Undre världen.
I snart fyrtio år har kriminalöverkonstapel Kenneth Eriksson bekämpat grov kriminalitet i Helsingfors. Mest stolt är han över att ha gett kampen mot sexuell människohandel och koppleri ett ansikte.
Om kriminalöverkonstapel Kenneth Eriksson fick för sig att bli kriminell skulle han satsa på människohandel och koppleri. – Straffen är lindriga, förtjänsterna stora och polisens resurser små, säger Eriksson. Han har gett kampen mot den sexrelaterade människohandeln ett ansikte. Arbetet dokumenteras i en bok, skriven av journalisten Jeanette Björkqvist. – Kenneth "Kentsu" Eriksson är unik, säger Björkqvist.
”Kan du inte bara dö?”
Gangstern med det drastiska önskemålet var utled på att regelbundet buras in av den envise kriminalaren.
Men kriminalöverkonstapel Kenneth Eriksson storskrattar när han refererar historien.
– Det är den finaste komplimang jag har fått, säger han.
Kriminalaren Kenneth Eriksson är huvudperson i den första finländska boken om människohandel. Boken är skriven av Jeanette Björkqvist och inledningsscenen för oss till en massageklubb i Sörnäs.
En samling lättklädda och livrädda kvinnor mötte Kenneth Eriksson när han och hans mannar slog till mot flera thailändska massageklubbar i Helsingfors för fem år sedan.
Under razzian hittade polisen två nakna män i var sitt kyffe. Tillslaget resulterade också i ett reportage i HBL, skrivet av tidningens dåvarande reporter, Jeanette Björkqvist.
Vad har hänt sedan dess?
–Ingenting, säger Kenneth Eriksson.
– Alla åtgärdsförslag har begravts och cirka trettio thailändska massageklubbar verkar i Helsingfors i dag.
Tillsammans med Kenneth Eriksson och Jeanette Björkqvist vandrar vi nu i de kvarter som är så välbekanta för polisen.
– Där hittade vi en gång en trettonårig flicka som gjorde läxorna i en skrubb medan mamman sålde sex i rummet intill, berättar Kenneth Eriksson och pekar på en dörr.
– Och där säljs det knark, säger han och nickar med huvudet mot en annan dörr.
Skurkarna bakom den grova brottsligheten – som människohandeln och narkotikalangningen – och Kenneth Erikssons idoga jakt på dem är temat för boken Hård mot de hårda. Boken är ett samarbete mellan Kenneth Eriksson och Jeanette Björkqvist. Han har berättat, hon har frågat, lyssnat och skrivit.
De två har känt varandra i flera år. Kenneth Erikssons erfarenhet och sakkunskap var ovärderliga för Jeanette Björkqvist redan när hon under åren som HBL-journalist skrev avslöjande reportage om de som far illa och de som skor sig på värnlösa offer. Samarbetet bygger på ömsesidigt förtroende.
Om jag blev brottsling skulle jag slå mig på sexhandel. Där finns mycket fyrk att hämta, straffen är lindriga och polisens resurser att haffa skurkarna är små.
Kenneth Eriksson, kriminalöverkonstapel
– Kenneth ”Kentsu” Eriksson är unik, säger Jeanette Björkqvist.
– De flesta poliser är förtegna och pratar inte ens om det de får prata om. Kentsu pratar men säger vad jag inte får skriva. Som kunskapskälla är han jätteviktig.
Kriminalöverkonstapeln, som gjort sig ett namn som handlingskraftig och orädd, lyssnar och ser glad ut:
– Jag har min egen vokabulär, säger han.
I skymundan
De thailändska klubbarna är lätta att övervaka men största delen av den sexuella människohandeln sker i det fördolda, i lägenheter hyrda av någon som kanske inte ens befinner sig i landet.
”Prostitution är ett bottenlöst träsk", sade en av de kvinnor Kenneth Eriksson mötte när han började rota i sexhandeln.
Sedan dess har han och hans kolleger utrett mer än 160 brott där hänsynslösa sutenörer blivit rika på att sälja kvinnokroppar. Ibland har offren varit minderåriga.
