Hanna Järver bjuder på mellanmjölk
Popartisten Hanna Järver glänser stundvis på sitt nya album, men helheten är ändå blaskig. Albumet lyfter inte som det kunde ha gjort.
INDIEPOP
Hanna Järver
Tusen täta lögner in (Smuggler music/PIAS)
Det både börjar och slutar riktigt bra på svenska popartisten Hanna Järvers nya album Tusen täta lögner in.
Inledande Apocalypse är en dämpad och härlig syntdröm. Järvers något släpande och mumlande uttal gör att man knappt hör vad hon sjunger, men det gör ingenting. Som lyssnare dras man in i musiken och den nästan kaotiska atmosfären.
Den avslutande låten Noll är i kontrast en klassisk uppbrottsballad. ”Vi har inte byggt för att bestå”, sjunger Järver naket och rakt, endast ackompanjerad av piano. Det är en låt som känns på djupet och lämnar flera intryck, samtidigt som den visar på Järvers bredd som musiker.
Men det är låtarna däremellan som utgör problemet. För varje låt som går sjunker mitt engagemang en aning. Och när jag väl kommit till albumets slut känner jag inte ens besvikelse – jag har bara inte så starka känslor för verket alls.
Stora förväntningar
En orsak är kanske mina egna stora förväntningar.
Jag började följa Hanna Järver för fem år sedan. Då hade hon endast släppt enstaka singlar, men det fanns något i låtarna Samma gamla himmel och Ingenting skrivet som gjorde mig lyrisk. Hon hade ett eget, starkt uttryck och en röst som stack ut. Hon skrev och producerade dessutom allt själv.
Sedan dess har Järver släppt ett hyllat debutalbum, nominerats till stora musikpriser och turnerat runt i Sverige. Även om jag personligen inte älskade hennes debutalbum har hon fortsatt imponera och det har varit roligt att följa hennes karriär.
Jag hade därför hoppats på att Tusen täta lögner in, Järvers andra studioalbum, skulle bjuda på låtar som var på samma nivå som Järvers bästa. Det tycker jag inte att albumet lyckas göra.
Inget som fastnar
En stor anledning är att albumet är jämntjockt och saknar brännpunkter, det vill säga stunder i musik eller text som verkligen sticker ut.
Järver har själv sagt att hon ville göra en skiva som var mer lågmäld och hade texterna i fokus. Problemet är att albumet blivit för lågmält. Här finns inga tydliga hitlåtar eller spår som man bara måste lyssna på flera gånger. Och med undantag av första och sista låten saknas det överlag dramatik och variation i musiken. Resultatet blir rätt så blaskigt.
Med det sagt så är skivan inte dålig. Här finns många riktigt bra element, bland annat de nostalgiska nickningarna till 80-talssyntpopen i Kalmar slott och de raka och beskrivande texterna i Helvete.
Jag tror också fortfarande på Hanna Järver och tycker att hon förtjänar att bli lyssnad på. Däremot hoppas jag att hon satsar på att släppa tyglarna i sitt sound framöver, snarare än att dämpa sig.
Annars tror jag att hon riskerar att förlora momentum och tappa sin plats på den svenska popscenen, vilket skulle vara otroligt synd.