerna både mer professionella och mer personcentrerade. Under 2010-talet ökade kandidaternas eget ansvar för kampanjerna. Samtidigt gjorde digitaliseringen och de sociala medierna entré. Därmed finns sinsemellan väldigt olika sätt att driva riksdagsvalskampanjer.

De digitala kampanjformerna har ökat val för val och forskningen om riksdagsvalet 2019 bekräftar att utvecklingen fortsätter. En digital kampanj är betydligt billigare att göra än en traditionell.

Kandidaternas egen finansiering av sina kampanjer har under årens lopp ökat markant. Det konstateras i forskningsrapporten, med professorerna Elina Kestilä-Kekkonen och Åsa von Schoultz som redaktörer.

Det är enbart invalda och deras suppleanter som behöver redogöra för sin kampanjfinansiering men utifrån enkätsvar uppskattar forskarna att totalt 20 miljoner har använts för kampanjerna. Ungefär hälften har de invalda och deras suppleanter spenderat. De är 277 personer eller 3 procent av alla över 8 000 kandidater.

Varifrån kommer pengarna för de invalda och suppleanterna? Drygt 40 procent är kandidaternas privata medel, medan partierna står för ungefär 13 procent och de flesta kandidater samlar in pengar i form av donationer.

Det finns risker med dyra kampanjer. Det är ett uppenbart jämlikhetsproblem att det behövs mycket pengar för att bli invald. Dessutom ökar risken för korruption.

Samlingspartiets invalda har satsat mest, 55 000 euro per invald. Minst har de invalda från Sannfinländarnas kampanjer kostat, drygt 18 000 euro. Centerns riksdagsledamöter har satsat näst mest, 48 000 euro och SFP:arna kommer på tredje plats med i medeltal 44 000 euro per invald.

SFP är ett litet parti men har, tack vare Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, kunnat dela ut hundratusentals euro till sina egna, men också andra partiers tvåspråkigt sinnade kandidater. Medlen kommer i första hand från finlandssvenska stiftelser och föreningar. Det är en unik situation som vid varje val väcker uppmärksamhet.

I valet 2019 minskade kampanjkostnaderna en aning, vilket är ett steg i rätt riktning, men de invalda kandidaterna satsade ändå i medeltal knappt 35 000 euro på sina kampanjer. I det förra riksdagsvalet 2015 var summan 36 000.

Åsa von Schoultz anser att partierna bör ta ett större ansvar för kampanjekonomin, i stället för att utlokalisera det till kandidaterna.

Vårt valsystem fungerar bra och det goda med att få rösta på enskilda kandidater är att ansvaret och makten får ett ansikte. von Schoultz frågar sig ändå om kandidaterna måste vara så många. De större partierna ställer i regel upp så många kandidater som tillåtet, lika många som valkretsens mandat i riksdagen.

Människor som inte röstar uppger ofta att det är svårt att hitta en lämplig kandidat. Det kunde enligt Åsa von Schoultz lösas med att införa en möjlighet att slopa kandidaten och rösta enbart på parti. Det är ett bra förslag, även för att peka på partiernas avgörande roll.