Skrupelfria män i Ryssland, Baltikum och Rumänien lockar lättlurade och oskyldiga tonåringar med lukrativa jobb i Finland. En del av flickorna åker i väg i tron att de ska jobba som barnsköterskor men i Finland förs de till en lägenhet där jobbet består av att sälja sig till en outsinlig ström av män. De fråntas sin kropp, sitt liv och sin självkänsla och lever som slavar.
Som den 16-åriga rumänska flicka som tvingades sälja sig på Aleksis Kivis gata. I två månader skickades flickan ut på gatan varje dag utom en och där skulle hon stå till förfogande i sex–tolv timmar. Hallickarna tog hand om förtjänsten och misshandlade henne när hon bad om pengar att skicka hem till sin cancersjuka mormor. Flera hundra män köpte hennes kropp och en av dem var i färd med att genomföra samlaget i sin bil när Kenneth Eriksson och hans team slog till.
Flickan fick svårläkta fysiska och psykiska skador men de två hallickarna dömdes till två års fängelse.
– Om jag blev brottsling skulle jag slå mig på sexhandel, säger Kenneth Eriksson.
– Där finns mycket fyrk att hämta, straffen är lindriga och polisens resurser att haffa skurkarna är små.
Kenneth Eriksson har räknat ut att den sexrelaterade människohandeln omsätter 47 miljoner euro per år i Finland. Av den summan har 34 miljoner euro landat hos någon annan än kvinnorna.
De kvinnoöden som lyfts fram i boken är djupt tragiska och otäcka. Får en polis ha känslor?
– Vi kan inte arbeta med känslor. En polis måste vara objektiv också mot gärningsmannen.
Kriminalisering är en signal
”Genuint lyckliga horor finns det inte bland dem jag jobbar med”, säger Kenneth Eriksson i en av sina intervjuer med Jeanette Björkqvist.
Att sälja sex är inte straffbart i Finland i dag. Att köpa sex är straffbart ifall man vet att den som säljer sig är ett offer för människohandel. Kenneth Eriksson hör till dem som tycker det vore bra med totalförbud av sexköp, men han tror inte att ett förbud minskar på utbud eller efterfrågan.
– Om vi kriminaliserar alla sexköp är det en signal om att vi inte accepterar det.
– Den lag vi har i dag är stendöd. Torskarna har varje gång samma förklaring, nämligen ”vi visste inte”.
Den illegala sexhandeln har under åren dominerats av ryska, estniska, lettiska, litauiska, tjeckiska och polska ligor. I dag består 80–85 procent av de prostituerade i Finland av rumänska kvinnor.
I den gråa zonen
Kenneth Eriksson började arbeta som polis när han var i tjugoårsåldern. Han hör till den gamla stammens poliser, de som tidigt började skapa sina egna kontaktnät, som rörde sig ute på stan och som tidvis har arbetat i det han kallar den gråa zonen. Att gå över till den svarta zonen är otänkbart säger Eriksson. Jari Aarnio gjorde det. Eriksson ser skakad ut på tal om den forne, numera dömde, polischefen.
– Jari Aarnios brott var en ordentlig smäll. Vi har känt varandra länge och jobbat ihop. Aarnio var en bra polis men hans kriminella handlingar ledde till att vi alla fick lida.
Under sin tid som polis har Kenneth Eriksson fått uppleva hur polisernas arbete styrts mot skrivbordet. Allt färre poliser hinner ut på fältet, allt fler sitter vid datorn.
– Vi blir ansiktslösa. Men en jägare vill se sitt byte.
Själv förbereder sig kriminalöverkonstapel Eriksson på att gå i pension. Han har slutfört sin sista spaning, denna gång på en rumänsk liga specialiserad på människohandel och ärendet är på väg till åklagaren.
Som pensionär kommer Kenneth Eriksson att ha fullt upp med sina egna projekt, säger han. Men högst på önskelistan vad gäller kollegerna som blir kvar i polishuset i Böle står fler modiga och driftiga poliser.
Vilket råd ger du åt dina unga kolleger? – En polis får inte vara rädd. Men hen ska vara försiktig.