Den svåravlivade myten
Roselius och Tepora har åstadkommit en text av hög klass i ett försök att punktera myten om att svenskspråkiga markägare särbehandlades då karelarna skulle omplaceras.
FACKLITTERATUR Aapo Roselius, Tuomas Tepora: Kampen om den svenska jorden Schildts & Söderströms, 2020
Historikerduon Aapo Roselius och Tuomas Tepora har i en nyutkommen bok, utgiven på finska och svenska, behandlat omplaceringen av den fördrivna bonde- och fiskarbefolkningen från det under andra världskriget förlorade Karelen. Författarna är ute efter att punktera den på finskt håll fortfarande odlade myten om att finlandssvenskarna kom lättare undan då denna jättelika operation skulle sättas i verket. Men myter är som känt svåra att avliva. Man kan i alla fall konstatera att den seriöst analytiska och samtidigt populärt hållna historieskrivningen rycker allt närmare nutiden.
Inkräktare på helig mark
Arvid Mörne myntade 1915 begreppet ”den svenska jorden” i en under denna titel utgiven kortroman, där han riktade en bannstråle mot dem som sålde sin fäderneärvda jord till finnar. Strax före självständigheten pågick i landets svenskspråkiga press en kampanj i vilken jordägare uppmanades att inte avyttra sina gårdar till finnar och därmed rubba de existerande proportionerna mellan språkgrupperna i den nyländska kärnbygden.
Denna föreställning, att svenska språkets överlevnad i Finland var beroende av att finlandssvenskarnas – en benämning som började användas vid ungefär samma tid – bosättningsområden vid kusterna kunde undgå finsk inflyttning, levde kvar i ytterligare omkring tre decennier.
Samhällsutvecklingen som satte i gång efter andra världskriget med accelererad urbanisering och större arbetskraftsrörlighet visade att föreställningen var falsk. Den av statsmakten dirigerade inflyttningen av karelare till svenskbygderna åren efter krigsslutet utgjorde ett avsevärt mindre hot mot de existerande språkförhållandena än den spontana migration som gjorde att folkmängden i kommunerna kring huvudstaden på kort tid mångdubblades.
Snabbkolonisationslagen
Krig innebär ofta våldsamma förflyttningar av hela folkgrupper. Detta fick inte minst de finska karelarna uppleva, som blev tvungna att ge sig av från hembygden två gånger. Efter vinterkriget stiftades snabbkolonisationslagen, vars udd var riktad mot svenskspråkiga storgodsägare. Lagen stadfästes den 28 juni 1940 men hann knappt börja tillämpas förrän den blev inaktuell på grund av fortsättningskrigets utbrott. Tillräckligt mycket split mellan språkgrupperna såddes dock för att Svenska folkpartiets ende representant i regeringen, Ernst von Born (själv storgodsägare och envis försvarare av sitt revir) föredrog att lämna den i maj 1941.
Tvisten gällde möjligheten för jordägare med överlåtelseskyldighet att i stället för den egna jorden erbjuda lämplig så kallad vederlagsjord, som man anskaffat genom nyröjning eller på annat sätt. Paragrafen om vederlagsjord godkändes inte av riksdagen – där de äktfinska agrarerna stod för det hårdaste motståndet – när ett förslag till vissa ändringar av snabbkolonisationslagen behandlades.
Krisen upplevdes som så allvarlig att Svenska Finlands folkting i början av januari 1941 valde nya ledamöter för första gången på två decennier.
Jordanskaffningslagen
När vapnen hösten 1944 tystnade på nytt vid Finlands östgräns var dilemmat detsamma: hur skaffa åkrar och skog till den jordbrukande befolkningen i det Karelen man för andra gången tvingats utrymma, en förlust som på ett helt annat sätt än våren 1940 framstod som definitiv.
Nu stiftades en ny kolonisationslag, jordanskaffningslagen, som hade karaktären av en jordreform, eftersom den stipulerade om utdelning av jord inte bara till den förflyttade befolkningen, utan också till en del andra medborgarkategorier. Bakom den frikostiga fördelningen av mark låg fruktan för att de jordbehövande skulle radikaliseras politiskt, vilket i den rådande situationen – då landet låg i spillror och stor nöd rådde – var något som statsledningen var tvungen att ta i betraktande.
Men Paasikivi, som under de första efterkrigsåren på grund av Mannerheims tilltagande passivitet i praktiken skötte både statsministerns och presidentens åligganden, var inte tillfreds med utvecklingen, han befarade att styckningen av existerande brukningsenheter kunde äventyra den livsviktiga livsmedelsproduktionen. Han konstaterade i sin berömda dagbok torrt att Finland nu blivit ”det största småbrukarlandet”.
Paasikivi kontra Vennamo
Paasikivi oroade sig också för reaktionen i Sverige om man gick för hårt fram mot den svensktalande jordbrukarkåren. Finland hade 1945 inte råd att stöta sig med den enda vän man fortfarande hade i världen, och bli lämnad alldeles ensamt med den aggressiva och oberäkneliga stormaktsgrannen i öster.
Herren till Sarvlax Ernst von Born, som representerat SFP i sju regeringar och 1934–1945 innehaft posten som partiordförande, kommenterade jordanskaffningslagen så här i sina 1954 publicerade Levnadsminnen: ”För svenska riksdagsgruppen gällde det därvid liksom tidigare att se till, att inte de svenska trakterna genom den planerade tvångskolonisationen skulle översvämmas av finskspråkiga kolonister och sålunda i stor utsträckning förfinskas. [---] Regeringen hade i sin proposition föreslagit en paragraf, språkparagrafen kallad, som skulle erbjuda ett visst skydd för de svenska bosättningsområdena. I riksdagen ville man väsentligt förändra paragrafen. Statsminister Paasikivi uppträdde emellertid och hävdade kraftigt de svensktalandes rätt, som även blev i huvudsak beaktad genom paragrafens bibehållande.”
Den som häftigast eldade på uppfattningen att landets svenskspråkiga jordägare inte skulle beviljas några särrättigheter var agraren Veikko Vennamo, själv karelare. Vennamo tjänstgjorde från 1943 som chef för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, den myndighet som ansvarade för jordreformens genomförande. Genom sitt engagemang för den förflyttade befolkningen skapade han sig samtidigt en politisk plattform. Med dess röster kunde han redan 1945 låta sig väljas in i riksdagen.
Från det populistiska ”landsbygdsparti” Vennamo grundade 1959 och som ett drygt decennium senare växte sig stort för att därefter splittras och sedan återuppstå under ledning av sonen Pekka Vennamo går som känt en rak linje till våra dagars sannfinländare.
Terminologiproblem
Roselius och Tepora har åstadkommit en text av hög klass. Vid översättningen har benämningen välirauha, vanligen till svenska återgiven med ”mellanfred”, skapat en viss förvirring. I översättningen av Roselius och Teporas bok används ”mellanfred” både om freden i Moskva 1940 och den korta fredsperioden 1940– 1941 samt om vapenstilleståndsavtalet 1944, vilket måste anses missvisande.
Till råga på allt kallas vapenstilleståndsavtalet på ett ställe ”fredsslutet i Moskva den 19 september 1944” (datum är korrekt), medan vapenvilan som trädde i kraft i början av samma månad fått beteckningen ”överenskommelsen om vapenstillestånd”. Det egentliga fredsslutet efter fortsättningskriget undertecknades som känt i Paris i februari 1947.