Tobias Zilliacus gör rollen som krävande hockeypappa i nya HBO-serien Björnstad.
Stereotyper tolkade av proffskonstnärer fungerar fint i dialog med en analytisk forskarröst i Dansteater Tsuumis Suo, guacamole ja Jussi, som uruppfördes i Etseri i fjol och nu nått huvudstadsregionen.
SCENKONST
Suo, guacamole ja Jussi
Manus: Jani Nieminen. Regi: Reetta-Kaisa Iles. Scenografi: Mirkka Nyrhinen. Musik: Taito Hoffrén, Antti Paalanen. Forskare: Karin Creutz. Koreografi: arbetsgruppen. Medverkande: Reetta-Kaisa Iles, Jyrki Karttunen, Hanna Korhonen, Mirkka Nyrhinen, Karin Creutz, Taito Hoffrén, Layth Saleh. Dansteater Tsuumis premiär i huvudstadsregionen 9.10.
Jag beundrar Reetta-Kaisa Iles och hennes arbetsgrupp för modet att ta sig an svåra frågor på ett alternativt sätt. Föreställningshelheten Suo, guacamole ja Jussi (Kärret, guacamole och Jussi) tar sig an dagens kluvna samhälle, rädslor och hat med ett karnevalistiskt grepp, utan att predika. Samtidigt välkomnas den vetenskapliga debatten som en del av föreställningen, vilket gör tonen rätt annorlunda än om endast konstnärerna skulle hålla låda.
Föreställningen radar upp en bunt stereotyper, grova men igenkännliga. Till skillnad från många föreställningar finns här däremot inget egentligt narrativ, eftersom textmaterialet baserar sig på Jani Nieminens färgstarka diktsamling Bigini. Det känns uppfriskande – jag behöver egentligen inte leva in mig i någons livshistoria och fundera på varför det gick som det gick, eller vilken roll som är starkare och tunnare skriven. Stereotyperna får förbli stereotyper.
Lyrisk gosse och tuff brud
Stereotyperna tolkas av proffskonstnärer, vilket hindrar det hela från att gå över gränsen till buskis. Reetta-Kaisa Iles hittar ett läckert tonfall som framgångsrik och ytlig tv-journalist, medan det känns som rena lyxen att ha koreografen och dansaren Jyrki Karttunen som drömmande poetgosse, med alla de små nyanser han bjuder på med sin kropp. En speciellt stor eloge går ändå till Hanna Korhonen, som gör storverk av rollen som den nationalistiskt sinnade hårdskinnet Ellen Troija – hon tar plats och hela hennes kropp ångar på av aggressivitet. Scenografen och dräktdesignern Mirkka Nyrhinen och musikern och ljuddesignern Taito Hoffrén kompletterar gänget, den ena med nervighet och den andra med underbart lugn, som denna gång satte punkt för konflikten de olika världssynerna emellan.
Publiken lämnas ändå inte ensam med stereotyperna utan en dos vetenskap ger oss extra kött på benen för våra egna tankeprocesser. Forskaren Karin Creutz, en välkänd vetenskapsprofil i frågor som extremrörelser och terrorism, spelar rollen som sig själv. Hon bjuder lugnt på egna erfarenheter men sammanfattar framför allt flera av frågorna kärnfullt. Vi behöver inte ett ytligt ställningskrig mellan (mina) goda och (dina) dåliga värderingar, snarast verkliga möten och mindre rädsla, även för att göra bort sig. Forskarrösten tillför något väsentligt i ett förvånande sammanhang och hjälper oss att tänka snarare än att ge oss en massa svar. En annan röst som till sist får chansen att höras är objektet som diskuteras men som samtidigt åsidosätts, invandraren själv: denna gång i form av irakiern Layth Saleh.
Ut i samhället
Suo, guacamole ja Jussi är uppbyggd som en resa mellan olika händelseplatser. Färden är två och en halv timme lång och tillåter mig som åskådare att stanna upp och tänka. I helhetsbågen ingår också att de medverkande tydligt och klart presenterar sig och antar sina roller. Det är viktigt att inse att de inte spelar sig själva (med undantag för forskarrösten Creutz).
En utmaning med att diskutera frågor som dessa i samband med kulturevenemang är att nå ut till även andra än den självklara publiken. En föreställning som denna borde möta människor av alla sorter, människor som står tillräckligt nära alla de olika stereotyperna.