Måste alla tjata?
Fredrik Soncks debut, med bilder signerade Jenny Lucander, är en bra tröstbok även för vuxna som har svårt att lägga bort ovanor, skriver recensenten.
BARNBOK Fredrik Sonck (text) och Jenny Lucander (bild): Freja och kråkungen Förlaget M, 2020
När blir man för stor för att ha napp? Vid tre års ålder, tycker Frejas föräldrar och storasyster. Freja förstår inte alls, nappen och hon har hört ihop hela livet och ingen har klagat på den tidigare. Varför ska hon nu plötsligt behöva göra sig av med den?
När debutanten Fredrik Sonck, kulturchef på Hufvudstadsbladet, tillsammans med den väletablerade bilderbokskonstnären Jenny Lucander berättar historien om hur Freja lyckas sluta med napp är det skrattretande likt en berättelse om att sluta röka, eller ge upp något annat beroende. Freja behöver sin napp! Hon vill ha den! Den är bra! Måste alla tjata?
Man känner ju igen det, även som vuxen. Freja och kråkungen är en bra tröstbok även för vuxna som har svårt att lägga bort ovanor.
Frejas blick och perspektiv styr
Frejas napp är ett ständigt tillgängligt stöd, en lättåtkomlig tröst och ett väldigt bra sätt att till exempel slippa behöva prata med främmande tanter på bussen. Jenny Lucander tecknar redan på första uppslaget en vänligt intresserad omvärld med milda kritfärger och mjukt rundade hörn, med en liten arg Freja i centrum, bortvänd i en ilsket kantig barnvagn. Det anger tonen för hela boken, för här är det Frejas blick och perspektiv som styr hela upplevelsen. Här är ett barn som inte tänker gå med på vilka krav som helst från vuxna.
Fast, som Fredrik Sonck uttrycker saken i en av många roligt exakta formuleringar, de vuxna tycker att ”nappen äter upp Frejas ord innan de kommer ut ur munnen”.
Gradvis upptäcker även Freja att det finns komplikationer. Det är till exempel svårt att blåsa ut de tre ljusen på födelsedagstårtan med nappen i munnen, och när familjen är på havsstranden under sommaren ramlar nappen ur och blir sandig. Inte bra.
Växer för varje läsning
Det är en lättigenkännlig, vardaglig historia, som växer för varje läsning, med detaljer att upptäcka i både text och bild. Fredrik Sonck och Jenny Lucander lyfter den till existentiella nivåer genom enkla medel, i nära samspel. Här finns gott om invanda symboler för förändring och oro: Freja är ständigt i rörelse, ständigt stadd i utveckling. Hon åker buss och blir äldre, det blir sommar och hon går promenader med familjen och upptäcker glassar och kalvar. Och när familjen slår sig till ro på badstranden börjar tryggheten genast kännas obekvämt svettig och sandig. Ute i det stora, farliga havet ropar storasyster, en sirens lockrop för den växande lillasystern.
Vad ska Freja göra? Bita ihop mer om nappen, så att den inte faller ur, eller ta steget ut i det okändas lockande äventyr? Trygghet eller utveckling?
Den som är omgiven av en lagom omhändertagande familj kan ju våga vara öppen för något nytt. När pappa föreslår att Freja ska lämna sin napp till en pytteliten kråkunge låter det inte orimligt ens för Freja. Det kanske är dags att skicka nappen vidare till någon mindre och yngre, som en stafettpinne genom generationerna?
Jo, stora beslut är lätta att fatta. Svårare att leva upp till, och första kvällen utan napp är en fasa. Den lindras inte nämnvärt av föräldrarnas trygga röster och det fåniga gosedjuret som visserligen är en favorit, men på en helt annan nivå än nappen. ”Dumma kråkor!” skriker Freja, och Jenny Lucander, en av Finlands mest begåvade bilderbokskonstnärer just nu, ritar sovrummet med kväljande sneda vinklar och kråkboet med en komiskt ondskefull kråkunge, ”elak och tjuvig”.
Och sen blir det dag igen, för det blir ju det även när natten är hemsk, och Fredrik Soncks precisa text fortsätter att formulera de ogripbara känslorna i tröstande ord. Han beskriver tomheten i munnen och i magen, men också att plågan går över med tiden, och är värd besväret. Under sommaren leker Freja allt vildare lekar, klättrar högt i träden och bygger koja med storasyster.
Någonstans där blev hon ett annat barn, och perspektivet har ändrats även i bilderna. Nu går hon ensam på promenad, i en värld som numera är på hennes egen nivå.
Fredrik Sonck är kulturchef på HBL. Gästande recensenten Lotta Olsson är redaktör för barn- och ungdomsboksbevakningen på Dagens Nyheter.