Aktion på teatern.
Maria Sid leder ett av Nordens största teaterhus men vägrar känna sig pressad av förväntningar. – Att tänka med egot först är gammaldags och så vill jag inte arbeta, säger Sid.
Maria Sid navigerar mödolöst mellan uppdrag i Sverige och Finland men hemmet, och posten som chef för Kulturhuset Stadsteatern finns i Stockholm. – Man kan inte möta coronaepidemin med känslor, man måste agera, säger Sid och tillägger att hon försöker peppa och inspirera sin personal. I Finland är Sid aktuell med nya Risto Rappare-filmen där hon fick regissera fotbollslegenden Jari Litmanen.
Hade Maria Sid tackat ja till tjänsten som chef för Kulturhuset Stadsteatern om hon hade vetat att coronaepidemin skulle slå till bara några månader senare? Maria Sid, som för det mesta pratar mycket och fort, tystnar för ett ögonblick men finner sig snabbt.
– Eftersom jag gillar problemlösning tror jag nästan det.
Coronaepidemin har lett till hårda restriktioner inom teaterbranschen. I Sverige får man ha högst femtio personer i salongen. Trots flera kulturarbetares högljudda protester har den svenska regeringen inte lättat på restriktionerna.
Också Maria Sid karaktäriserar regeln som "tuff", Arrangörerna tampas med fler frågor än svar.
– Hur gör man teater när skådespelarna hela tiden ska hålla distans? För att inte tala om hur konstig atmosfären i salongen blir när publiken är så fåtalig.
– Coronaepidemin är en aldrig tidigare skådad kris i kulturbranschen. Men man kan inte möta den med känslor. Man måste fokusera på att agera. Jag försöker inspirera och peppa personalen.
Ser du några fördelar?
– Epidemin är en påminnelse om våra själsliga behov och om behovet av emotionell känslighet. Vi är ingenting utan det. I vår bransch kramas alla hela tiden och nu går vi omkring och längtar efter att få vara nära varandra.
– Dessutom har vi lärt oss fundera på hurdant samhälle vi vill ha och det är stort. Ett samhälle utan kultur är inget samhälle.
Vivicas skugga
När Maria Sid tog över chefskapet för Kulturhuset Stadsteatern var hon den andra finlandssvenska kvinnan att axla chefsposten, efter Vivica Bandler som ledde samma teater åren 1969–1980.
– Minnet av Vivica Bandler finns kvar. Folk talar om henne och konstaterar att jag pratar samma finlandssvenska som hon gjorde. Och fortfarande nämns hon som en förnyare.
Också minnet av den förre teaterchefen och vd:n Benny Fredriksson lever vidare. Benny Fredriksson avgick 2017 och begick självmord 2018 efter ogrundade och felaktiga anklagelser om sin ledarstil. Aftonbladet fälldes i Pressens Opinionsnämnd för artiklarna.
– Stadsteatern var en stukad organisation när jag kom in i huset, medger Maria Sid.
– I dag blickar alla framåt men det är klart att vi bär Benny inom oss.
Sexuella trakasserier då? Hur reagerar du ifall något sådant uppenbaras?
– Jag reagerar direkt.
– Det är intressant att en del inte vet vad en trakassering är. Ibland har någon som betett sig olämpligt inte fattat vad hen har gjort.
Stockholms Stadsteater är med sina många scener ett enormt teaterhus. Efter några år i exil har teatern nu återvänt till Sergels torg och förbereder sig för 60-årsjubileet i slutet av oktober.
Känner Maria Sid någon press med tanke på vilka förväntningar som riktas på henne? – Nej, jag tänker inte så. Jag funderar på vem och vad som ska beaktas och på att jag vill ge konstnärerna möjligheter att utöva sitt yrke.
– Att tänka med egot först är gammaldags och så vill jag inte arbeta. För mig är teamet allt och jag har en enorm kompetens omkring mig.
Regi åt Jari Litmanen
Hemmet finns i Stockholm men den här intervjun gjordes under en av Maria Sids jobbresor till Finland. Sid hann träffa äldsta dottern som bor i Helsingfors, köpa inlagd strömming på strömmingsmarknaden som gåva
åt maken och fira sin långfilmsdebut – Risto Rappare och en falsk Vincent.
Fotbollsspelaren Jari Litmanen dyker upp som nederländsk konstförfalskningsexpert i filmen och Maria Sid ser belåten ut vid minnet av samarbetet.
– Jari var en lyhörd skådespelare. Han lyssnade noga på mina direktiv och följde dem. Och visst är det roligt att höra honom prata nederländska.
På tal om Risto Rappare konstaterar Sid att filmen är en familjefilm, inte en barnfilm.
– Jag är arg på alla som sitter i olika rum och tittar på olika saker på sina skärmar. Risto Rappare är en fantasifull berättelse som passar alla.
På Stockholms stadsteater väntar en höst där Maria Sid navigerar mellan sin organisation, sin personal, smittskyddsläkarna och Folkhälsomyndigheten. Dessutom ska hon regissera. Pjäsen Kulla-Gulla bygger på Martha Sandwall-Bergströms älskade klassiker.
– För mig är Kulla-Gulla en Torpar-Pippi. Konstigt nog läste jag inte böckerna som barn. Nu gjorde jag det och fångades av Kulla-Gullas värld.
Planen är att stadsteatern ska återinviga stora scenen med Kulla-Gulla, oberoende av om det finns 50 eller 700 personer i salongen. Maria Sid säger att det gäller att acceptera läget.
– Det är frustrerande men det gäller att inse att vi måste leva med epidemin annars blir man tokig.
– Coronan kan också höra till en människas liv och i mina memoarer blir den här perioden ett långt och svårt kapitel.